Animepaus

Jag är besatt av slutvinjetten till animen Gosick. Jag tycker att den låter som ett hopkok av Evanescence och Nightwish. Den må vara ostig, men för mig är den episk och stämningsfull. Mycket bättre än många andra animevinjetter. Den heter Resuscitated Hope och sjungs av Lisa Komini.




Gosick bygger inte på en manga, som man skulle kunna tro utan på en s.k. light novel. Animén handlar om en japansk utbytesstudent vid namn Kujo Kazuya som kommer till en internatskola i Europa och träffar på den mystiska Victorique i skolans gigantiska bibliotek. Hon verkar vara ett slags Sherlock Holmesiskt underbarn och hjälper den lokala polisen att lösa brott som polisen tar åt sig all ära för. Den har fått höga betyg av animefans så jag ska fortsätta kolla på den. Den är spännande och slutet på första avsnittet gjorde mig glad och upprymd inför nästa. Plus att låten ovan började spelas innan själva sluttexten började rulla. Man vet att avsnittet är på väg att ta slut, men det gör inget.
En annan anime jag kollar på nu på senaste tiden är Sekai Ichi Hatsukoi en Shounen-ai så det är inget för pryda personer. Det som är jobbigt med den serien är att det förekommer väldigt mycket överfallskyssar och svåra fall av att fel part ber om ursäkt. Jag blir lite illa till mods av detta även om det är tänkt att det ska vara okej för att det egentligen är så att de tycker om dem. Bleh. Ibland blir huvudpersonerna mer än lovligt tröga i huvudet och undrar om personen som de faktiskt är ihop med sedan typ en vecka kanske är kär i dem. Trots att han sagt det. Flera gånger. I avsnittet innan. Varifrån kommer denna selektiva minnesförlust?

Själva ramberättelsen är intressant för allt utspelar sig i utgivningsbranschen. Det handlar i grund och botten om ett gäng unga män som jobbar med shoujomanga och allt vad det innebär. De skämtar friskt om att mangaförfattarna inte kan hålla sina deadlines och hur man får dem att acceptera att deras manus inte alltid är så rafflande som de själva tror. Det är helt underbart.