Nu har min katt Fridas syster Ronja också somnat in.
Hon fick leva ett år längre än sin syster och levde det fullt ut. Eftersom Frida var bossig och dominant var Ronja ganska tillbakadragen, men tog igen det under sitt eget år. Hon fick all uppmärksamhet och togs väl om hand av mamma och pappa. I förrgår strax efter lunch fick lilla Ronja välförtjänt vila efter en ansträngande månad.
Ronjas päls var mjuk och len, hon var liten och snabb och fick ibland konstiga ryck när hon från helt stillastående kunde ta seriefigurssats (skrapa parkett i en halvsekund) innan hon försvann uppför trapporna, jagad av imaginära faror. Hon älskade att vara med mamma ute i trädgården. Om Frida var min katt så var Ronja mammas. Hon tydde sig nästan bara till henne och lite till pappa nu under de senare åren. På bilden som jag har på min mammas profil i min telefon har hon Ronja i knäet. De hängde liksom ihop och varje gång de har ringt hemifrån har Ronja hoppas upp i knäet på den talande och
Ronja var nyfiken av sig, och även om hon framstod som försiktig och feg var hon oftare än Frida den som undersökte nya saker. Med saker menar jag ting och inte människor, hon hatade när det kom nya personer och speciellt när det var högljudda barn. Då brukade hon springa iväg och gömma sig. Jag minns ett tillfälle när vi letade i timmar efter henne, och en av storasysters kompisar hittade henne bakom en pall som låg på sidan inne i bastun.
Att ha haft husdjur under hela sin uppväxt är som att ha extra syskon. Så känns det även när de går bort. De saknas och huset som man delat med dem känns större och tommare. Fel.
Det kommer att kännas ännu mer när jag är hemma hos föräldrarna igen.
Egentligen skulle jag vilja tillägna Into the West åt Ronja också, men jag lägger upp ett par nya sånger här och tänker på båda våra fina katter och hoppas att de har det bättre nu, var de än är.
Vila i frid nu, älskade små katter. Ni kommer aldrig att glömmas bort.
Tack för all värme, kärlek och tröst ni skänkte mig bara genom att finnas till.
söndag 11 december 2011
torsdag 1 december 2011
Då var det slut - NaNoWriMo dag 30
Slutligen: 46 639 / 50 000
Jag hann inte skriva klart alla ord innan klockan bytte till första december. Jag skrev som besatt, jag lyckades få till över hälften av de tio tusen ord som mitt gårdagsjag omtänksamt hade lämnat, till sista sekunden innan tolvslaget. Aldrig har jag förbannat svenska sammansättningar så mycket som jag gjort ikväll och i natt. Jag var tvungen att använda flera märkliga formuleringar för att avstava ord. Men jag tror att jag hade svurit ännu mer och intensivare om jag hade skrivit på finska.
Jag sov inte så bra igår eftersom jag skulle upp tidigt och jobba idag. Så att halvtrött och med begynnande migrän lyckas få till ett ganska spektakulärt antal ord på knappt fyra timmar är inte alls dåligt. Jag skrev lite på outline och början på slutet idag. Det blev inte helt dåligt, men jag kommer att behöver lägga in lite mer beskrivningar, just nu är det mest dialog och bråk.
Så, vad har jag lärt mig av NaNo?
-Jag kan producera förvånansvärda murar av text trots "inspirationsbrist". Om jag bara låter fingrarna flyga dyker det alltid upp någonting.
-Jag får mer lust att skriva allt möjligt och inspireras ju oftare jag skriver. Blev sugen att påbörja flera sidoprojekt medan jag skrev om varulvarna, men höll mig på mattan.
-Det är svårt att skriva en berättelse utan planering. Nästa år blir det lite bättre förberedelser och förhoppningsvis 50K ord i god tid innan midnatten till 1 december. (Ja, det blir ett nästa år för mig.)
-Det är okej om det blir fult i början. Det går alltid att skriva om och fixa till om själva berättelsen håller.
-Jag minns förvånansvärt nog mina klaff-fel. På 50 000 ord är jag fullt medveten om tre saker som blev fel för kontinuiteten, men som jag valde att inte skriva om för att jag skulle förlora ord på det.
-Jag är inte avskräckt. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra det här på riktigt. Med lite bättre planering. Och främst på dagtid så att jag inte hamnar ur fas med pojkens dygnsrytm eller drabbas av stress och prestationsångest.
-Jag behöver läsa betydligt mer svensk litteratur, finsk litteratur samt låta andra läsa det jag skriver även om det känns lite pinsamt.
Imorgon blir de sista 3 361 orden skrivna för att jag ska få känna att jag verkligen har avslutat NaNo. Min manglade hjärna i alla fall förtjänat sin sömn nu.
Jag hann inte skriva klart alla ord innan klockan bytte till första december. Jag skrev som besatt, jag lyckades få till över hälften av de tio tusen ord som mitt gårdagsjag omtänksamt hade lämnat, till sista sekunden innan tolvslaget. Aldrig har jag förbannat svenska sammansättningar så mycket som jag gjort ikväll och i natt. Jag var tvungen att använda flera märkliga formuleringar för att avstava ord. Men jag tror att jag hade svurit ännu mer och intensivare om jag hade skrivit på finska.
Jag sov inte så bra igår eftersom jag skulle upp tidigt och jobba idag. Så att halvtrött och med begynnande migrän lyckas få till ett ganska spektakulärt antal ord på knappt fyra timmar är inte alls dåligt. Jag skrev lite på outline och början på slutet idag. Det blev inte helt dåligt, men jag kommer att behöver lägga in lite mer beskrivningar, just nu är det mest dialog och bråk.
Så, vad har jag lärt mig av NaNo?
-Jag kan producera förvånansvärda murar av text trots "inspirationsbrist". Om jag bara låter fingrarna flyga dyker det alltid upp någonting.
-Jag får mer lust att skriva allt möjligt och inspireras ju oftare jag skriver. Blev sugen att påbörja flera sidoprojekt medan jag skrev om varulvarna, men höll mig på mattan.
-Det är svårt att skriva en berättelse utan planering. Nästa år blir det lite bättre förberedelser och förhoppningsvis 50K ord i god tid innan midnatten till 1 december. (Ja, det blir ett nästa år för mig.)
-Det är okej om det blir fult i början. Det går alltid att skriva om och fixa till om själva berättelsen håller.
-Jag minns förvånansvärt nog mina klaff-fel. På 50 000 ord är jag fullt medveten om tre saker som blev fel för kontinuiteten, men som jag valde att inte skriva om för att jag skulle förlora ord på det.
-Jag är inte avskräckt. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra det här på riktigt. Med lite bättre planering. Och främst på dagtid så att jag inte hamnar ur fas med pojkens dygnsrytm eller drabbas av stress och prestationsångest.
-Jag behöver läsa betydligt mer svensk litteratur, finsk litteratur samt låta andra läsa det jag skriver även om det känns lite pinsamt.
Imorgon blir de sista 3 361 orden skrivna för att jag ska få känna att jag verkligen har avslutat NaNo. Min manglade hjärna i alla fall förtjänat sin sömn nu.
måndag 28 november 2011
Vaken - NaNoWriMo dag 27
40 064 / 45 009
Idag har jag haft fullt upp socialt med mer eller mindre lyckade resultat. Vissa saker önskar jag att jag låtit vara osagda medan andra var trevliga och nödvändiga. Och jag försökte lägga mig i tid ikväll men det gick bara inte. Trots att jag var trött och seg som bara den går det inte att sova. Jag försöker skriva några hundra ord och ser om det är vad jag behöver för att kunna lugna ner min överanalyserande hjärna.
Min berättelse segar på. Jag kommer nog att behöva använda mig av betydligt fler ord än 50k för att kunna avsluta den. Jag har knappt kommit igång och är redan på de sista tiotusen orden. Jag har svårt att fatta att jag har skrivit så mycket. Det är helt otroligt och något att vara stolt över.
Idag har jag haft fullt upp socialt med mer eller mindre lyckade resultat. Vissa saker önskar jag att jag låtit vara osagda medan andra var trevliga och nödvändiga. Och jag försökte lägga mig i tid ikväll men det gick bara inte. Trots att jag var trött och seg som bara den går det inte att sova. Jag försöker skriva några hundra ord och ser om det är vad jag behöver för att kunna lugna ner min överanalyserande hjärna.
Min berättelse segar på. Jag kommer nog att behöva använda mig av betydligt fler ord än 50k för att kunna avsluta den. Jag har knappt kommit igång och är redan på de sista tiotusen orden. Jag har svårt att fatta att jag har skrivit så mycket. Det är helt otroligt och något att vara stolt över.
söndag 27 november 2011
Julsånger 2011 - Jul, jul strålande jul
Den första julsången som jag brukar ta fram noterna till varje år är Jul, jul... tätt följd av Sylvias julvisa. Jag vet inte varför, men den enkla och samtidigt föränderliga tonen i sången får mig i julstämning varje år. Och givetvis återfinns den melankoliska undertonen som jag tycker om liksom i de flesta av mina favoritstycken. När den framförs väl är den magisk.
Texten är skriven av Edvard Evers (1853-1919), som var präst och skrev många psalmtexter. Gustav Nordqvist (1886-1949), med det formidabla mellannamnet Lazarus, har tonsatt sången. Sången spelades in för första gången 1924 och finns ofta med på nyinspelningar av julskivor. Den är en klassiker som håller i all sin enkelhet.
Det finns många fina versioner av Jul, jul, både som solosång, instrumentala och körarrangerade. Denna version är av Umeå Studentkör och videon verkar vara inspelad med en mobilkamera. De är jätteduktiga och förtjänar många lyssnare.
Jul, jul, strålande jul
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Texten är skriven av Edvard Evers (1853-1919), som var präst och skrev många psalmtexter. Gustav Nordqvist (1886-1949), med det formidabla mellannamnet Lazarus, har tonsatt sången. Sången spelades in för första gången 1924 och finns ofta med på nyinspelningar av julskivor. Den är en klassiker som håller i all sin enkelhet.
Det finns många fina versioner av Jul, jul, både som solosång, instrumentala och körarrangerade. Denna version är av Umeå Studentkör och videon verkar vara inspelad med en mobilkamera. De är jätteduktiga och förtjänar många lyssnare.
Jul, jul, strålande jul
Jul, jul, strålande jul, glans över vita skogar,
himmelens kronor med gnistrande ljus.
glimmande bågar i alla Guds hus,
psalm, som är sjungen från tid till tid,
eviga längtan till ljus och frid!
Jul, jul, strålande jul: glans över vita skogar!
Kom, kom, signade jul! Sänk dina vita vingar
över stridernas blod och larm,
över all suckan ur människobarm,
över de släkten som gå till ro,
över de ungas dagande bo!
Kom, kom, signade jul, sänk dina vita vingar!
Mitt liv just nu
Den där känslan när tankarna blir för stora och skenar iväg. Jag vet inte om det är den snart anstående deadlinen på NaNo eller mitt liv just nu som är orsak till melankolin denna gång.
Detta är dagens faktum: Mitt liv är i samma hjulspår som för ett år sedan och det känns inte som att något har hänt. Men det har det ju. Jag har haft ett jobb där jag var uppskattad. Jag kom äntligen iväg på bokmässan och pratade med förlag som verkade intresserade. Jag har rest och umgåtts med människor som betyder mycket för mig. Jag har varit glad och lycklig. Och jag är fortfarande ganska lycklig.
Visst, jag är åter i klorna på människoförvaringen som kallas arbetsförmedlingen som ser mig mer som en cancersvulst på välfärdssamhället än en människa och jag har fått en ny byråkratisk vän i a-kassan. Men det är ändå någonting som är annorlunda. Jag har klarat av en arbetsplats och mina chefer erbjöd sig båda spontant att vara referenser åt mig. Jag fick ingen egentlig kritik på hur jag arbetat förutom min oerhörda försiktighet och osäkerhet.
Någon dag hoppas jag på att kunna utmana min nemesis Osäkerheten i dödlig envig och besegra den, men jag inser att det nog inte är någonting som jag blir av med i ett trollslag. Jag får ta den här arbetslöshetstiden, hur lång eller kort den än blir, till att bygga upp en slags mental grundkondition för att inte få självförvållade psykiska blåmärken när jag drabbas av motgångar.
Jag har burit offerkoftan alldeles för länge nu, den är som en osynlighetsmantel. Nu är jag jävligt less på den, jag har nog vuxit ur den och dessutom kliar den och luktar unket.
Jag vill synas och inte må dåligt längre. Jag vill bli så bra som det är meningen att jag ska bli och jag vill kunna tillåta mig att vara stolt över det.
Detta är dagens faktum: Mitt liv är i samma hjulspår som för ett år sedan och det känns inte som att något har hänt. Men det har det ju. Jag har haft ett jobb där jag var uppskattad. Jag kom äntligen iväg på bokmässan och pratade med förlag som verkade intresserade. Jag har rest och umgåtts med människor som betyder mycket för mig. Jag har varit glad och lycklig. Och jag är fortfarande ganska lycklig.
Visst, jag är åter i klorna på människoförvaringen som kallas arbetsförmedlingen som ser mig mer som en cancersvulst på välfärdssamhället än en människa och jag har fått en ny byråkratisk vän i a-kassan. Men det är ändå någonting som är annorlunda. Jag har klarat av en arbetsplats och mina chefer erbjöd sig båda spontant att vara referenser åt mig. Jag fick ingen egentlig kritik på hur jag arbetat förutom min oerhörda försiktighet och osäkerhet.
Någon dag hoppas jag på att kunna utmana min nemesis Osäkerheten i dödlig envig och besegra den, men jag inser att det nog inte är någonting som jag blir av med i ett trollslag. Jag får ta den här arbetslöshetstiden, hur lång eller kort den än blir, till att bygga upp en slags mental grundkondition för att inte få självförvållade psykiska blåmärken när jag drabbas av motgångar.
Jag har burit offerkoftan alldeles för länge nu, den är som en osynlighetsmantel. Nu är jag jävligt less på den, jag har nog vuxit ur den och dessutom kliar den och luktar unket.
Jag vill synas och inte må dåligt längre. Jag vill bli så bra som det är meningen att jag ska bli och jag vill kunna tillåta mig att vara stolt över det.
lördag 26 november 2011
Snabbskrivet och annat - NaNoWriMo dag 25
37408/ 41675
Fortfarande inte riktig ikapp, men jag har skrivit duktigt idag. Har fått mycket gjort även utanför bokfronten. Har städat en garderob, slängt fem påsar med skrot som jag inte har någon användning för. Har samlat ihop en påse med kläder jag ska skänka till välgörande ändamål. Har även bakat lussekatter och rantat på twitter.
En man i Mora kräver en strålningsfri zon eftersom han säger sig vara elallergiker. Det gjorde mig förbannad, inte bara för att han slösat med kommunens pengar och bråkat tills han fått som han vill, utan för att det är en förmodligen icke-existerande diagnos. I de tester som gjorts har man inte kunnat visa på att de allergiska visat upp några som helst symtom när de vistats i elektriska magnetfält förrän man påpekat det för dem.
Jag skrev ett par tweets och jämförde med jordnötsallergin och vad man faktiskt inte gör för detta. Det var inte en av mina mest välformulerade rants, men jag blev återkvittrad fler gånger än jag någonsin blivit och det gjorde mig glad och nervös. Nervös för att jag fick nya followers och för att jag behöver svara dem och så mycket vettigt skriver jag inte. Glad för att folk tyckte det jag skrev var viktigt. Hoppas att det fick folk att tänka till en extra gång innan de köper Snickers på Pressbyrån och kliver på ett tåg.
Berättelsen går vidare i sakta mak. Det känns som om jag skriver på skelettet för historien och det känns lättare att tänka på det sättet. Det är lite glest med detaljer annat än det allra nödvändigaste. Jag nöjer mig det det jag skrivit hittills och fortsätter imorgon.
Fortfarande inte riktig ikapp, men jag har skrivit duktigt idag. Har fått mycket gjort även utanför bokfronten. Har städat en garderob, slängt fem påsar med skrot som jag inte har någon användning för. Har samlat ihop en påse med kläder jag ska skänka till välgörande ändamål. Har även bakat lussekatter och rantat på twitter.
En man i Mora kräver en strålningsfri zon eftersom han säger sig vara elallergiker. Det gjorde mig förbannad, inte bara för att han slösat med kommunens pengar och bråkat tills han fått som han vill, utan för att det är en förmodligen icke-existerande diagnos. I de tester som gjorts har man inte kunnat visa på att de allergiska visat upp några som helst symtom när de vistats i elektriska magnetfält förrän man påpekat det för dem.
Jag skrev ett par tweets och jämförde med jordnötsallergin och vad man faktiskt inte gör för detta. Det var inte en av mina mest välformulerade rants, men jag blev återkvittrad fler gånger än jag någonsin blivit och det gjorde mig glad och nervös. Nervös för att jag fick nya followers och för att jag behöver svara dem och så mycket vettigt skriver jag inte. Glad för att folk tyckte det jag skrev var viktigt. Hoppas att det fick folk att tänka till en extra gång innan de köper Snickers på Pressbyrån och kliver på ett tåg.
Berättelsen går vidare i sakta mak. Det känns som om jag skriver på skelettet för historien och det känns lättare att tänka på det sättet. Det är lite glest med detaljer annat än det allra nödvändigaste. Jag nöjer mig det det jag skrivit hittills och fortsätter imorgon.
torsdag 24 november 2011
Fillers - NaNoWriMo dag 24
Ord: 35 412 / 40 008
Börjar sakta med säkert inse att det kommer att ta betydligt mer tid att fixa till berättelsen än att faktiskt skriva den. Tävlingsmänniskan i mig vägrar att låta mig ge upp detta och jag fortsätter att skriva ord. Min hjärna har gjort NaNo till ett hinder eller snarare ett delmål på min färd mot att skriva och bättra mig. Hurra för tvångstankar.
Jag skriver samma sak och känslor ur olika personers vinkel så berättelsen går inte så långt fram per skrivgalopp och jag tycker att jag upprepar mig väldigt. Jag känner till flera av mina darlings, men jag har desto mer avsky inför mina hatobjekt. Upprepning är som sagt djävulen för mig om det inte sker i något högre konstnärligt syfte. Förmodligen är det bara jag som tänker på det.
Pratade med M om hur urkigt det känns just nu och om att vara sin egen värsta fiende när det gäller skrivande. Jag vill så mycket, men min förmåga tycks för tillfället ligga långt under min ambition. Självförtroendet går givetvis upp och ner beroende på hur trögt själva skrivandet går. Jag blir stressad över hur mycket efter jag hamnar hela tiden. Imorgon blir det som sagt mer till till att skriva, jag hoppas att jag drömmer om någonting som kan bli användbart och lovar mig själv att börja skriva innan 12 på dagen.
Börjar sakta med säkert inse att det kommer att ta betydligt mer tid att fixa till berättelsen än att faktiskt skriva den. Tävlingsmänniskan i mig vägrar att låta mig ge upp detta och jag fortsätter att skriva ord. Min hjärna har gjort NaNo till ett hinder eller snarare ett delmål på min färd mot att skriva och bättra mig. Hurra för tvångstankar.
Jag skriver samma sak och känslor ur olika personers vinkel så berättelsen går inte så långt fram per skrivgalopp och jag tycker att jag upprepar mig väldigt. Jag känner till flera av mina darlings, men jag har desto mer avsky inför mina hatobjekt. Upprepning är som sagt djävulen för mig om det inte sker i något högre konstnärligt syfte. Förmodligen är det bara jag som tänker på det.
Pratade med M om hur urkigt det känns just nu och om att vara sin egen värsta fiende när det gäller skrivande. Jag vill så mycket, men min förmåga tycks för tillfället ligga långt under min ambition. Självförtroendet går givetvis upp och ner beroende på hur trögt själva skrivandet går. Jag blir stressad över hur mycket efter jag hamnar hela tiden. Imorgon blir det som sagt mer till till att skriva, jag hoppas att jag drömmer om någonting som kan bli användbart och lovar mig själv att börja skriva innan 12 på dagen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)