onsdag 30 juni 2010

Utseendefixering

Idag var jag och handlade kläder. Eller snarare försökte. Det brukar sällan sluta bra för min självkänsla och jag går omkring i mina gamla paltor tills de är nerslitna, vilket brukar gå rätt fort eftersom jag inte har så många. Det som jag sliter ut mest är byxor och det är ironiskt nog också det som jag har svårast att hitta.

Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.

Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.

Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.

Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.

Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.

Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.

Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.

Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.

2 kommentarer:

  1. Vi har alla våra ideal vännen. Men det finns alltid sätt att förändra det man är missnöjd med. Jag blir nedslagen och dragen i självömkan så fort jag tänker för långt fram i tiden och gräver ned mig i det jag inte har.. Så som pengar, vettigt jobb och utbildning.

    Men sakta och säkert kan man ta sig dit. Det handlar inte om att tvinga sig själv för att göra saker bara för att man ska ta sig vidare, det handlar om att göra det som känns bäst för en själv. Ta det i den takt man behöver ta det i.

    Inget kommer ju över en natt, om man inte vinner på lotto. Och det är just det jag tror att många människor hakar upp sig och blir nedslagna på (inklusive mig själv). Att man inte helt plötsligt blir "snygg", eller får allt man drömt om.

    En del saker kan man kontrollera och det är vilken sida av vägskälet man vill gå. Och även om man väljer en ojämn stig, finns det alltid bitar som är sköna att gå på ;).

    Det jag försöker säga är nog att du har modet till att ta steget, bara du vill. Så att sjunga för dina släktingar är verkligen något du kan göra och som jag tycker att du borde göra. Bara för att känna att du hade modet att fullfölja en av dina drömmar. :)

    And btw: Jag läser alla dina inlägg, även om jag kanske är dålig på att kommentera :P

    Många stora kramar från vännen i väst //Anne

    SvaraRadera
  2. Tack Annes :)

    Ibland känns det bara som om jag är ensam i hela universum full av perfekta jävla människor. Jag känner t ex inte en enda tjej som är större än mig, det gör att jag alltid känner mig som den feta och dumma sidekicken i en amerikansk komedi. Det är inte folks fel att jag gräver ner mig i mina sorger och deppar, men jag är också trött på att alltid alltid ska vara mitt fel och att jag ständigt måste förändra på mig för att passera som människa.

    De senaste dagarna har jag fått höra hemifrån flera gånger att jag borde banta så att jag kan bli "fin", "ha fina kläder" och "må bra". Jag är av en skum rebellisk natur och hatar när folk säger till mig hur jag *egentligen* ska göra eller att jag har fel (syftar på familjen nu, inte din kommentar). Säger någon direkt åt mig att göra något vill jag ibland bara göra tvärtom. Jag är trött på att det alltid är jag som är fel och behöver förändras.

    SvaraRadera