Varför gör man dumma saker som att vara uppe sent utan anledning dagen innan man ska vara social och trevlig på ett större event? Jag har inga svar på den frågan, för det är så som jag gör. Såg en dokumentär i går natt, ironiskt nog om just dygnsrytm och kroppens inre urverk. Kroppens behov styrs till stor del av ljus och det är det som gör att våra inre klockor går snabbare. Det var en intressant dokumentär som självklart kom med varningar om vad som händer om man går emot sin inre klocka.
Min hjärna och kropp känns inte riktigt i balans idag och jag vill helst bara gnälla, men jag håller tillbaka den impulsen. Det säger nog sig självt att jag inte borde göra mig på sämre humör genom att intala mig en massa saker som gör att dagen blir sämre. Det här är inte min dag, det är någon annans så jag får unna dem deras dag och hålla ut en dag och kanske åka hem lite tidigare idag och sova ut.
Om jag lärde mig att lägga mig i tid lite oftare skulle jag nog inte må som jag gör så ofta. All inspiration och motivation inför min träning som jag haft de senaste dagarna har gått och gömt sig. Jag hade för mycket planerat i helgen och orkade inte gå till gymmet i fredags. På måndag gör jag ett nytt försök och förhoppningsvis blir det två gympass den veckan. Och mer sömn. Slaget är inte förlorat bara för att jag missar ett pass en vecka om det inte blir en vana.
Nu ska jag göra mig i ordning inför ett buddhistiskt bröllop för en av min och pojkens gemensamma bekanta. Vår skjuts hade glömt att vi skulle med så deras bil är full med folk. Vi hade bokat plats i bilen för länge sedan, men folk är ju som bekant människor och vi är visst inte så minnesvärda (zing!). Som tur(?) är lider folket med bilen av extrem pliktkänsla så vi får åka med på något vänster. Fråga mig inte hur.
Ibland när jag ska träffa en massa folk känns det outhärdligt. Jag vill mest sitta hemma i min trygga kokong och inte behöva gå ut, men när jag väl kommer ut i världen känns det inte så farligt. Det är mest min pessimistiska livssyn som säger mig att allt kommer att gå åt helvete och inget vill egentligen ha mig på plats som spökar. Det hjälper inte när man är trött och inte orkar argumentera emot sina inre olyckskorpar. Men, men. Jag ska göra mitt bästa under de rådande omständigheterna för att inte fantisera ihop några extremare mardrömsscenarion. Och gör jag det kan jag kanske skriva ner dem och kanalisera in dem i en framtida bok.
Anteckningsboken åker med andra ord med på festen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar