Den första julsången som jag brukar ta fram noterna till varje år är Jul, jul... tätt följd av Sylvias julvisa. Jag vet inte varför, men den enkla och samtidigt föränderliga tonen i sången får mig i julstämning varje år. Och givetvis återfinns den melankoliska undertonen som jag tycker om liksom i de flesta av mina favoritstycken. När den framförs väl är den magisk.
Texten är skriven av Edvard Evers (1853-1919), som var präst och skrev många psalmtexter. Gustav Nordqvist (1886-1949), med det formidabla mellannamnet Lazarus, har tonsatt sången. Sången spelades in för första gången 1924 och finns ofta med på nyinspelningar av julskivor. Den är en klassiker som håller i all sin enkelhet.
Det finns många fina versioner av Jul, jul, både som solosång, instrumentala och körarrangerade. Denna version är av Umeå Studentkör och videon verkar vara inspelad med en mobilkamera. De är jätteduktiga och förtjänar många lyssnare.
Jul, jul, strålande jul
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Nostalgi. Visa alla inlägg
söndag 27 november 2011
fredag 24 december 2010
Juligt, struligt
Vi brukar traditionellt fira med farmor och pappas fastrar. Farmor bor numera på vårdhem eftersom hon har en sjukdom som gör att hon inte riktigt klarar sig hemma på egen hand. Hon glömmer att äta och blir svag, och även om hennes systrar som bor i samma hus respektive samma kvarter så är de också gamla och orkar inte hur mycket som helst. Hon kan bli ganska trött och svamlig av sin medicin, men om man frågar henne om något som hände under Kriget så kan hon skärpa till sig och komma med långa anekdoter och skarpa inlägg. Hon har förändrats mycket under sjukdomsförloppet och jag är orolig varje gång jag åker att hon inte är kvar när jag åker upp igen.
Far hämtade dem Vi åt julmiddag med det godaste från finska och svenska julbord. De finska lådorna, sallader varieras med de moderna klassikerna korv och köttbullar och överbryggas av den internationella skinkan. Sen blev det gammaldags plommonkräm med grädde till efterrätt. Alla hjälptes åt vid matlagning och städning, det är en bra sak. Jag fick städa, för jag är inte någon mästerkock. Systrarna mina är mer husmoderliga. Lillasystern gjorde chokladdoppade marsipangrisar och russinchoklad av det som blev över. Äldre systern gillar att prova recept och har förfinat kladdkakerecept och smörgåstårtskonstruktion intill perfektion. Jag är inte så brydd även om god och vacker mat är trevligt.
Vi fikade lite och klappade på kattsystern som inte riktigt vill vara med om all uppmärksamhet hon får nu när systern tassat vidare.Hon är inte alls sällskaplig och försvinner tyst när det vankas besök i huset. De var väldigt olika till personlighet. Frida var nyfiken och hälsade gärna på både folk och deras knän. Ronja bevakar dem på säkert avstånd.
När vi skulle börja dela ut julklappar började farmor att bli trött och vi bestämde oss för att skynda på proceduren. Mitt i allt ringde farmors vårdhem och undrade var hon var och när hon tänkte komma hem som om det spelade någon roll. Farmor blev stressad och orolig och började svamla mer än normalt. Hon är inte så stadig på benen och behöver hjälp och stöd när hon ska ställa sig upp och även när hon går och vi hade inte med oss hennes rollator hit. Hon blev ännu mer orolig när vi inte fick på hennes jacka. Hon konstaterade när hon var på hemmet igen att hon fan inte ska åka någonstans på länge. Vi ska ha släktmiddag näsa vecka när fars två utsocknes boende syskon kommer till hemorten i Finland igen. Hoppas att hon och personalen är på bättre humör då. Det blev väl inte precis så lugnt och trevligt som vi tänkt oss mot slutet, men det var trevligt så länge julefriden varade.
Det märks att folk hanterar sorg på olika sätt i min familj. Jag tar sorgen lite pö om pö. Om jag blir ledsen och behöver gråta gör jag det så länge som det kan behövas. Vissa andra i min familj hänger sig helhjärtat åt sorgen och drar med sig andra familjemedlemmar i ältandet, men det kan ju vara deras sätt att sörja och komma vidare. Det känns inte som om det är konstruktivt, för så brukar jag göra när jag är nere av andra skäl och jag grämer mig fortfarande över samma saker som för sexton år sedan. Hoppas att det är en tillfällig anhopning och inte något permanent. Vi har dramalamor i familjen, så det gillar uppmärksamhet av alla de slag så det kan vara något sånt också.
Vi kämpar vidare och håller ut.
Far hämtade dem Vi åt julmiddag med det godaste från finska och svenska julbord. De finska lådorna, sallader varieras med de moderna klassikerna korv och köttbullar och överbryggas av den internationella skinkan. Sen blev det gammaldags plommonkräm med grädde till efterrätt. Alla hjälptes åt vid matlagning och städning, det är en bra sak. Jag fick städa, för jag är inte någon mästerkock. Systrarna mina är mer husmoderliga. Lillasystern gjorde chokladdoppade marsipangrisar och russinchoklad av det som blev över. Äldre systern gillar att prova recept och har förfinat kladdkakerecept och smörgåstårtskonstruktion intill perfektion. Jag är inte så brydd även om god och vacker mat är trevligt.
Vi fikade lite och klappade på kattsystern som inte riktigt vill vara med om all uppmärksamhet hon får nu när systern tassat vidare.Hon är inte alls sällskaplig och försvinner tyst när det vankas besök i huset. De var väldigt olika till personlighet. Frida var nyfiken och hälsade gärna på både folk och deras knän. Ronja bevakar dem på säkert avstånd.
När vi skulle börja dela ut julklappar började farmor att bli trött och vi bestämde oss för att skynda på proceduren. Mitt i allt ringde farmors vårdhem och undrade var hon var och när hon tänkte komma hem som om det spelade någon roll. Farmor blev stressad och orolig och började svamla mer än normalt. Hon är inte så stadig på benen och behöver hjälp och stöd när hon ska ställa sig upp och även när hon går och vi hade inte med oss hennes rollator hit. Hon blev ännu mer orolig när vi inte fick på hennes jacka. Hon konstaterade när hon var på hemmet igen att hon fan inte ska åka någonstans på länge. Vi ska ha släktmiddag näsa vecka när fars två utsocknes boende syskon kommer till hemorten i Finland igen. Hoppas att hon och personalen är på bättre humör då. Det blev väl inte precis så lugnt och trevligt som vi tänkt oss mot slutet, men det var trevligt så länge julefriden varade.
Det märks att folk hanterar sorg på olika sätt i min familj. Jag tar sorgen lite pö om pö. Om jag blir ledsen och behöver gråta gör jag det så länge som det kan behövas. Vissa andra i min familj hänger sig helhjärtat åt sorgen och drar med sig andra familjemedlemmar i ältandet, men det kan ju vara deras sätt att sörja och komma vidare. Det känns inte som om det är konstruktivt, för så brukar jag göra när jag är nere av andra skäl och jag grämer mig fortfarande över samma saker som för sexton år sedan. Hoppas att det är en tillfällig anhopning och inte något permanent. Vi har dramalamor i familjen, så det gillar uppmärksamhet av alla de slag så det kan vara något sånt också.
Vi kämpar vidare och håller ut.
tisdag 16 november 2010
Mina första animeserier*
Kände att mitt förra inlägg var lite väl allvarligt,så jag rundar av kvällen och natten med en liten lättsam lista.
Mina första fem animeserier
1. Silver Fang
2. Sandy Bell
3. Candy Candy
4. Sailor Moon
5. Pokémon
Jag var runt 6 år när jag såg de tre första animeserierna och det gjorde jag tillsammans med min lillasyster och min dåvarande bästis. De var alla lånade av bekanta som bodde runt omkring kvarteret där jag växte upp. Jag såg aldrig del två i Silver Fang-serien, men man fick en recap i början så det var inte så svårt att klura ut vad som hände.
Mellan Candy Candy och Sailor Moon var det några års glapp. Jag såg Sailor Moons första avsnitt på första vändan på tv4.Det sändes på lördag eller söndagsmorgnarna i något aptråkigt program (jag tror att det var Fia och Knuff) som jag aldrig orkade sätta mig in i. Pokémon hamnar på listan för det är, tragiskt nog den femte animen som jag sett i hela mitt liv. Jag lärde mig aldrig alla krypens evolutionära stadier för jag såg den i brist på "riktig" anime. Jag visste inte om det fanns något bättre och såg på den nästan i skräck över att detta kanske vara det bästa av det bästa eftersom det faktiskt visades i Sverige. Jag var verkligen svältfödd på anime i tonåren.
Innan jag lämnade hålan efter gymnasiet hade jag dock allmänbildats fursteligt i japansk populärkultur under Ami-chan och Tetsus ledning. Jag kände till tv-spel, olika anime- och mangagenrer, visual kei/j-rock för att nämna några saker och var redo att möta likasinnade. De är mycket dessa damers förtjänst att jag är den nörd jag är i dag.
*Det råder stor förvirring hur man böjer ordet "anime". SAOL räknar ordet som oböjligt.
Mina första fem animeserier
1. Silver Fang
2. Sandy Bell
3. Candy Candy
4. Sailor Moon
5. Pokémon
Jag var runt 6 år när jag såg de tre första animeserierna och det gjorde jag tillsammans med min lillasyster och min dåvarande bästis. De var alla lånade av bekanta som bodde runt omkring kvarteret där jag växte upp. Jag såg aldrig del två i Silver Fang-serien, men man fick en recap i början så det var inte så svårt att klura ut vad som hände.
Mellan Candy Candy och Sailor Moon var det några års glapp. Jag såg Sailor Moons första avsnitt på första vändan på tv4.Det sändes på lördag eller söndagsmorgnarna i något aptråkigt program (jag tror att det var Fia och Knuff) som jag aldrig orkade sätta mig in i. Pokémon hamnar på listan för det är, tragiskt nog den femte animen som jag sett i hela mitt liv. Jag lärde mig aldrig alla krypens evolutionära stadier för jag såg den i brist på "riktig" anime. Jag visste inte om det fanns något bättre och såg på den nästan i skräck över att detta kanske vara det bästa av det bästa eftersom det faktiskt visades i Sverige. Jag var verkligen svältfödd på anime i tonåren.
Innan jag lämnade hålan efter gymnasiet hade jag dock allmänbildats fursteligt i japansk populärkultur under Ami-chan och Tetsus ledning. Jag kände till tv-spel, olika anime- och mangagenrer, visual kei/j-rock för att nämna några saker och var redo att möta likasinnade. De är mycket dessa damers förtjänst att jag är den nörd jag är i dag.
*Det råder stor förvirring hur man böjer ordet "anime". SAOL räknar ordet som oböjligt.
lördag 20 februari 2010
Mitt vita, vackra vinterland
Jag tycker om vintern. Så har det inte alltid varit, det medger jag. Jag kommer ifrån Norrbotten där vintern i princip varar ett halvår och man hinner ledsna både en och två gånger innan våren ämnar dyka upp.
Men sedan jag flyttade ner hit har jag lärt mig att uppskatta vintern på ett annat sätt. Jag är inte speciellt aktiv inom vintersporter, men nu på sistone har jag börjat känna mig sugen på att åka skidor, längdskidor och slalom. På grund av smärre ekonomiska och logistiska problem kommer jag nog inte att åka skidor denna vinter, men nästa kommer jag nog att skaffa mig ett par längdskidor och ta en tur i skogsområdena.
Kanske är det en slags nostalgi från barndomen, där vintern alltid var vit och snön alltid gick att göra saker i. När jag blev äldre och slutade upp med snölekar och skidåkning blev snön mest jobbig. Den låg där och hånade en och dessa ständiga bakslag eller som vi kallade dem takatalvi (återvinter). Så fort man tror att det blir vår är snön där igen. Jag fyller år på senvintern i Norrbotten men här i söder infaller min födelsedag när våren har sparkat igång ordentligt. Skillnaden mellan dessa regioner är otroligt stor. Vintern ligger kvar däruppe i nästan två månader till efter att krokusarna börjat blomma här i Mellansverige.
Jag gillar våren här, och att den kommer så otroligt tidigt kanske är en bidragande orsak till att jag uppskattar vintern på ett helt annat sätt idag än under mina turbulenta och hatiska tonår. Det finns ett slut på vintern, så varför inte göra det bästa av den medan den pågår? Självklart finns det en hel del saker som inte är så trevligt med vinter men var ärlig nu, kära läsare. Beror inte det snarare på en slags förnekelse, snålhetstänkande och dålig förberedelse än på själva vintern? Vi kommer nog aldrig att kunna få vintern att anpassa sig efter oss, så vi får helt enkelt klä på oss mer (knäpp jackan, köp en snygg mössa och vantar och klä er i flera lager) och skaffa broddar. Det är inte bara pensionärer som kan halka på blåis.
Allt detta snökaos här nere kanske egentligen beror på att folk tror att våren kommer så fort det slutar att snöa. Alla inställda tågavgångar och tåg som fryser borde helt enkelt ta och bytas ut till något som passar vintern bättre, inte något som är tänkt att köras i Sydeuropa som sällan har vinter eller kyla under fem plusgrader. Vi ska ständigt snofsa till oss och bli sofistikerade som folk nere på kontinenten är, men det fungerar inte i det här fallet. Vi har ett kallare klimat om vintrarna. Inse det och sluta gnälla över något som inte går att göra något åt. Våren kommer snart nog.
Men sedan jag flyttade ner hit har jag lärt mig att uppskatta vintern på ett annat sätt. Jag är inte speciellt aktiv inom vintersporter, men nu på sistone har jag börjat känna mig sugen på att åka skidor, längdskidor och slalom. På grund av smärre ekonomiska och logistiska problem kommer jag nog inte att åka skidor denna vinter, men nästa kommer jag nog att skaffa mig ett par längdskidor och ta en tur i skogsområdena.
Kanske är det en slags nostalgi från barndomen, där vintern alltid var vit och snön alltid gick att göra saker i. När jag blev äldre och slutade upp med snölekar och skidåkning blev snön mest jobbig. Den låg där och hånade en och dessa ständiga bakslag eller som vi kallade dem takatalvi (återvinter). Så fort man tror att det blir vår är snön där igen. Jag fyller år på senvintern i Norrbotten men här i söder infaller min födelsedag när våren har sparkat igång ordentligt. Skillnaden mellan dessa regioner är otroligt stor. Vintern ligger kvar däruppe i nästan två månader till efter att krokusarna börjat blomma här i Mellansverige.
Jag gillar våren här, och att den kommer så otroligt tidigt kanske är en bidragande orsak till att jag uppskattar vintern på ett helt annat sätt idag än under mina turbulenta och hatiska tonår. Det finns ett slut på vintern, så varför inte göra det bästa av den medan den pågår? Självklart finns det en hel del saker som inte är så trevligt med vinter men var ärlig nu, kära läsare. Beror inte det snarare på en slags förnekelse, snålhetstänkande och dålig förberedelse än på själva vintern? Vi kommer nog aldrig att kunna få vintern att anpassa sig efter oss, så vi får helt enkelt klä på oss mer (knäpp jackan, köp en snygg mössa och vantar och klä er i flera lager) och skaffa broddar. Det är inte bara pensionärer som kan halka på blåis.
Allt detta snökaos här nere kanske egentligen beror på att folk tror att våren kommer så fort det slutar att snöa. Alla inställda tågavgångar och tåg som fryser borde helt enkelt ta och bytas ut till något som passar vintern bättre, inte något som är tänkt att köras i Sydeuropa som sällan har vinter eller kyla under fem plusgrader. Vi ska ständigt snofsa till oss och bli sofistikerade som folk nere på kontinenten är, men det fungerar inte i det här fallet. Vi har ett kallare klimat om vintrarna. Inse det och sluta gnälla över något som inte går att göra något åt. Våren kommer snart nog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)