Ord: 33 244/35 007
Jag kom på häromkvällen att min berättelse består till stor del av reaktioner. Jag tror jag till och med har lyckats undvika att använda exakt samma reaktion två gånger. Tänk vilka små saker som kan göra en skribent glad.
Har lagt in mitt första skräckelement i berättelsen, och det var jobbigare än jag trodde. Jag blir alldeles för förtjust i mina karaktärer, de är som mina barn och det gör ont att göra dem illa på det här sättet. Men jag måste, för berättelsen blir inte bra om inte någonting av det här slaget händer. Det blir inte skräck, bara en släktkrönika.
Igår kändes det verkligen som att jag bör researcha mera, och det på lite mer obehagliga ämnen, men idag (tack och lov?) kommer jag att ägna mycket tid till egen verklighet. Jag har äntligen fått ett brev som jag har väntat på i två veckor. Det kom självklart i sista sekunden, men ändå för sent för att jag ska kunna skicka in det innan deadline som var idag, eller snarare i fredags om man ska gå efter postgångens villkor. Jag orkar inte vara sur över det just nu och hoppas istället att det går att fixa så fort som möjligt. Förutom blanketter har jag även ett gäng böcker som ska tillbaka till biblioteket och en pojkvän som förtjänar massor av uppmärksamhet efter all tid jag lagt ner på NaNo. Han är visserligen stolt och glad över att jag äntligen skriver igen och inte bara gnäller om det, men mindre glad över att jag inte synts till på ett tag.
Jag skriver nog mer ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar