Jag har som ni kanske märkt skrivit väldigt mycket på sistone. Det är nog ett mentalt försök att ta igen alla de missade veckor när jag försökt komma underfund med att ha ett dayjob som kräver större delen av min vakna tid. Jag har också funderat en hel del på framtiden, för just nu känns det som om jag bor i en vakuumbubbla som stammar från studenttiden som även om den inte är alltför avlägsen med största sannolikhet är över för min del för den här gången.
Har dessutom genomlevt några smärre kriser på olika plan som jag inte riktigt känner för att föreviga på internet. De är för privata och inte riktigt genomlevda ännu.
Det var länge sedan jag skrev någonting för skrivandets skull på andra håll än i bloggen. Ibland ger skrivandet mig ångest som så mycket annat i mitt liv. Jag vill för mycket, men är rädd för att prestera mindre än jag hoppats och bli besviken. Därför händer det inte så mycket på den fronten. Innerst inne sitter jag och hoppas på att min skrivlust för bloggen kommer att överskugga min rädsla för att inte vara bra nog.
Jag har varit rädd för många saker i mitt liv. När jag var yngre var jag livrädd för strykjärn, symaskiner och stekpannor. Lyckligtvis har jag överkommit dessa, men dessvärre har andra tillkommit eller bestått. Det är något med telefoner. Jag klarar knappt av att ringa folk jag känner för att jag är rädd för att störa dem och för att jag ska avbryta dem i något riktigt viktigt. Jag jobbar på det just nu. I mitt jobb ingår att ringa upp och svara i telefon när jag står i reception. Förra veckan var första gången jag ringde upp någon och de faktiskt svarade. Dittills hade jag varit så lättad att jag blev svag knänan när ingen finns i andra änden av luren, och då får man skicka mejl. Jag ringde upp två gånger till personer som sitter i huset och som jag inte ens vet om jag träffat. Det är ett stort framsteg för mig. Tidigare har jag stirrat skräckslaget på telefonen när den ringer eller när någon ber mig ringa upp. Man brukar använda konfrontationsterapi för att få bukt med fobier, så det är förmodligen bra att jag tvingas göra saker jag inte riktigt vågar. I slutändan är det inte så farligt som man tror, men när man inte gör det så ofta glömmer man bort det och ritar upp en massa hemskheter för sin inre syn. Men det är jävligt jobbigt att ta de där första stegen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar