Jul, jul...

Jag gillar julen. Det beror till en stor del på stämningen och alla julsånger som snurrar runt i mitt huvud och på körrepen. Jag blir som ett litet barn igen när jag hör alla välkända julvisor och sånger som jag intimt kopplar samman med julen. Allt ifrån alla uttjatade luciavisor till de smäktande flerstämmiga stycken som jag stiftat bekantskap med under senare år. När det lider mot jul dammar jag av mina pianoböcker och sätter igång att spela julmusik igen. Jag och pappa delar detta intresse för piano och vi brukar båda spela julmusik året om till resten av familjens stora förtret.

Min förmodligen absoluta favorit bland finska julsånger är Sylvias julvisa. Det är ursprungligen en svenskspråkig dikt skriven av Zacharias Topelius, som även skrivit texterna till Videvisan och Lasse liten. Topelius är känd som sagofarbror i Finland, men han har skrivit mycket mer än barnvisor. Sylvia är en fågel som ska lära barnen att uppskatta småfåglar, fosterlandet och den kristna tron. Namnet kommer ifrån det latinska namnet på själva fågelsläktet som Sylvia tillhör, även kallad äkta sångare. Sylvia själv är enligt finska wikipedia en svarthätta (Sylvia atricapilla), en flyttfågel som flyger till Sicilien där hen blir tillfångatagen och satt i bur. I buren sjunger hen om hur vackert det är i Italien, men hur mycket hen saknar Finland, och beskriver vintern och julen där (som hen konstigt nog känner till som flyttfågel). Sylvia är vanligen ett typiskt kvinnonamn, men i det svenska originalet av julvisan hänvisas antingen buren eller Sylvia som han.

Sylvias julvisa är väldigt populär i Finland och har blivit vald som vackraste julsången vid två tillfällen, senast 2002. Den finns inspelad i ett otal versioner från hårdrocksballad till smäktande opera, som denna version nedan som är den enligt mig finaste versionen av sången som YouTube kan frambringa.

Jag ger er Sylvias Julvisa framförd av Jyrki Niskanen (text nedan):



(Lägg märke till att han snubblar lite i texten runt ylhäällä orressa vielä on vain... 
Texten har en inte en helt modern ordföljd i den strofen, och han vill som jag sjunga "vain ylhäällä orressa".)

Finsk text (övs Martti Korpilahti)                 Svensk text (Z. Topelius)


Ja niin joulu joutui jo taas Pohjolaan,           Och nu är det jul i min älskade Nord,
joulu joutui jo rintoihinkin.                           är det jul i vart hjärta också?
Ja kuuset ne kirkkaasti luo loistoaan           Och ljusen de brinna på rågade bord,
jo pirtteihin pienoisihin.                               och barnen i väntan stå.
Mut' ylhäällä orressa vielä on vain                Där borta i taket, där hänger han än,
se häkki, mi sulkee mun sirkuttajain,           den bur, som har fångat min trognaste vän,
ja vaiennut vaikerrus on vankilan;                 och sången har tystnat i fängelseborg,
oi murheita muistaa ken vois laulajan.          o, vem har ett hjärta för sångarens sorg?

Miss' sypressit tuoksuu nyt talvellakin,         Jag bor i de eviga vårarnas land,
istun oksalla uljaimman puun.                      där de glödade druvorna gro.
Miss' siintääpi veet, viini on vaahtovin            Cypresserna dofta vid havets strand,
ja sää aina kuin toukokuun.                         där har jag mitt ensliga bo.
Ja Etnanpa kaukaa mä kauniina nään,          Det flammande Etna, det gnistrar så skönt,
ah, tää kaikki hurmaa ja huumaapi pään,      och luften är vårlig och gräset är grönt,
ja laulelmat lempeesti lehdoissa soi,             orangernas ånga ur skogarna går,
 sen runsaammat riemut ken kertoilla voi!      och ljuv mandolinen som kärlek slår.

[ej översatt, sv vers sjungs sällan]                Cypresserna dofta. Det brusande hav           
                                                                 i silver mot stranden bryts;
                                                                 vid foten av Etna, där är en grav,
                                                                 vars sorg uti blommor byts.
                                                                 Där slumrar en gäst från nordens dal;
                                                                 och nu är det jul i hans fädernesal.
                                                                 Vem sjunger din visa, som fordom en gång?
                                                                 Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Sä tähdistä kirkkain, nyt loisteesi luo          Och stråla, du klaraste stjärna i skyn,
sinne Suomeeni kaukaisehen!                    blicka ned på min älskade Nord!
Ja sitten kun sammuu sun tuikkesi tuo,      Och när du går bort under himmelens bryn,
sa siunaa se maa muistojen!                      välsigna min fädernejord!
Sen vertaista toista en mistään ma saa,      I blommande vårar på gyllene strand,
on armain ja kallein mull' ain Suomenmaa!   var finnes ett land som mitt fädernesland?
Ja kiitosta sen laulu soi Sylvian                  För dig vill jag sjunga om kärlek och vår,
ja soi aina lauluista sointuisimman.             så länge din Sylvias hjärta slår.

Saker jag lärt mig av att vara en nattuggla

1. Problem blir oftast större och allvarligare ju senare timmarna lider.

2. Rännstenshumorn kommer alltid två gånger.

3. Inspirationen tar en vända åt det japanska hållet någon gång runt tretiden = anything goes.

4. Ideer kommer oftast precis när man håller på att somna, men väldigt sällan när man vakar.

5. Man blir sunkigt svettig av att vara uppe en hel natt.

6. Folk sover oftast djupt efter halv två.

7. Jag saknar mörkerseende på höger öga.

8. Jag vet vilka plankor och trappsteg som knarrar i huset.

9. Jag vet hur man ska gå för att undvika alltför högljudda knarrningar.

10. Sena nätter framför datorn är inte speciellt givande.

11. Man klarar sig utan nattsömn en dag.

12. Kvällsluft är trevligare än dagluft på sommaren.

13. Jag skriver, läser och lär mig saker mycket bättre på morgonen.

14. Pojken väcks lätt av småljud och gnissel.

15. Är man uppe sent kliver man upp sent och "missar" en stor del av dagen.

16. Sömnighet går i cykler om ca 60-90 minuter.

17. För lite sömn gör mig stel i ryggen.

18. Jag kan släppa ut katten ur rummet utan att vara riktigt vaken.

19. Jag bör skriva ner allt jag inte får tänka på innan jag lägger mig, annars ligger jag och grubblar på det.

20. Solnedgångar är varmare nyansmässigt än soluppgångar. Kanske är det inbillning?

Sjuk och ynklig

Jag är en ganska frisk person. Jag är inte så hälsosam, men jag brukar vara rätt stolt över att jag väldigt sällan blir sjuk. Det värsta som finns är att inte kunna göra någonting. I hemlighet är jag lite rädd för att bli senil eller sjuk på ålderns höst eftersom jag inte tränar eller tar hand om min kropp så väl som den förtjänar.

När jag är sjuk får jag alltid storvulna planer på vad jag ska göra när jag frisknar till. Jag ska börja träna och laga ordentlig mat, städa mitt rum som den optidant* jag borde vara då, jag ska säga till mina nära och kära hur mycket jag tycker om dem och så vidare. Givetvis går planerna om intet eftersom jag är så trött och seg efter mina sjukdomstillstånd och då glöms planerna bort.

En positiv sak när jag är sjuk är, hör och häpna, att jag blir med kreativ. Min hjärna orkar inte slå ifrån sin "idiotiska" och osannolika infall så jag kommer ut på andra sidan av sjukdomstunneln med fräscha och nya idéer. Skit i spa och avslappningshelger - ge mig en rejäl influensa och jag har idéer att fylla fem tegelstensromaner med. Dessutom mår jag paradoxalt nog som bäst psykiskt när jag är fysiskt sjuk. Ibland känns det som att vara på semester från krav och självömkande. Det är skönt och det behövs.

Just nu är jag väl inte i den mysigaste sjukdomsfasen: orkar masa mig mellan soffan, datorn och toan men inte mer. Läser en bok om onda historiska personer och irriterar mig på sakfel och en synnerligen dålig översättning (författare?) eftersom jag tydligen är väl inläst på området från min halvgothiga ungdom. Ibland är det förvånande över hur mycket man minns om saker man läst egentligen. Hittills är det bara två personer som jag inte har känt igen sen tidigare och det är spanska inkvisitionens Tomás de Torquemada och Francisco Pizarro som fick inkariket på fall genom sin suktan efter makt och rikedomar. Boken gör en intressant analys: få av dessa maktgalna tyranner och sadister störtades utan många fick leva ut sitt liv tills de dog av naturliga skäl som sjukdom eller ålderdom. Många kom till makten för att de kunde erbjuda andra människor i maktpositioner någonting i utbyte och därför väljer många att rösta fram eller hjälpa dem till makten.

Jag har inte läst hela boken ännu, men den kommer att ta upp diktatorer som mer eller mindre är kända för att ha röstats fram demokratiskt av folk som Hitler blev. Det finns givetvis undantag. Vi får se hur resten av boken tar sig. Min analytiska förmåga är inte på topp när jag är sjuk så jag avslutar nog min tankegång här och lägger mig ner ett tag igen. Även om det är skönt att må bra i huvudet så är det jobbigt i längden för kroppen att vara sjuk. Blä.