Juligt, struligt

Vi brukar traditionellt fira med farmor och pappas fastrar. Farmor bor numera på vårdhem eftersom hon har en sjukdom som gör att hon inte riktigt klarar sig hemma på egen hand. Hon glömmer att äta och blir svag, och även om hennes systrar som bor i samma hus respektive samma kvarter så är de också gamla och orkar inte hur mycket som helst. Hon kan bli ganska trött och svamlig av sin medicin, men om man frågar henne om något som hände under Kriget så kan hon skärpa till sig och komma med långa anekdoter och skarpa inlägg. Hon har förändrats mycket under sjukdomsförloppet och jag är orolig varje gång jag åker att hon inte är kvar när jag åker upp igen.

Far hämtade dem Vi åt julmiddag med det godaste från finska och svenska julbord. De finska lådorna, sallader varieras med de moderna klassikerna korv och köttbullar och överbryggas av den internationella skinkan. Sen blev det gammaldags plommonkräm med grädde till efterrätt. Alla hjälptes åt vid matlagning och städning, det är en bra sak. Jag fick städa, för jag är inte någon mästerkock. Systrarna mina är mer husmoderliga. Lillasystern gjorde chokladdoppade marsipangrisar och russinchoklad av det som blev över. Äldre systern gillar att prova recept och har förfinat  kladdkakerecept och smörgåstårtskonstruktion intill perfektion. Jag är inte så brydd även om god och vacker mat är trevligt.

Vi fikade lite och klappade på kattsystern som inte riktigt vill vara med om all uppmärksamhet hon får nu när systern tassat vidare.Hon är inte alls sällskaplig och försvinner tyst när det vankas besök i huset. De var väldigt olika till personlighet. Frida var nyfiken och hälsade gärna på både folk och deras knän. Ronja bevakar dem på säkert avstånd.

När vi skulle börja dela ut julklappar började farmor att bli trött och vi bestämde oss för att skynda på proceduren. Mitt i allt ringde farmors vårdhem och undrade var hon var och när hon tänkte komma hem som om det spelade någon roll. Farmor blev stressad och orolig och började svamla mer än normalt. Hon är inte så stadig på benen och behöver hjälp och stöd när hon ska ställa sig upp och även när hon går och vi hade inte med oss hennes rollator hit. Hon blev ännu mer orolig när vi inte fick på hennes jacka. Hon konstaterade när hon var på hemmet igen att hon fan inte ska åka någonstans på länge. Vi ska ha släktmiddag näsa vecka när fars två utsocknes boende syskon kommer till hemorten i Finland igen. Hoppas att hon och personalen är på bättre humör då. Det blev väl inte precis så lugnt och trevligt som vi tänkt oss mot slutet, men det var trevligt så länge julefriden varade.

Det märks att folk hanterar sorg på olika sätt i min familj. Jag tar sorgen lite pö om pö. Om jag blir ledsen och behöver gråta gör jag det så länge som det kan behövas. Vissa andra i min familj hänger sig helhjärtat åt sorgen och drar med sig andra familjemedlemmar i ältandet, men det kan ju vara deras sätt att sörja och komma vidare. Det känns inte som om det är konstruktivt, för så brukar jag göra när jag är nere av andra skäl och jag grämer mig fortfarande över samma saker som för sexton år sedan. Hoppas att det är en tillfällig anhopning och inte något permanent. Vi har dramalamor i familjen, så det gillar uppmärksamhet av alla de slag så det kan vara något sånt också.

Vi kämpar vidare och håller ut.

Finska favoriter - Sparven på Juldagsmorgon

Även om Sylvias julvisa är min absoluta favorit så har jag en annan fågeljulsång som är om möjligt ännu mer tragisk. Mycket av vad som gör den till nummer två på min lista är nog minnena som jag har till just den sången. Jag blev introducerad till sången i trean, vi skulle sjunga den på och jag blev erbjuden (läs: påtvingad) en solovers. Vi övade väldigt mycket inför klassen, jag och en eller två till tjejer från min klass som skulle sjunga fyra verser, varannan på finska och varannan på svenska.

Sparven på julmorgonen (Varpunen jouluaamuna) är det andra solot jag någonsin sjungit och har därför en speciell plats i mitt hjärta. Jag sjöng den andra versen på svenska (se nedan) och det är ett par av de läskigaste och mysigaste tillfällena i mitt liv. Båda tillfällena sjöng jag inför en fullsatt kyrka hemma i Haparanda, det är runt 330+ personer. Jag fattar inte än idag att jag gick med på det. Det här var fortfarande innan jag hade någon scenvana från körer och jag kan spela tillbaka bandet i mitt minne och återuppleva båda tillfällena. Det jag återupplever är känslan, nervositeten och lättnaden att jag lyckades hålla ton rakt igenom båda.

Även denna sång är en dikt skriven av Z. Topelius från 1859 och är också ursprungligen så svenska, han var en flitig karl. Dikten är tillägnad hans enda son som dog våren året innan dikten skrevs. Enligt legenden ska han ha hälsat på sin sons grav och sett en sparv sitta på gravstenen och tänkte att det skulle kunna vara sonens ande som besökte honom i fågelhamn. Sången är komponerad av Otto Kotilainen och såg solens ljus (eller snarare vinterns mörker) i tidningen Joulupukki, Jultomten (eg. "julbocken"), 1913.

I sången kliver en flicka ut i ett fruset och livslöst vinterlandskap för att mata en sparv som hon har matat under året. Det dröjer ett tag innan sparven dyker upp och hon hinner bli orolig för att den har dött under den stränga vinter. I slutändan visar det sig att sparven i själva verket är hennes lillebror som kommit ner från himlen för att hälsa på henne och tackar henne för de frön som hon har matat honom med. Enligt mig påminner Varpunen lite till innehåll om en annan fågelsång, nämligen Feed the Birds ur Mary Poppins. Den handlar förutom om Topelius' son även om att ta hand om de som har det sämre än en själv och att man kommer att bli belönad av Gud i himlen. Topelius var en mycket gudfruktig man, hans mor lär ha sagt till honom på sin dödsbädd att man ska älska sitt land mer än någonting annat, undantaget Herren Gud. När man spelade Feed the Birds på Walt Disneys begravning (det var hans favoritsång) så flög en fågel lågt förbi pianot och mannen som framförde sången. En av bröderna Sherman som spelade trodde att det kunde vara Disney själv som tog en sista svängom till sin favoritsång. Detta var betydligt senare, på 1970-talet.

Hur jag än har försökt kan jag inte hitta någon vettig svenskspråkig sjungen version av varken Sparven eller Sylvias Julvisa som går att visa på nätet. De har blivit inspelade av den finlandssvenska sopranen Susanne Westerlund på skivan Julskatter. Om man söker efter den på Spotify får man upp två slöa jazzversioner och en operaversion som man inte riktigt kan höra texten på. Westerlunds version finns inte på Spotify och den har jag inte hört.

Precis som Sylvia är Sparven också populär och har sjungits av diverse finska artister, bland annat har Tarja Turunen gjort en mycket fin version på den. Här är sången framförd av min skönsjungande småkusin, Johanna Kurkela, i ett finskt julprogram:



Finsk text (övs K.A. Hougberg)

Lumi on jo peittänyt kukat laaksosessa,     Nu så föll den vita snö, föll på björk och lindar
Järven aalto jäätynyt talvipakkasessa.        Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar
Varpunen pienoinen, syönyt kesäeinehen,  Liten sparv, fattig sparv, ätit upp sitt
Järven aalto jäätynyt talvi pakkasessa.       sommararv
                                                               Frusen är den klara sjö, väntar vårens vindar

Pienen pirtin portailla oli tyttökulta:            Vid den gröna stugans dörr stod en liten flicka:
Tule, varpu, riemulla, ota siemen multa!     -Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
Joulu on, koditon varpuseni onneton,          picka!
Tule tänne riemulla, ota siemen multa!        Nu är jul i vårt skjul, sparvelilla, grå och ful.
                                                               Sparvelilla kom som förr, kom ett korn att
                                                               picka!


Tytön luo nyt riemuiten lensi varpukulta:    Sparven flög till flickans fot flög på glada vingar:
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta.         -Gärna tar jag kornet mot, kornet som du
Palkita Jumala tahtoo kerran sinua.           bringar.
Kiitollisna siemenen otan kyllä sulta!          Gud skall än löna den, som är här de armas vän
                                                               Gärna tar jag kornet mot, kornet som du bringar.

En mä ole, lapseni, lintu tästä maasta,             -Jag är icke den du tror, ty ditt öga tåras.
Olen pieni veljesi, tulin taivahasta.                    Jag är ju din lilla bror, som dog bort
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen,     i våras.
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta.           När du bjöd glatt ditt bröd åt den fattige
Siemenen pienoisen, jonka annoit köyhällen,    i nöd
Pieni sai sun veljesi enkeleitten maasta.           Bjöd du åt din lilla bror, som dog bort
                                                                     i våras.

Jag vet inte alls varför vissa finska julsånger är så molliga eller varför de är så tragiska, men de är så ohyggligt fina till både text och ton så det är svårt att inte tycka om dem. Det kanske krävs att man har den finska melankolin i själen för att komma i julstämning av visor som handlar om död och elände, alternativt att man har fått höra dem i juletid och otid så att man inte alltid tänker så djupt om innehållet och bara händer med i stämningen som de bidrar till. Men det finns lite gladare sånger också, jag tycker bara att de som är mest sorgliga av någon anledning också är de vackraste. Många av de gladare finska julsångerna känns rätt barnsliga för mig, jag kommer nog att även visa upp ett par av de muntrare som jämförelse.

Jul, jul...

Jag gillar julen. Det beror till en stor del på stämningen och alla julsånger som snurrar runt i mitt huvud och på körrepen. Jag blir som ett litet barn igen när jag hör alla välkända julvisor och sånger som jag intimt kopplar samman med julen. Allt ifrån alla uttjatade luciavisor till de smäktande flerstämmiga stycken som jag stiftat bekantskap med under senare år. När det lider mot jul dammar jag av mina pianoböcker och sätter igång att spela julmusik igen. Jag och pappa delar detta intresse för piano och vi brukar båda spela julmusik året om till resten av familjens stora förtret.

Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.

Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.

Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):



(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain... 
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)

Finsk text (övs Martti Korpilahti)                 Svensk text (Z. Topelius)


Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan,           Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin.                           är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan           Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin.                               och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain                Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain,           den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan;                 och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan.          o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?

Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin,         Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun.                      där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin            Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun.                         där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään,          Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään,      och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi,             orangernas ånga ur skogarna går,
 sen runsaammat riemut ken kertoilla voi!      och ljuv mandolinen som kärlek slår.

[ej översatt, sv vers sjungs sällan]                Cypresserna dofta. Det brusande hav           
                                                                 i silver mot stranden bryts;
                                                                 vid foten av Etna, där är en grav,
                                                                 vars sorg uti blommor byts.
                                                                 Där slumrar en gäst från nordens dal;
                                                                 och nu är det jul i hans fädernesal.
                                                                 Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
                                                                 Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo          Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen!                    blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo,      Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen!                      välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa,      I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa!   var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian                  För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman.             så länge din Sylvias hjärta slår.

Svenskans vara eller icke vara i Finland del 2

Jag skrev för ungefär en månad sedan om språkdebatten i Finland där Kirsi Virtanen drog på sig finlandssvenskarnas vrede när hon bland annat kallat dem för huggormar vid Finlands barm. Konflikten mellan finsk och svensktalande har pågått länge, i stort sett ända sedan den finska nationalitetstanken på 1800-talet. Finlandssvenskarna anklagas för att inte vilja lära sig finska och vara snobbiga. Det finns en fördom i Finland om att svenska låter bögigt, vilket kan ses i följande video.



Som vi svenskar har Norgeskämt har finnarna svenneskämt som går ut på att vi är mesiga. Ungefär som de flesta svenskar kan uttala perkele, vittu och ei saa peittää så ingår jag är bög i många finnars svenskavokabulär. Om man skämtar om andra får man ta att andra skämtar om en i sin tur. Så länge inte någon på allvar tror att norrmän är dumma, finnar slåss med kniv eller att samtliga svennar är böga.

Men åter till språkdebatten. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har jag gått i en tvåspråkig skola. Klasserna var indelade efter språk och vi hade sällan gemensam undervisning, så ytterst få av oss umgicks över språk- och landsgränserna. Vi hade en klass i Pedersöre i Österbotten som vi hälsade på en gång och som också hälsade på oss. Även det var ett samarbete endast till namnet, för vi hade ingen som helst kontakt med dem resten av året. Jag tror på språkblandade skolor, men då måste eleverna uppmuntras och få umgås sinsemellan. Här i Sverige hade det fungerat bättre på dagis eftersom finska och svenska elever i skolan förväntas lära sig samhälle, historia och språk efter hemland.

Kirsi Virtanen dyker också upp i en SvD-artikel idag och där får man reda på mer om henne och familjens språkförhållanden. Hon har sina barn i svenskspråkig skola men samtidigt säger hon åt dem att inte tala svenska på nattbussen hem från stan. Om du talar svenska kan vissa finnar nämligen ta illa upp och spöa dig, jag tror nog att det i de flesta fall handlar om väldigt fulla exemplar som bara letar efter någon att bråka med. Efter hennes mindre diplomatiska uttalanden har Kirsi själv tagit emot förtalande dödshot. Där går gränsen. Hon kunde ha valt mer neutrala uttryck i sitt program, men hela grejen med programmet var att elda på debatten. Tyvärr tror jag inte att debatten behöver mera påeldning eftersom den redan är så infekterad. Ända sedan Finland blev finskt i tanken har debatten om vilket språk som ska vara det officiella rasat. Debatten är så infekterat att inga politiker egentligen vill röra i frågan. Det behövs inga fler förståsigpåare som inte kan komma med förslag på lösningar på problemet. De som lyssnade till slutet på Virtanens program skulle ha upptäckt att hon kom med radikala förslag att ta bort religionsundersvisningen (den handlar främst om kristendom som alla förväntas kunna) de första åren till förmån för språkundervisningen. Det är ett konkret förslag.

Det gör ont i mitt exilfinskhjärta att behöva erkänna att någonting är ruttet i den finska staten. Man vill ju så gärna idealisera och säga att allt är prima och kardemumma i hemlandet, men så är det ju inte. Språk är mer än ett kommunikationsmedel: det är personligt och del av en persons kulturella identitet, inte helt olikt religion. Ett annat förslag som föreningen Finlandssvensk samlings ordförande Juha Janhunen (språkprofessor) är att ta bort svenskundervisningen eller tvångssvenskan helt från de finska barnens schema. Det står inget om huruvida svenskan kommer att kunna erbjudas för de som vill läsa det eller inte. Frivillig svenska skulle vara ett bra alternativ för de som är språkintresserade. Vidare menar andra att svenskan ska få bli ett officiellt minoritetsspråk, något som kan leda till bättre skydd som en minoritet inom landet. Dessa förslag kanske skulle ta bort hatet som vissa finnar känner mot sina svensktalande landsmän. Jag hoppas det. I Sverige har svenskan klarat sig trots att det inte blev ett officiellt språk förrän så sent som förra året, men å andra sidan har det alltid varit ett majoritetsspråk här.

Svenskans vara eller inte vara i Finland

Idag meddelar kulturnyheterna att den finska reportern Kirsi Virtanen blivit anmäld för hets mot folkgrupp efter sitt program i YLE om svenskans roll i den finska skolan och samhället.

Jag är finsk och talar finska flytande med ett par luckor i det aktiva språkförrådet som jag försöker råda bot på genom att läsa finska böcker. Ska man vara riktigt noggrann är jag till hälften helfinne och till hälften finlandssvensk och uppvuxen i Sverige, så jag står i princip med fötterna i tre läger i den här frågan. Jag är inte uppvuxen i Finland, men jag har finska rötter och har gått i en gränsskola med fokus på språk där vi från första klass fick lära oss varandras språk, det vill säga svenska och finska.

När jag började lyssna på programmet blev jag äcklad. Virtanen klankar ner på finlandssvenskar och menar att de inte vill lära sig finska i skolan och kallar dem diverse öknamn. Emellan sina förklaringar och hets spelar hon upp ljudupptagningar av Alfons Åberg, berättade på bebisspråk, och det uppfattar jag som en förolämpning å det grövsta som definitivt går över gränsen, inte bara mot finlandssvenskar, utan mot svenskar likaså. Det får svenskan att framstå som ett puttenuttigt språk som bara talas av barn eller fåniga vuxna.

Finland dras alltid upp som ett fint exempel när det gäller språkpolitik och (språk)undervisning utomlands, men sanningen är ganska bedrövlig. Visst, det undervisas i finska och svenska för de olika språkgrupperna, men det är svårt för barnen att lära sig varandras språk i synnerhet när det gäller finska. Bara för att man har finsk intonation innebär det inte att man på något sätt kanaliserar de finska språkandarna och talar perfekt finska.

Jag har alltid varit språkintresserad. Jag valde min skola själv vid den späda åldern av sju år (jag är född på våren) eftersom jag ville lära mig så många språk som möjligt. Till dags dato har jag lärt mig eller börjat lära mig åtta språk, varav jag anser mig tala fyra såpass bra att jag klarar mig ifall någon dumpar mig i länder där de talas. Jag slukade finskan, men så är jag och mina syskon uppfostrade till att vara tvåspråkiga. Mamma är finlandssvensk och talade konsekvent svenska med oss och pappa talade finska. Det sättet att lära sig är det bästa, jag uppskattar verkligen min tvåspråkighet idag och den har lärt mig att uppskatta och kanske till och med ha lättare för att lära mig nya språk.

Det som finskaundervisningen i skolan lärde mig var främst stavning och formell grammatik. Jag kan nämna flera av de 15 finska kasus som används och vet hur finsk avstavning fungerar. Det fanns olika slags elever i min svenska klass som lärde sig finska. Vissa var tvåspråkiga som jag och hade det oförskämt lätt att ta till oss uttal, grammatik och glosor. Andra var inte tvåspråkiga och hade det jättesvårt för finskan. För de flesta av dem kan jag tänka mig att lektionerna var en stor plåga. Sen fanns det personer som inte var tvåspråkiga från början men som ville lära sig finska och gjorde det. Vi hade en finsk parallellklass som precis som vi fick lära sig svenska. Jag tror nästan inte att någon av dem hade vuxit upp med svenska, kanske en eller två, men vi var fler på svenska sidan.

Det som virtanen försöker komma åt i slutet är att man ska ta bort tvånget i att lära sig svenska (och förmodligen finska för de svenskspråkiga eleverna) i finska skolor. Hon benämner även ett annat ämne som hon tycker ska strykas från läroplanen, och det är religion från första klass, vilket jag håller med om.

Tvång är något som jag aldrig upplevde i samband med finskalektionerna - jag älskade finskan och språk överhuvudtaget - men vi stötte på något liknande i skolan. Jag hade en fröken som tyckte om att visa upp oss. Vi fick sjunga för massor av finska, svenska och utländska gäster som kommit för att titta på vår internationella skola. Våra framträdanden kan delvis men inte helt jämföras med ryska eller nordkoreanska propagandaparader. Jag tycker om att sjunga, men jag tyckte fan inte om att tvingas sjunga. Och det var alltid vår klass som fick ställa upp. Jag hörde aldrig att någon annan klass blev ombedda att sjunga pinsamma tornedalska kiss- och bajsvisor. Vi blev väldigt less på att sjunga - jag tror att de flesta av eleverna skulle föredragit extra lektioner i grannspråket som finska/svenskalektionerna kallades. Det var ett väldigt hyckleri om att vi var så bra på samarbete över gränsen trots att vi knappt hade gemensam undervisning med de finska eleverna.

Det hyckleriet kan jag tänka mig pågår i Finland också, men jag tror inte att svenska-/finskaundervisningen är helt av ondo. Virtanens retorik får mig att må illa och tar bort fokus från vad som egentligen är en relevant fråga. Måste man sänka sig till förolämpningar och personliga vendettor bara för att man är i radio? Mest går hon igång när hon vill få sagt att man som svensktalande i Finland har en skyldighet att lära sig finska. Hon själv är tvåspråkig, men använder endast svenskan i programmet för att förolämpa och framställa det andra lägret som gnällspikar. Jag förstår vart hon vill komma eftersom jag lyssnade igenom hela programmet, som kunde ha kortats ner en helt del. Lagen om svenska språkets rätt används enligt henne felaktigt till att skaffa sig fördelar och se till att alltid få tala svenska.

Jag kan inte tala för alla finlandssvenskar, men de som jag känner är stolta över att vara finska, över sitt land och sin hembygd. Att den här kvinnan på något sätt insinuerar att finlandssvenskar är mindre patriotiska för att de inte lärt sig det språket som majoriteten talar säger nog mer om den klyfta som finns mellan språkgrupperna. Det är omöjligt att umgås om man inte förstår varandra, det är omöjligt att lära sig tala om man inte umgås. Det blir en ond cirkel som fortsätter i generation efter generation. Det finns de som menar att ett språk måste bort ur tvångsundervisningen och det är nog tyvärr svenskan som drar det kortare strået i den här frågan eftersom majoriteten av finnarna talar finska.

Uppdatering: Virtanen har anmälts tidigare för hets mot folkgrupp när hon jämförde finlanssvenskarna som en"huggorm som finnen när vid sin barm".