De senaste åren har jag dragits med skrivkramp. Jag har massor av idéer som slinker undan som drömmar precis innan jag får något grepp om dem. Det är riktigt frustrerande. Varje gång jag ser en riktigt dålig, eller ibland halvdålig film eller läser en kass bok tänker jag att jag skulle kunna skriva någonting mycket bättre. Det är en bra början enligt Stephen King.
Medan jag inte hade så mycket det senaste året och jag har dragits med ångest eftersom jag inte haft lust att göra någonting i väntan på arbete. Ironiskt nog så får man mindre ork och lusta att göra saker ju mindre man gör. Ekvationen fungerar säkert åt andra hållet också, eftersom så många tycks bli utbrända nuförtiden. Jag har haft ångest över att jag inte riktigt har kunnat skriva någonting. Ingen magisk inspiration kommer av att man sitter på rumpan och stirrar på en datorskärm och hoppas på ett städjobb. Stephen King är en av mina förebilder när det gäller skribentyrket. King sitter och skriver sina berättelser som om det vore ett ordentligt 9-17 jobb som det heter, och hans självdisciplin tillika produktion är avundsvärd om än den senare kan variera väldigt i kvalitet.
Det finns många problem som jag behöver ta i tu med innan jag förmodligen ger ut något av mina alster. För det första måste jag bli lite tuffare, både med mig själv och gentemot mina karaktärer. Jag tycker det är jättesvårt att låta dem råka illa ut, jag är en riktig sucker för lyckliga slut, trots att jag inte alltid erkänner det. Tvetydiga och dåliga slut gör mig riktigt förbannad, men även dåliga slut kan vara bra slut på det sätt att man vet eller ser vilken riktning framtiden kommer att ta. Tvetydiga slut ger mig bara en överväldigande känsla av att ha blivit lurad.
Jag borde utnyttja mina skrivkunniga och boknördiga bekanta mer och låta dem läsa och ge omdömen på mina verk. Jag tycker inte om att bli utvärderad och det känns väldigt pinsamt att visa upp allt som pågår i mitt huvud för andra, men om man inte låter andra ta del av ens värld kan man inte bli bättre och böckerna blir inavlade och tragiska. Det är något som jag misstänker hände med Anita Blake-böckerna som bokstavligt talat ballade ur. Protagonistkvinnan hade sex och öppnade därmed portarna till helvetet där böckerna allt mer började handla om hennes sexuella erövringar och hur många ställningar hon haft med vilka övernaturliga varelser. Det är ett sätt att skriva böcker, men skillnaden mellan de första böckerna och de senaste som jag läste är maratonlång. Det är oundvikligt att tonen kan förändras när man utvecklas som författare, men på ett sätt som naturligt följer boken, man kan inte låta någon bli för allsmäktig eller het för då kommer alla att irritera sig på personen.
Men i slutändan kommer man ingenstans om man inte skriver någonting. Det är där jag har känt mest förtvivlan. Jag har inte skrivit. Inte på ett sätt som utvecklat mitt berättande. Jag har avundats andra och varit bitter större delen av tiden. Nu skriver jag i stort sett varje dag. Jag översätter, försöker att skriva någonting i bloggen varje dag och försöker läsa så mycket och varierat som jag kan. Det kanske inte kommer att bli någon bok imorgon eller ens nästa år, men en dag kommer den att komma ut. När jag är redo och har upplevt lite mer i mitt liv. Jag hoppas kunna börja på något snart. Idéerna kom ganska snart efter att jag kände att mitt liv och ekonomiska situation kanske hade nått en lösning trots allt.
Det kanske är lite ostigt att säga att det ännu är långt kvar tills min bok finns på SF-bokhandelns hyllor, men det är sant. Det tar tid att skriva sitt förstlingsverk och trots att jag har flera långt framskridna skrivprojekt som jag påbörjat när jag var i tonåren håller de nog inte idag och är förmodligen bortom räddning. Jag kommer att stycka dem hänsynslöst och göra dem lite bättre. Sen hoppas jag på att mina nya idéer blir tillräckligt många för att bli någonting eget så småningom. Det bästa är nog att inte stressa, det är det enda som jag vet inte funkar för att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar