Jag såg nyligen en video som påverkade mig mer än jag trodde att det skulle göra. Den handlar om dator- och tv-spelsmissbruk. Jag är uppvuxen i en kärnfamilj och har inte upplevt missbruk, men när jag gick med i UNF började jag inse problemets vidd. Flera UNF:are har föräldrar som är/har varit missbrukare. Det argumenteras vitt och brett om det finns speciella gener som kan göra en till alkoholist. Svaret är väl som det mest är inom vetenskapen: Det finns en speciell gen som kan sätta folk i farozonen att bli missbrukare.
"Missbruk" har utvecklats till ett modeord och har tappat en del av sin innebörd i mina ögon. Man kan missbruka shopping, arbete och kemiska preparat. Oftast används missbruket som ett sätt att må bättre eller för att fly verkligheten. Datorspel passar in i kategorin, men det är inte alla som är eller kan bli missbrukare.
Jag spelade själv World of Warcraft ganska mycket under en period och mådde väldigt dåligt. I början berodde det inte på själva spelet utan min dåvarande situation: jag mådde dåligt, hade kärleksbekymmer och var väldigt ensam och självkritisk. Att levla en karaktär i ett virtuellt spel kan vara förundransvärt skönt, det ger en känsla av att göra någonting. Jag är ingen hardcore gamer och har väl som mest spelat tetris och något supermario-spel på Gameboyen som jag och mina systrar lånade från en kompis. Jag var aldrig särskilt bra på spelen, kom oftast inte längre än några nivåer i SM, jag tyckte bara det var kul att prova på. Jag sörjde inte så hårt när vi lämnade tillbaka den.
Men åter till WoW. Dåvarande pojkvännen introducerade mig. Han raidade en hel del och jag tyckte det var lite tråkigt att hans kvällar var upptagna med att leka med en massa främmande folk från olika ställen i Europa. Jag levlade upp min första karaktär till level 7 på en kväll, det tar kanske tre timmar för en noob som jag var att ta sig dit. Jag valde att spela hunter, en av de lättaste och säkraste klasserna, mest eftersom man fick ett husdjur. Enligt min betalningshistorik har jag spelat spelet sen våren 2006. Det är fyra år sedan - märkligt hur tiden går.
Jag vill inte tänka på hur mycket pengar jag har sänkt på en fantasivärld som måhända höll mig flytande ett tag men som inte längre ger mig någon kick. Tiden är inte helt bortkastad, jag lärde känna folk som, trots att jag inte har kontakt med längre, lärde mig en hel del om både livet och nätet. Jag tror inte att någon av de som jag tänker ta upp läser denna blogg och jag skulle bli extremt förvånad om någon av dem kunde läsa den eftersom ingen av dem talar svenska. Vissa obehagligare har jag valt att byta nick på för säkerhets skull.
I mitt första guild, som är en slags ansamling personer som samlas under ett namn och spelar ihop, hade vi en märklig GM (guildmaster). Det var en tjej som jag hörde ryktas om var väldigt ung. Hon var ohyfsad, ouppfostrad och otrevlig. Hon hade flera karaktärer som hon brukade spela och alla hade ett liknande förled, Koxahunter, Koxadruid mfl. Hon skulle alltid vara med i alla raider och alltid vara ledare, något hon inte var så bra på. Det fanns fler andra kompetenta ledarfigurer i guildet, såväl män som kvinnor i varierande ålder, men de fick finna sig i att Koxa var det ständiga ledaren. Ett par gånger flippade hon totalt när hon upptäckte att folk raidat ställen för första gången utan henne. Det var en skymf mot henne och hon skällde ut de inblandade såväl i privata meddelanden som i den öppna guildchatten. Efter det ville de berörda inte behöva stå ut med en egoistisk barnrumpa längre och lämnade guildet. Jag följde efter, för det var personerna som var trevligast att prata och spela med som drog.
Det andra guildet var jättetrevligt. Via dem träffade jag några av de trevligaste personer som jag någonsin skulle spela med. Vissa av dem som följde med till det nya guildet mellanlandade mest där medan jag stannade. Warlocken Necronos berättade för mig att han inte berättade för sina vänner att han spelade WoW eftersom det ansågs löjligt och det lägsta man kunde göra. Så småningom fasade han ut ur spelet helt och hållet och är fortfarande skyldig min karaktär 150 guld i wowpengar. Det är ungefär en och en halv dags questande på de högre nivåerna.
Under märkliga former träffade jag sen annan hunter, Horgarth, som var med i ett annat guild, men som var en mycket ödmjuk och mogen spelare, helt motsatt från Koxa. Jag kan nog lugnt säga att Horgarth lärde mig det mesta jag kan om WoW idag. Han hade tålamod, var snäll och vad inte rädd att säga ifrån om han tyckte något annat. Vi pratade en hel del på msn också. Jag betraktade honom som en mycket trevlig vän. Han var äldre och inbiten tv-spelare, han spelade många andra spel förutom WoW och det var vad han tyckte om.
Vi hade spelat ihop och pratat i kanske ett år och hade till och med en gemensam meme, om man kan kalla det för det. Det var tidig sommar 2007, strax innan Neil Gaimans Stardust hade premiär och det fanns en hemsida när man kunde skicka stjärnor till bekanta. Jag och Horgarth skickade varandra ett par. Jag har inte sparat allihop, men jag har kvar en som skärmdump. Stardust är och förblir en av mina favoritböcker och jag såg verkligen fram emot filmen. Han var väl inte så inne, men tyckte att det verkade vara en trevlig film. Jag skickade den första stjärnan, jag minns inte riktigt vad jag skrev, men det var en snäll stjärna om vänskap. Han påstod att den fick honom att börja gråta.
En kväll när jag loggade in på msn blev jag kontaktad av en gemensam vän. Horgarth hade dött natten innan. Han hade lunginflammation och eftersom han inte var i den bästa formen drabbades han av hjärtstillestånd och när hans bror hittade honom var det redan försent. Han blev 33 år. I dessa moderna tider är det svårt att handskas med den "virtuella sorgen" för den kan kännas lika verklig som "riktig" sorg, för det är ju verkliga personer som man saknar på ett sätt. Det finns ett par trådar på spelforumen runt om på nätet som är tillägnade Horgarth, men som finns under hans andra spelklaner.
Efter Horgarths död kändes det mest fel och ensamt att spela. Jag har lika svårt att lära känna folk på internet som jag har i verkligheten. Jag spelade upp två karaktärer till 80 och ledsnade ganska fort efter att den sista nått taket. I början av sommaren i år när jag kollade på min betalningsstatus såg jag att min prenumeration gick ut 28 juli. Jag spelade inte så mycket längre, så jag tog bort mitt Visa-kort och har varit helt WoW-fri sen dess. Ibland när jag hör musik som jag har spelat till så känner jag lite saknad, men oftast känner jag ingenting gentemot det. Det är skönt på ett sätt, kanske var jag aldrig beroende av själva spelet utan av personerna jag umgicks med där. Det skulle förklara hur jag tappade lusten efter att de flesta jag kände online slutade spela. Jag försökte att återuppliva spelandet i höstas genom att byta server till en där en bekant spelar, men vi var på såpass olika nivåer i spelet att vi väldigt sällan spelade ihop ändå. Det var lite konstgjord andning och i somras avslutade jag min prenumeration.
Som det känns nu kommer jag nog inte att återvända till spelet när den nya expansionen kommer. Jag har inte pengar eller lust att lägga ut tid på ett spel som kommer att bli lika tråkigt igen efter ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar