Jag vet inte om jag skulle kalla mig varken utseendefixerad eller fåfäng, men jag är oerhört beroende av att vara nöjd med mitt hår. Jag kan se ut som fans moster uppstigen från helvetet och må bra så länge håret ligger rätt. Om mitt hår mår bra, då mår jag bra. Dagens i-landsproblem innebär att mitt hår är åt fanders.
I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.
"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.
Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.
Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.
Jadu,det där med frustration vet jag mycket om vid det här laget. Jag förstår dig fullständigt och kommer att hålla tummarna för att du får dig ett jobb..
SvaraRaderaOm du har kollat upp vad det minsta och det ca högsta en översättare kan ta, så kan du ju lägga dig någonstans mittemellan. Du kan ju pröva med det första gången och justera allt eftersom.
Hår har jag också lite dille på och jag kan inte heller ha kort hår. Den chokladbruna färgen jag hade för några månader sedan har bleks ur av sommarens sol och nu är jag mer eldröd än någonsin :P Hoppas dock på att kunna färga håret i en minicolour hos frisören så det blir lite bättre. Jag tror säkert att du kan hitta en snygg frisyr som du trivs med.
Och bara så du vet läser jag din blogg rätt ofta jag med ;)
Kramz //Anne
Jag tar gärna emot feedback över det jag skriver, jag försöker bli bättre på att förmedla saker och ting i skrift och vill gärna att folk skriver kommentarer, men jag vet att man inte alltid har lust eller tid. Men jag har bara två läsare som jag känner till och jag kanske inte skriver så värst engagerande saker just nu ;)
SvaraRaderaHärligt, härligt. Hoppas att det blir fint med mincolour. Vilken färg ska det bli? Jag tyckte du såg söt och naturlig ut i ditt ljusrödbruna i allafall, men det är ju kul att variera sig.
Eldrött är aldrig fel, men inte så roligt när det är en alltför blek och dassig nyans.