Flickan i spegeln

Jag äger ingen helkroppsspegel. Min mor och syster har pratat om det ända sen jag flyttade hemifrån. Jag är inte så brydd om att skaffa en, jag ger ett vagt svar om att jag inte har råd och fortsätter att använda spegeln i badrummet som effektivt skärmar av mig från bröstet och neråt. Nu har pojkvännen skaffat spegel och varje gång jag går på toa och passerar hallspegeln dras min blick till den. Jag vill inte, vill inte, vill inte se hur jag ser ut. Min spegelbild överensstämmer inte med min mentala självbild. Och jag blir alltid lika besviken när jag ser hur jag egentligen ser ut. Stirrar jag för länge slutar jag att känna igen mig själv.

Jag har slutat väga mig. Vikt är ingen bra indikation på hur man mår. Senaste gången jag vägde mig vägde jag mer än jag förmodligen någonsin gjort. Eftersom jag tränar så kan de nya överflödskilona lika gärna vara muskler efter som ständigt får höra ad nauseam att muskler väger mer än fett. Men det är ingen tröst. Jag har för mycket andra överflödskilon för att se dessa muskler. Jag tränar hårt, så hårt jag orkar och så ofta jag kan. Den logiskt tänkande sidan av mig vet att två månaders träning knappast ger några resultat på sex års ackumulerad övervikt, men jag kan inte låta bli att hoppas på någon lite förändring som uppmuntran att jag är på väg åt rätt håll åtminstone. Någon fåra som är insjunken någonstans. Att byxorna eller tröjärmarna inte skär in i huden.

Min vikt gör att jag känner mig ful. Kläder sitter inte som de ska på min kropp. Jag har svankrygg, men är ändå rak i ryggen och tröjor måste ständigt dras ner för att jag inte ska frysa om rygg-glipan som bildas. Det är ett ganska nytt problem som har tillkommit det senaste två åren. Jag föredrar långa tröjor, men dessa gör i sin tur att jag ser gravid ut. Jag upplever att större delen av de kläder som jag vill ha på mig bara framhäver mina valkar - alltså klär jag mig ofta "fult". Jag klär mig för att inte visa upp dessa "problemområden" och istället framhäva det som jag är nöjd med. Ofta räcker det för att jag ska må bra, men inte efter till exempel en spegelvisit. Jag tänker på allt som jag inte kan göra, ha på mig eller sådant som gör att folk måste se på mig.

Om en dag eller två kommer att sjunka in i självomedvetenheten igen och undvika spegeln, men verkligheten kommer inte att ändras på grund av det. Vissa dagar har jag funderat på att utveckla ätstörning bara för att, men den tanken avfärdas lika snabbt som den dyker upp. Så dum är jag inte, men i mina mörkaste stunder brukar det kännas som en bra idé.

Den här veckan har jag inte hunnit träna på gymmet och jag är rädd för att min kassa vecka kommer att påverka min motivation. När jag går och glömmer att ta på mig stegräknaren känns det som om promenaderna är bortkastade. Jag ser stegräknandet som en tävling och blir arg på mig själv när jag glömmer att ta på mig detta bevis för att jag faktiskt rört på mig även om jag inte lyft skrot. Jag ska försöka att ta nya tag nästa vecka och försöka ignorera den här veckans hårdträningsfrånvaro.

Socker och träning

Jag har tränat regelbundet i tre veckor nu. Det känns längre men jag kopplar förmodligen tillbaka till mina tidigare gymsessioner, det är inget som egentligen är nytt. En sak som jag har lagt märke till är att träningsvärken har förändrats. I börjar gjorde det bara ont, speciellt när jag plågat mina magmuskler och jag trodde alltid att jag hade magknip innan jag kom på att det kanske bara var träningsvärk. Jag kunde inte urskilja vad som gjorde ont. Nu känner jag inte bara att det gör ont i själva magen, utan nu känner jag att det musklerna som ömmar när jag till exempel ska böja mig eller sätta mig. Och det känns skönt.

Träningsvärk innebär att jag har gjort någonting tillräckligt ansträngande för att musklerna ska behöva bygga upp sig igen. Det låter förmodligen grymt och masochistiskt, men jag tycker om träningsvärken och att det gör ont. När magmusklerna värker gör det lite svårt att sjunga och när jag tränat biceps och triceps gör det ont att bara hålla upp saker, men det kommer att ge resultat.

Sockerfri september fortsätter. Jag har hittills inte ätit något socker och det är fortfarande tidvis väldigt jobbigt. I början var jag sötsugen konstant, jag tog omvägar förbi godishyllorna i affären, som givetvis ligger närmast kassorna, men tack och lov inte hela vägen. Det känns som om jag redan varit en månad utan, och det kan verka lite töntigt men det är jobbigt.

Igår när jag var nere på butiken för att köpa någonting ätbart eftersom jag inte hade inspiration att göra någonting komplicerat kom jag på mig själv med att gå förbi kaffebrödet och inte reagera nämnvärt annat än att registrera att ja, det är bullar och vetelängder, inget mer med det. Detsamma när jag gick förbi godishyllorna. Jag var hungrig och träningsvärken gjorde det väldigt jobbigt, men jag var inte sötsugen alls. Kanske var jag för hungrig, men vanligtvis brukar hjärnan direkt koppla in sig på godis, choklad eller bullar. Jag hedrar mitt förhastade löfte och går utan sötsaker i 19 dagar till. Det blir faktiskt lättare, men jag kommer nog fortfarande att deppa lite imorgon och övermorgon när det är söndagsfik och körfika. Ingen har frågat eller anmärkt på det på kören ännu, diskussionerna har varit för intensiva med alla nya medlemmar, men det kommer nog inte att dröja innan någon ser att jag inte äter deras fikabröd.

Första terminen i Uppsala åt jag inte godis alls. Jag var på god väg att bli vältränad, jag var vegetarian och äckligt nyttig. Men en flytt är en stor omställning och jag kom ur mina goda vanor eftersom jag kände mig väldigt ensam och har tendenser till att deppa ner mig. Ibland ser jag tillbaka på det förflytna och idealiserar det, men man kan inte gå bakåt i livet. Livet måste gå framåt och förhoppningsvis utvecklas det till det bättre.

Träning

Ny vecka, mer träning. Det blev en lite försenad start eftersom min mor kom senare än jag trodde igår och jag tänkte att jag skulle göra det allt senare tills det slutligen blev alldeles för sent. Jag siktade in mig på att träna idag istället. Att jag blev lite mer färdig med översättarsidorna gjorde att jag kände mig bättre till mods än jag gjort den senaste veckan.

Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).

Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.

Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.

Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.

Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.