Vila i frid, Älskade katt

Återvänder hem till uppväxtorten för att finna att en av katterna är trött och sjuk. Idag tog vi henne till veterinären som konstaterade att det inte var så mycket att göra. Jag höll i henne när hon somnade. Det gick fort och hon hann inte lida alltför mycket. Jag känner mig hemsk, som om jag hjälpt till att avrätta någon. Samtidigt försöker jag att tänka på att hon mådde riktigt, riktigt dåligt och knappt kunde andas.Det känns stundom väldigt overkligt och gång på gång slår sorgen in hjärtat på mig och jag inser att hon är borta. Hon kommer aldrig att jama mer. Jag kommer aldrig att kunna klia henne på magen eller under frambenen så att hon sträcker ut dem igen. Det känns bara hemskt jobbigt just nu.

Frida hette hon. Hon och hennes syster har bott hos oss sen jag var tio och de blev femton år gamla i år. Frida var den större och dominanta. Hon var lite överviktig, som jag, och sov ofta i min säng oavsett om jag låg där eller inte. Hon brukade ligga i fotändan och när min dörr gled igen och hon ville ut mitt i natten kunde jag öppna dörren halvt i sömnen (den var också mot fotändan på sängen) och somna in så fort jag la mig ner igen. Hon brukade komma och trösta mig när jag var ledsen och grät genom att stryka sig mot mitt ansikte. Hon och lillasystern hennes lärde mig att känna med djur och de hade båda riktigt fina personligheter.Alla djurägare tycker förstås att deras djur är finast och bäst, men jag tycker att Frida var den finaste katten som man skulle kunna äga. Mysig, mjuk och lugn. Jag kommer att sakna henne fruktansvärt mycket. Varje gång det slår mig att hon inte längre är med oss skär det som knivar i mig. Hon har i princip alltid funnit här.

Det kommer att ta ett tag innan det sjunker in på riktigt, och jag känner fortfarande att det är fel och ondskefullt och att jag är delaktig i hennes död för att vi gav henne en dödlig dos, men hon hann inte lida. Livet är en serie upp och nedgångar. Jag känner många som har dött, så jag vet att smärtan ebbar ut, men det går inte att förringa den fullständiga golvning som sorgen står för varje gång den inträder. Trots att man vet att det gör över hjälper det inte. Mamma säger att hon aldrig vill ha katt igen, men vi hade en katt innan systrarna som också dog, så man ska väl aldrig säga aldrig. Dessutom är ju den yngre kattsystern fortfarande vid liv och minst lika fin som sin storasyster.

Vila i frid, Frida. Hoppas att du kan förstå hur älskad du var.