Torka på enkätfronten

Det börjar ta slut med enkäter för mig att jobba med på jobbet. Försöker dryga ut för att ha något att göra på jobbet, men det är stressigt när jag inte får in enkäter från de som fyller i dem manuellt. Det saknas fortfarande två eller tre högar och snart är det slutlig deadline för mig. Jag blir rastlös av att inte kunna jobba i min takt, men det är inte så mycket att göra. Förhoppningsvis är de på gång nu i veckan, får höra mig för med de som sagt sig ha enkäter kvar.

Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.

Done

Är åter på jobbet efter två veckors fullspäckad semester. Det blev inte så mycket vila mer än första helgen, men det är okej. Jag känner mig pigg och frisk och redo att ta itu med vardagen igen. På sätt och vis är det skönt att få in rutinerna igen, börja med kören, rollspela och hälsa på folk igen. På ett annat sätt är det lite jobbigt eftersom det börjar kännas i luften att det börjar bli kallare. Jag har inget emot kylan egentligen, men det innebär en massa kompletterande klädinköp av framförallt byxor som kommer att ta en stor del av min tid och tankeverksamhet.

I ett tidigare inlägg var jag lite kryptiskt nedstämd. Det jag inte ville nämna var en kompis som på värsta möjliga sätt försökte få mig att ta kontakt och umgås med henne. Vi är numera inte kompisar längre. Hon har sakta men säkert glidit ner på skalan från vän till kompis till bekant och slutligen var måttet var rågat när hon önskade att hon varit elakare mot mig i skolan. På detta sätt tänkte hon sig förmodligen att jag skulle må dåligt över att jag inte hört av mig och vilja umgås med henne. Hon tänkte fel. Bekantskapen har levt på lånad tid, mest för att jag varit snäll och inte vill att folk ska vara arga eller besvikna på mig, och vi har knappt någonting gemensamt längre förutom skolgången och den har jag länge försökt att förtränga och komma över.

Hon ojade sig främst över att jag inte hört av mig på fem månader. Lång tid, det erkänner jag villigt, men det krävs faktiskt två personer för att hålla kontakt. Hur kom det sig att hon väntade så länge själv? Hur kommer det sig att hela ansvaret ligger på mig? Jag har haft dåligt samvete över detta, men jag har prioriterat annat och andra framför detta, främst för att min fritid blev väldigt begränsad när jag började jobba i vintras. Så fort jag tänkte på att ta kontakt blev jag mentalt utmattad. Det tar på mina krafter att umgås med henne, till skillnad från mina andra vänner. Jag känner inte att jag får någonting ut av det, vi har inga intressen gemensamt och jag känner mig närmast som en kammarjungfru när jag är där, inte som en jämlik. 

Grundskolan var ett mentalt helvete och fängelse för mig. Idag, över tio år senare, för jag fortfarande en inre strid mot osäkerhet, självhat och felriktad skuld över det som hände mig där. Den tiden känns ändå avlägsen när jag inte längre bor i samma stad eller behöver träffa personerna längre. Nu är en av de sista trådarna kapade. Jag har stött och blött detta med mina andra riktiga kompisar och familjen, mått dåligt, haft ångest och kommit till insikt. Jag är fortfarande kluven till detta, men denna kluvenhet bleknar i jämförelse med de farhågor jag hyser för vad hon kan ha gjort och sagt bakom min rygg för att hämnas.

Jag vill inte veta vad mina gamla mobbare har för sig och jag vill inte att de ska veta vad jag har gjort de senaste sju-tio åren. Det är mitt liv nu. Mina krämpor, mina duster och jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag gör det som krävs för att komma upp ur skiten som de orsakat. De har ingen rätt att få tillgång till det eller veta något om mig. Hon har haft kontakt med dem nyligen och jag är rädd att de vet saker om mig nu för att hon i vredesmod berättat för de inställsamma, nyfikna personerna.

Men det är slut nu. Äntligen. Hon kommer inte att få någon mer färsk information om mig.

Norge

Folk som är mer politiskt insatta än jag har bloggat. Johan Persson skriver om gärningsmannens politiska bakgrund och Johan Ingerö om olämpliga reaktioner från både vänster och höger.

Lite tankar och känslor om igår

Nästan hundra personer har mördats. Större delen av dem politiskt engagerade ungdomar. För att någon ansåg sig ha rätt till att döma ut deras liv. Folk bad sina vänner att inte kontakta dem på mobiler för att de var rädda för att de skulle hittas där de tryckte på olika delar av Utöya. Saknaden efter kamrater, syskon, söner och döttrar måste vara oerhörd. Likaså oron över de som fortfarande saknas.

Har läst och sett tills mina ögon blött. Försökt förstå det obegripliga. Förfärat mig. Försäkrat mig om att mina nära och kära som befinner sig i Norge varit okej. Följde tre olika hashtags på twitter när det härjade som värst och kraschade min webbläsare.

Misstänkt gärningsman grips, han erkänner. Han kan bli åtalad för terrorbrott (vansinnesdåd är ingen brottsrubricering) och kan max få 21 års fängelse.

Boklistor

Jag har länge funderat på att införa ett system över mina böcker. Det stör mig att jag inte har riktigt koll på allt jag har. CD-skivor har jag faktiskt någon koll på, men det beror på att jag äger knappt 50 och det gör att jag har bättre översikt. När det handlar om böcker har jag ett flertal olika system för hur de står i hyllan. Först och främst försökte jag organisera efter författare och kronologi, antingen utgivningsmässigt eller följdmässigt. Helst vill jag ha jämna rader, olika pocket eller inbundna storlekar stör mig. Det ser prydligare ut med liknande storlekar, men när det inte går så har jag lagt dem på den bakre raden i mina numera Dubbla Rader™. Det innebär tyvärr att Neil Gaiman, Jeff Lindsay och några andra intressanta författare bokstavligt talat hamnat i skuggan.

Och som med det mesta bryr jag mig inte så hårt om hur andra har fixat sina böcker, oftast märker jag knappt av det när jag botaniserar eller kollar på folks samlingar. Alla har sina egna system, så det är inte min sak att påpeka och det har jag inte gjort. Det som funkar för innehavaren funkar. Det som brukar störa mig är snarare frånvaron av böcker än deras inbördes ordning.

Det jag funderat på länge angående listor är vilken sida på internet jag ska använda. Det finns åtskilligt fler än man kanske skulle kunna tro, för jag tror att flera än jag är fritidsbibliotekarier. Jag valde mellan två sidor som jag känner till sen tidigare: GoodReads och Librarything. Efter lite lätt research fick det bli GoodReads eftersom Librarything bara tillåter en att lista 200 böcker gratis.

Det är med listor som man skapar främst inbördes ordning och reda och inser hur sjukt mycket böcker man egentligen har hunnit hamstra på sig på sju år. Jag har hittills lagt in 352 böcker och jag äger säkert 95% av dem. Ändå är det långt ifrån alla böcker jag äger. Jag kommer från en familj som alltid har nyttjat bibliotek, lärde mig tidigt att inte köpa saker som jag inte använder mer än en gång, men när jag började läsa obskyr fantasy och skräck dög inte biblioteket längre. Nördgenen tog över och jag ville ha och äga saker. Jag skulle nog ha svårt att gå tillbaka till att låna böcker igen. Jag har försökt och de lånen slutar alltför ofta med att jag får betala övertidsavgifter. Dessutom läser jag sällan det jag lånat innan det ska lämnas tillbaka eftersom de inte går att låna om med böterna. Det är mycket billigare för mig att köpa böckerna i slutändan med fördelen att jag inte behöver läsa dem på en gång och kan ha dem nära till hands.

Jag har ungefär hälften kvar av böckerna att lägga in. Det är allt ifrån kokböcker till sagoböcker. Men ändå, scheisse, vad mycket litteratur jag har. Jag trodde inte att jag skulle ha över 300 böcker på mitt rum. Det förklarar varför det börjar bli så trångt där. Misstänker att den där framtida förmodade flytten närmar sig med stortsteg. Fler hyllor får jag inte plats med på rummet om jag inte vill bo i en lagerlokal och det vill jag inte.

Guilt trip of doom

Är nedstämd och har magont. Har fruktansvärt dåligt samvete över min oförmåga att hålla kontakt med folk.


Ska försöka läsa lite nu och få tankarna bort från detta så jag kan träna i morgon. Och eventuellt se om hen har lugnat ner sig och slutat säga hemska saker till mig.

Mera meditation

Hemma sitter jag och gör amigurumis. Det är en liten sak som jag aldrig trodde jag skulle göra, för jag har nog aldrig egentligen vågat tro på att jag är händig, men jag är däremot envis och kan härda ut om det är någonting jag slipper göra inför publik. Jag kan slipa mina vapen i lönndom, så att säga. Mitt första försök till amigurumi gick fatalt fel och jag grävde fram den sorgliga saken häromdagen när jag rensade i min garngömma. Den för tankarna till halvgångna foster och liknar denna underhavsvarelse. Den kommer aldrig att bli färdig och jag avbröt mina försök till att lära mig virka den gången. Jag kommer att nysta upp fulingen och några andra projekt som alla ironiskt nog är gjorda i samma garn inom en snar framtid.

Det gick helt enkelt rejält fel, men på något sätt är det okej när det går fel på den nivån, med små saker som garngubbar. Jag vet inte hur många gånger jag börjat om på huvudet på min andra (och även tredje amigurumi) men till slut så blev det någonting. Gubbe nummer två blev också ful som stryk, men bättre eftersom jag svalde min stolthet och faktiskt följde ett mönster den här gången. Fulheten på 'gurumi två kan bero på att jag stoppade den med en gammal sönderklippt strumpa, formen blev inte precis jämn. Nu har jag köpt skamligt billiga kuddar på IKEA och fyller mina småfolk med dem. Det är visst ett husmorstips eftersom E:s kombo som är textillärare också använder dem.

Men handarbetet oavsett om det blir snyggt eller inte är min meditation. Jag stickade en halsduk när jag mådde som sämst (kallar den Ångestbiten) och känner mig alltid lika glad och lyckad när jag avslutat något. Nu har jag gjort fyra helt färdiga amigurumis och tre som väntar på att sys ihop. Det blir lättare för varje gång och oftast förstår jag vilka misstag jag begått. Det är nyttigt för min perfektionistiska ådra att utmanas lite och det går lättare när jag är glad.