Glee!

En vän tipsade mig om den underbara tv-serien Glee som handlar om en liten sång- och dansklubb (Glee Club) i USA. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var High School Musical i tv-serieformat och utspelade sig i Storbritannien, men det visade sig vara fel på båda punkter. Min vän och främste tipsare i allting som är se- och läsvärt krossade mina fördomar fullständigt.



Ovan syns min absoluta favoritlåt Don't Stop Believing av Journey. Den låten beskriver ungefär hela konceptet på serien. Ett gäng musikaliskt intresserade och töntstämplade tonåringar går med i den omstartade sångklubben under den entusiastiske spanskaläraren Will Shuester som tagit tyglarna efter en mindre skandal med den förre klubbledaren. Han var själv med i klubben när han gick på skolan och på den tiden var medlemmarna de hetaste av de heta. Den nutida kören är en ganska sorglig och udda syn som får slushies slängda i ansiktet av de coola kidsen på regelbunden basis.

Klubbens kärna består av fem personer. Vi har körens själutnämnda stjärna, den överambitiösa och -dramatiska Rachel som har en fantastisk röst men en riktigt hemsk personlighet; homosexuelle och modeintresserade Kurt; den rullstolsburne, bas- och gitarrspelande samt dansante(!) Artie; den blyga, stammande gothtjejen Tina och den mörkhyade och överviktiga Mercedes vars röst förmodligen kan spräcka glas. Alla befinner sig längst ner i den benhårda sociala hierarkin i skolan och överlever sina dagar genom att tänka på den dag som de kommer ut ur den döda hålan som de bor i.

I andra ringhörnan finns den självsäkra och bestämda hejaklackstränaren Sue Sylvester som blir ursinnig av att Glee med Mr Shue i spetsen kommer och tar pengar från hennes budget som bland annat går till att kemtvätta flickornas uniformer i Europa. Hon är inte alltid den vassaste kniven i lådan, men hon bryr sig inte om andra och kan ta och manipulera folk. Hon var också varit hejaklacksledare i sin ungdom och fortfarande håller formen och sörplar ständigt i sig proteindrinkar. Trots att hon tycks vara helt genomond har hon faktiskt lite svagare sidor vilket visar sig ju längre den första säsongen lider. Man lär sig att båda avsky och älska henne på samma gång. Dessutom är hennes repliker rent guld, hon säger så galna saker och med sådan övertygelse att man inte riktigt vet vad hon Skönare antagonist får man leta efter.

De populära eleverna är givetvis amerikansk fotbollspelare och hejaklacksledare. Finn Hudson är en lite bortkommen, men väldigt musikintresserad sportkille som är ihop med skolans populäraste tjej Quinn som är ordförande i kyskhetsklubben och kapten för hejaklacken.

Upplägget är onekligt likt HSM, men jag har inte orkat se på filmen eftersom den verkar rikta sig till hormonstinna tonårstjejer, vilket jag inte riktigt räknar mig som längre. Vem vet, den kan vara hur bra som helst eftersom den fått ett par uppföljare också, men min instinkt säger att det är en film som jag förmodligen kan leva utan. Men vad Glee har, och det jag tror att HSM inte har, är utveckling. Det är inte riktigt det klassiska upplägget pojke-möter-flicka även om det givetvis finns känslor med. Det är mer komplicerat och även om själva intrigen känns som tagen ur en såpa och rätt fjantig så bärs serien upp av musiken och det färgstarka persongalleriet.

Alla som har ett intresse av musik och kanske kände/känner sig bortkomna eller utanför i skolan kommer att känna igen sig och glädjas åt Glee. Jag rekommenderar den speciellt till två av mina vänner som jag vet uppfyller båda kategorierna. Om inte annat så är serien ett lyckopiller med sina underbara sång- och dansnummer och dramatiska flärd.