Jag är i en period i mitt liv som jag undrar om jag ens borde föreviga på internet. Det känns att ju mer jag skriver eller berättar om det, desto jobbigare blir det. Kanske borde jag sitta och knipa på det tills det har blivit en diamant som absorberats in i mig för att jag ska slippa ta itu med det. Samtidigt vill jag inte oroa folk genom att helt dra mig undan.
Att ta en dag i taget har aldrig någonsin varit en mer passande beskrivning på hur min vardag ser ut. Jag planerar inte så långt in i framtiden. Har lösa planer inför hösten, men just nu driver jag mest för vinden. Försöker hitta på saker som gör att jag slipper tänka och överanalysera. Små projekt med delmål inom en nära framtid.
Om jag mår dåligt en dag, så mår jag dåligt. Och om jag mår bra tillåter jag mig själv att må bra i den stunden. Min dualistiska natur gör att jag som vanligt pendlar fram och tillbaka i attityd. Ibland känns hela situationen absurt fånig och jag förstår inte alls varför jag ska behöva medverka i spektaklet. Jag vill inte, jag har inte tid och speciellt inte lust. Ibland kan jag ta mig ur eller genom de jobbiga stunderna bara genom att bli förbannad på själva situationen. Så. Jävla.Onödig.
Det är bitvis tungt just nu, men jag kommer att ta mig förbi det här. Jag har varit med om mycket värre saker i mina dagar. Det här är nästan nostalgiskt på något sätt.
tisdag 26 juni 2012
söndag 4 mars 2012
Hektiskt helg
Ju mindre jag skriver i bloggen, desto mer tycks jag göra ute i verkligheten. Jag har fått mycket gjort denna vecka och helg. Gårdagen blev stressig för att jag kollade fel på klockan och hade tvättid senare än jag trodde. Efter att ha snabbvikt tvätt snabbgick jag till stationen och åkte en snabbis till Stockholm. Jag har planerat att åka till Hufvudstaden i flera veckor nu för att köpa hårfärg och kom till skott igår. Jag köpte upp ett litet lager och återvände efter drygt en timme effektiv tid vandrandes längs Drottninggatan.
När jag är i Stockholm brukar jag även ta en sväng till SF-bokhandeln. Det känns nästan som att vallfärda till en helig plats för mig eftersom att vara omgiven av så mycket litteratur i olika former skänker mig en inre frid som sällan uppnås på andra sätt än genom stillsam meditation. Tyvärr så var det helg nära stängningsdags och dessutom i bokreatider så det var trångt och det kändes ganska stressigt att vara där. Gångarna mellan hyllorna är inte precis anpassade för rusningstrafik. Det gick inte att stå för länge i mittgången eftersom det var massvis med folk som skulle förbi. På något sätt lyckades jag ändå köpa fyra böcker, varav en kom från bokrean.
Pojken hade önskat sig Metro 2033 och jag söker alltid uppmuntra hans läsintresse. Den fanns som inbunden på bokrean, men pocketversionen var mer prisvärd. Ett annat fynd jag gjorde var Cirkeln. Jag läste Cirkeln i inbundet format över julhelgen och fullkomligt älskade den. Jag har många gånger både udner och efter läsning önskat att den fanns när jag var ung. Den fanns på LundeQs bokrea och kostade där 79 kr medan den nyutgivna pocketen gick av på 82. Hittade den senare på Pocketshop där den kostade 79. På SF-bokhandeln gick den på 60 och jag kände att jag gjorde ett fynd, även om jag i efterhand kan känna att mellanskillnaden betalades på tågbiljetten. Jag fick även hem Princess Bride i bokformat. Den sistnämnda och Metro var de böcker jag hade planerat att köpa.
På kvällen var det rollspel och jag hade en knapp halvtimme på mig att äta middag och samla ihop karaktärsblad, penna och tärningar. Vi spelar Mutant nu. Nästan alla karaktärer har bytts ut sen vi började spela, antingen på grund av oundvikliga dödsfall eller frivillig pensionering, men det går mycket bättre nu än det gjorde i början. Vi har kommit överens om att vi avslutar ett äventyr och börjar därefter på ett i ett annat system. I början var jag helt mot att spela robot/automat, men nu är jag väldigt förtjust i det. Jag har utvecklat en väldigt (o)trevlig personlighet till min automat och gillar den skarpt. Mutant är en ganska lustig värld.
Idag åkte jag till pojken och glömde givetvis att ta med hans bok. Jag har ägnat dagen åt att att bleka och färga mina rötter med ovan nämna hårfärg och att färdigställa ytterligare en amigurumisköldpadda. Jag har nog gjort åtta stycken vid det här laget, alla i olika stadier. Fem stycken är i princip helt klara. Den jag pysslat med nu kommer att få lite fler detaljer innan jag kan kalla den klar.
Rösten börjar bli bättre. Sjöng lite med kör nummer två i fredags. Rösten höll nästan genom två låtar. Ska göra ett nytt försök med första kören på måndag. Får se om jag klarar av några höga toner då. Det som är uschligt med att vara sopran att det sällan går att undvika att sjunga i övre registret. I vanliga fall är det inga större problem, men just nu känns det jobbigt. Jag hoppas att det går bra att sjunga imorgon.
Nästa helg kommer nog att vara en aning mer stillsam och lite mindre flängig.
När jag är i Stockholm brukar jag även ta en sväng till SF-bokhandeln. Det känns nästan som att vallfärda till en helig plats för mig eftersom att vara omgiven av så mycket litteratur i olika former skänker mig en inre frid som sällan uppnås på andra sätt än genom stillsam meditation. Tyvärr så var det helg nära stängningsdags och dessutom i bokreatider så det var trångt och det kändes ganska stressigt att vara där. Gångarna mellan hyllorna är inte precis anpassade för rusningstrafik. Det gick inte att stå för länge i mittgången eftersom det var massvis med folk som skulle förbi. På något sätt lyckades jag ändå köpa fyra böcker, varav en kom från bokrean.
Pojken hade önskat sig Metro 2033 och jag söker alltid uppmuntra hans läsintresse. Den fanns som inbunden på bokrean, men pocketversionen var mer prisvärd. Ett annat fynd jag gjorde var Cirkeln. Jag läste Cirkeln i inbundet format över julhelgen och fullkomligt älskade den. Jag har många gånger både udner och efter läsning önskat att den fanns när jag var ung. Den fanns på LundeQs bokrea och kostade där 79 kr medan den nyutgivna pocketen gick av på 82. Hittade den senare på Pocketshop där den kostade 79. På SF-bokhandeln gick den på 60 och jag kände att jag gjorde ett fynd, även om jag i efterhand kan känna att mellanskillnaden betalades på tågbiljetten. Jag fick även hem Princess Bride i bokformat. Den sistnämnda och Metro var de böcker jag hade planerat att köpa.
På kvällen var det rollspel och jag hade en knapp halvtimme på mig att äta middag och samla ihop karaktärsblad, penna och tärningar. Vi spelar Mutant nu. Nästan alla karaktärer har bytts ut sen vi började spela, antingen på grund av oundvikliga dödsfall eller frivillig pensionering, men det går mycket bättre nu än det gjorde i början. Vi har kommit överens om att vi avslutar ett äventyr och börjar därefter på ett i ett annat system. I början var jag helt mot att spela robot/automat, men nu är jag väldigt förtjust i det. Jag har utvecklat en väldigt (o)trevlig personlighet till min automat och gillar den skarpt. Mutant är en ganska lustig värld.
Idag åkte jag till pojken och glömde givetvis att ta med hans bok. Jag har ägnat dagen åt att att bleka och färga mina rötter med ovan nämna hårfärg och att färdigställa ytterligare en amigurumisköldpadda. Jag har nog gjort åtta stycken vid det här laget, alla i olika stadier. Fem stycken är i princip helt klara. Den jag pysslat med nu kommer att få lite fler detaljer innan jag kan kalla den klar.
Rösten börjar bli bättre. Sjöng lite med kör nummer två i fredags. Rösten höll nästan genom två låtar. Ska göra ett nytt försök med första kören på måndag. Får se om jag klarar av några höga toner då. Det som är uschligt med att vara sopran att det sällan går att undvika att sjunga i övre registret. I vanliga fall är det inga större problem, men just nu känns det jobbigt. Jag hoppas att det går bra att sjunga imorgon.
Nästa helg kommer nog att vara en aning mer stillsam och lite mindre flängig.
måndag 27 februari 2012
Röstresurser
Nu har halsen blivit inspekterad. Har varit hos ÖNH-läkare som förvånades över mina halsmandlar som tydligen är uppseendeväckande små. Hon körde ner en kamera i närborrarna och svalget och sa till mig att låta som Michael Jacksson. I övrigt verkar det inte ha varit någonting som var värt att notera och jag fick mediciner som torkar ut mun och hals på ett ytterst irriterande sätt. Jag får förmodligen vänta en månad till med att sjunga.
Och imorgon får jag reda på om mitt vikariat fortsätter eller om jag ska förbereda mig på att bråka med a-kassan för mina surt förtjänade slantar igen. Det är nog en underdrift att säga att jag är nervös inför det.
I lite mer positiv ton så har jag äntligen fått ordning på mina amigurumigarnen. Jag köpte en förvaringspåse på ben som egentligen är tänkt för teve-tidningar och fjärrkontroller, men den funkar finfint till garn och virkbehör. Funderar på att pimpa till den så att den inte är så alldaglig, men just nu går funktion före finlir. Att jag inte sjunger innebär att mina andra intressen tar större plats i vardagen. Jag skriver, läser och virkar mer. När jag höll på som värst var jag ju med i tre körer och det var nog där det tog stopp. Det var i snitt tre veckokvällar som gick åt.
Därmed inte sagt att jag inte saknar att sjunga. Jag vågar knappt ta ton just nu eftersom jag är rädd för att det inte är bra för halsen trots att läkaren inte såg någon åverkan på stämbanden. Har fått lite rösttips och goda råd och halsvård från flera medkorister, men jag misstänker att vila, vatten och medicinkur är det bästa jag kan göra just nu.
Det är lustigt för fram tills ganska nyligen var jag stolt över att jag inte hade något återkommande röstproblem. Nu hoppas jag bara att detta var en enskild händelse i ordets rätta bemärkelse, inte i den betydelse som vår kära statsminister skänkt det. Om inte medicinkuren hjälper är det talpedagog som gäller. Jag hoppas på att slippa det eftersom min ekonomi är extremt osäker just nu.
Och imorgon får jag reda på om mitt vikariat fortsätter eller om jag ska förbereda mig på att bråka med a-kassan för mina surt förtjänade slantar igen. Det är nog en underdrift att säga att jag är nervös inför det.
I lite mer positiv ton så har jag äntligen fått ordning på mina amigurumigarnen. Jag köpte en förvaringspåse på ben som egentligen är tänkt för teve-tidningar och fjärrkontroller, men den funkar finfint till garn och virkbehör. Funderar på att pimpa till den så att den inte är så alldaglig, men just nu går funktion före finlir. Att jag inte sjunger innebär att mina andra intressen tar större plats i vardagen. Jag skriver, läser och virkar mer. När jag höll på som värst var jag ju med i tre körer och det var nog där det tog stopp. Det var i snitt tre veckokvällar som gick åt.
Därmed inte sagt att jag inte saknar att sjunga. Jag vågar knappt ta ton just nu eftersom jag är rädd för att det inte är bra för halsen trots att läkaren inte såg någon åverkan på stämbanden. Har fått lite rösttips och goda råd och halsvård från flera medkorister, men jag misstänker att vila, vatten och medicinkur är det bästa jag kan göra just nu.
Det är lustigt för fram tills ganska nyligen var jag stolt över att jag inte hade något återkommande röstproblem. Nu hoppas jag bara att detta var en enskild händelse i ordets rätta bemärkelse, inte i den betydelse som vår kära statsminister skänkt det. Om inte medicinkuren hjälper är det talpedagog som gäller. Jag hoppas på att slippa det eftersom min ekonomi är extremt osäker just nu.
lördag 4 februari 2012
(T)röstlös
Att vara med i tre körer och ha ett verbalt krävande jobb var tydligen för mycket för min späda röst som drog åt helvete. Jag är inte alls bitter, bara förbannad.
Jag tycker om min röst och hoppas att jag inte fördärvar den genom att prata så mycket som jag gör på jobbet. Försöker att utöva strikt röstvila på fritiden, men det känns rent utsagt för jävligt att det är där jag måste offra mig och inte prata. Turligt nog sker mycket av min sociala interaktion på nätet och via sms, men det känns sådär när jag får ångest varje gång jag pratar för länge för att jag inte vet vad som är fel och om jag gör det värre.
Jag vet inte heller om jag borde sjukskriva mig från jobbet, kräva en snabbare läkartid eller något sånt. Vissa dagar är bättre än andra. Andra, som idag, är hemska och jag känner mig isolerad från omvärlden trots teknikens under. Jag hoppas och önskar att det är någonting snällt och lindrigt jag drabbats av och att jag får ett konkret svar på vad jag ska göra för att bli bättre.
Jag har en läkartid, men det är länge till dess. Och fram till dess kommer jag att oroa mig.
Jag tycker om min röst och hoppas att jag inte fördärvar den genom att prata så mycket som jag gör på jobbet. Försöker att utöva strikt röstvila på fritiden, men det känns rent utsagt för jävligt att det är där jag måste offra mig och inte prata. Turligt nog sker mycket av min sociala interaktion på nätet och via sms, men det känns sådär när jag får ångest varje gång jag pratar för länge för att jag inte vet vad som är fel och om jag gör det värre.
Jag vet inte heller om jag borde sjukskriva mig från jobbet, kräva en snabbare läkartid eller något sånt. Vissa dagar är bättre än andra. Andra, som idag, är hemska och jag känner mig isolerad från omvärlden trots teknikens under. Jag hoppas och önskar att det är någonting snällt och lindrigt jag drabbats av och att jag får ett konkret svar på vad jag ska göra för att bli bättre.
Jag har en läkartid, men det är länge till dess. Och fram till dess kommer jag att oroa mig.
fredag 6 januari 2012
Årets första konsert
Igår sjöng jag inför en av de största publikmassorna som jag någonsin sjungit för. Och det kändes underbart. Jag var givetvis inte helt ensam, Ad Hoc-kör var med mig. Närapå allting klaffade sångtekniskt och det som inte klaffade förstärkte effekten. I flera timmar efteråt kändes mitt hjärta väldigt lätt och jag gick omkring som i ett rus. Nu nästan åtta timmar senare kan jag fortfarande inte såga sönder minnet som jag brukar göra med så mycket. En bra start på det nya året, må så vara ett par dagar in.
Publiken kändes annorlunda. De flesta kände till låtarna vi körde eftersom de är kända, och inte på grund av oss. De klappade med i takten på sista sången och jag improviserade den solosnutt jag hade i den. Till körens och publikens förvåning och förtjusning. Jag minns inte mycket av det, men det var roligt.
Ända sedan jag var liten har jag alltid intalat mig själv att jag inte är någon entertainer. Jag är en blyg person som bara råkar gilla saker som kan nyttjas till att underhålla folk. Det är okej att hobbysyssla med musik och sjunga på sitt rum bara för att det är kul. Om jag ska visa upp mina skills är det alltid under stor nervositet och med hjärtat i halsgropen. Men nu byttes nervositeten ut mot någonting annat när jag stod där bland de andra i kören och bländades av starka strålkastare. Det händer inte mig så ofta, men det kändes märkligt bekvämt och jag var mer uppspelt och glad än nervös. Det är en lustig känsla när man lyckas överraska sig själv.
Jag känner hur jantelagen pockar i bakhuvudet försöker att få mig att använda lite diskretare ordalag, men det går inte. Det här var en av de bästa konserter jag någonsin gjort. Efter en lite eländig jul med sjukdomar och dödsfall tycker jag att jag förtjänar känslan av den. Jag hoppas på mer bra upplevelser under det kommande året.
Publiken kändes annorlunda. De flesta kände till låtarna vi körde eftersom de är kända, och inte på grund av oss. De klappade med i takten på sista sången och jag improviserade den solosnutt jag hade i den. Till körens och publikens förvåning och förtjusning. Jag minns inte mycket av det, men det var roligt.
Ända sedan jag var liten har jag alltid intalat mig själv att jag inte är någon entertainer. Jag är en blyg person som bara råkar gilla saker som kan nyttjas till att underhålla folk. Det är okej att hobbysyssla med musik och sjunga på sitt rum bara för att det är kul. Om jag ska visa upp mina skills är det alltid under stor nervositet och med hjärtat i halsgropen. Men nu byttes nervositeten ut mot någonting annat när jag stod där bland de andra i kören och bländades av starka strålkastare. Det händer inte mig så ofta, men det kändes märkligt bekvämt och jag var mer uppspelt och glad än nervös. Det är en lustig känsla när man lyckas överraska sig själv.
Jag känner hur jantelagen pockar i bakhuvudet försöker att få mig att använda lite diskretare ordalag, men det går inte. Det här var en av de bästa konserter jag någonsin gjort. Efter en lite eländig jul med sjukdomar och dödsfall tycker jag att jag förtjänar känslan av den. Jag hoppas på mer bra upplevelser under det kommande året.
söndag 11 december 2011
Älskade katter
Nu har min katt Fridas syster Ronja också somnat in.
Hon fick leva ett år längre än sin syster och levde det fullt ut. Eftersom Frida var bossig och dominant var Ronja ganska tillbakadragen, men tog igen det under sitt eget år. Hon fick all uppmärksamhet och togs väl om hand av mamma och pappa. I förrgår strax efter lunch fick lilla Ronja välförtjänt vila efter en ansträngande månad.
Ronjas päls var mjuk och len, hon var liten och snabb och fick ibland konstiga ryck när hon från helt stillastående kunde ta seriefigurssats (skrapa parkett i en halvsekund) innan hon försvann uppför trapporna, jagad av imaginära faror. Hon älskade att vara med mamma ute i trädgården. Om Frida var min katt så var Ronja mammas. Hon tydde sig nästan bara till henne och lite till pappa nu under de senare åren. På bilden som jag har på min mammas profil i min telefon har hon Ronja i knäet. De hängde liksom ihop och varje gång de har ringt hemifrån har Ronja hoppas upp i knäet på den talande och
Ronja var nyfiken av sig, och även om hon framstod som försiktig och feg var hon oftare än Frida den som undersökte nya saker. Med saker menar jag ting och inte människor, hon hatade när det kom nya personer och speciellt när det var högljudda barn. Då brukade hon springa iväg och gömma sig. Jag minns ett tillfälle när vi letade i timmar efter henne, och en av storasysters kompisar hittade henne bakom en pall som låg på sidan inne i bastun.
Att ha haft husdjur under hela sin uppväxt är som att ha extra syskon. Så känns det även när de går bort. De saknas och huset som man delat med dem känns större och tommare. Fel.
Det kommer att kännas ännu mer när jag är hemma hos föräldrarna igen.
Egentligen skulle jag vilja tillägna Into the West åt Ronja också, men jag lägger upp ett par nya sånger här och tänker på båda våra fina katter och hoppas att de har det bättre nu, var de än är.
Vila i frid nu, älskade små katter. Ni kommer aldrig att glömmas bort.
Tack för all värme, kärlek och tröst ni skänkte mig bara genom att finnas till.
Hon fick leva ett år längre än sin syster och levde det fullt ut. Eftersom Frida var bossig och dominant var Ronja ganska tillbakadragen, men tog igen det under sitt eget år. Hon fick all uppmärksamhet och togs väl om hand av mamma och pappa. I förrgår strax efter lunch fick lilla Ronja välförtjänt vila efter en ansträngande månad.
Ronjas päls var mjuk och len, hon var liten och snabb och fick ibland konstiga ryck när hon från helt stillastående kunde ta seriefigurssats (skrapa parkett i en halvsekund) innan hon försvann uppför trapporna, jagad av imaginära faror. Hon älskade att vara med mamma ute i trädgården. Om Frida var min katt så var Ronja mammas. Hon tydde sig nästan bara till henne och lite till pappa nu under de senare åren. På bilden som jag har på min mammas profil i min telefon har hon Ronja i knäet. De hängde liksom ihop och varje gång de har ringt hemifrån har Ronja hoppas upp i knäet på den talande och
Ronja var nyfiken av sig, och även om hon framstod som försiktig och feg var hon oftare än Frida den som undersökte nya saker. Med saker menar jag ting och inte människor, hon hatade när det kom nya personer och speciellt när det var högljudda barn. Då brukade hon springa iväg och gömma sig. Jag minns ett tillfälle när vi letade i timmar efter henne, och en av storasysters kompisar hittade henne bakom en pall som låg på sidan inne i bastun.
Att ha haft husdjur under hela sin uppväxt är som att ha extra syskon. Så känns det även när de går bort. De saknas och huset som man delat med dem känns större och tommare. Fel.
Det kommer att kännas ännu mer när jag är hemma hos föräldrarna igen.
Egentligen skulle jag vilja tillägna Into the West åt Ronja också, men jag lägger upp ett par nya sånger här och tänker på båda våra fina katter och hoppas att de har det bättre nu, var de än är.
Vila i frid nu, älskade små katter. Ni kommer aldrig att glömmas bort.
Tack för all värme, kärlek och tröst ni skänkte mig bara genom att finnas till.
torsdag 1 december 2011
Då var det slut - NaNoWriMo dag 30
Slutligen: 46 639 / 50 000
Jag hann inte skriva klart alla ord innan klockan bytte till första december. Jag skrev som besatt, jag lyckades få till över hälften av de tio tusen ord som mitt gårdagsjag omtänksamt hade lämnat, till sista sekunden innan tolvslaget. Aldrig har jag förbannat svenska sammansättningar så mycket som jag gjort ikväll och i natt. Jag var tvungen att använda flera märkliga formuleringar för att avstava ord. Men jag tror att jag hade svurit ännu mer och intensivare om jag hade skrivit på finska.
Jag sov inte så bra igår eftersom jag skulle upp tidigt och jobba idag. Så att halvtrött och med begynnande migrän lyckas få till ett ganska spektakulärt antal ord på knappt fyra timmar är inte alls dåligt. Jag skrev lite på outline och början på slutet idag. Det blev inte helt dåligt, men jag kommer att behöver lägga in lite mer beskrivningar, just nu är det mest dialog och bråk.
Så, vad har jag lärt mig av NaNo?
-Jag kan producera förvånansvärda murar av text trots "inspirationsbrist". Om jag bara låter fingrarna flyga dyker det alltid upp någonting.
-Jag får mer lust att skriva allt möjligt och inspireras ju oftare jag skriver. Blev sugen att påbörja flera sidoprojekt medan jag skrev om varulvarna, men höll mig på mattan.
-Det är svårt att skriva en berättelse utan planering. Nästa år blir det lite bättre förberedelser och förhoppningsvis 50K ord i god tid innan midnatten till 1 december. (Ja, det blir ett nästa år för mig.)
-Det är okej om det blir fult i början. Det går alltid att skriva om och fixa till om själva berättelsen håller.
-Jag minns förvånansvärt nog mina klaff-fel. På 50 000 ord är jag fullt medveten om tre saker som blev fel för kontinuiteten, men som jag valde att inte skriva om för att jag skulle förlora ord på det.
-Jag är inte avskräckt. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra det här på riktigt. Med lite bättre planering. Och främst på dagtid så att jag inte hamnar ur fas med pojkens dygnsrytm eller drabbas av stress och prestationsångest.
-Jag behöver läsa betydligt mer svensk litteratur, finsk litteratur samt låta andra läsa det jag skriver även om det känns lite pinsamt.
Imorgon blir de sista 3 361 orden skrivna för att jag ska få känna att jag verkligen har avslutat NaNo. Min manglade hjärna i alla fall förtjänat sin sömn nu.
Jag hann inte skriva klart alla ord innan klockan bytte till första december. Jag skrev som besatt, jag lyckades få till över hälften av de tio tusen ord som mitt gårdagsjag omtänksamt hade lämnat, till sista sekunden innan tolvslaget. Aldrig har jag förbannat svenska sammansättningar så mycket som jag gjort ikväll och i natt. Jag var tvungen att använda flera märkliga formuleringar för att avstava ord. Men jag tror att jag hade svurit ännu mer och intensivare om jag hade skrivit på finska.
Jag sov inte så bra igår eftersom jag skulle upp tidigt och jobba idag. Så att halvtrött och med begynnande migrän lyckas få till ett ganska spektakulärt antal ord på knappt fyra timmar är inte alls dåligt. Jag skrev lite på outline och början på slutet idag. Det blev inte helt dåligt, men jag kommer att behöver lägga in lite mer beskrivningar, just nu är det mest dialog och bråk.
Så, vad har jag lärt mig av NaNo?
-Jag kan producera förvånansvärda murar av text trots "inspirationsbrist". Om jag bara låter fingrarna flyga dyker det alltid upp någonting.
-Jag får mer lust att skriva allt möjligt och inspireras ju oftare jag skriver. Blev sugen att påbörja flera sidoprojekt medan jag skrev om varulvarna, men höll mig på mattan.
-Det är svårt att skriva en berättelse utan planering. Nästa år blir det lite bättre förberedelser och förhoppningsvis 50K ord i god tid innan midnatten till 1 december. (Ja, det blir ett nästa år för mig.)
-Det är okej om det blir fult i början. Det går alltid att skriva om och fixa till om själva berättelsen håller.
-Jag minns förvånansvärt nog mina klaff-fel. På 50 000 ord är jag fullt medveten om tre saker som blev fel för kontinuiteten, men som jag valde att inte skriva om för att jag skulle förlora ord på det.
-Jag är inte avskräckt. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra det här på riktigt. Med lite bättre planering. Och främst på dagtid så att jag inte hamnar ur fas med pojkens dygnsrytm eller drabbas av stress och prestationsångest.
-Jag behöver läsa betydligt mer svensk litteratur, finsk litteratur samt låta andra läsa det jag skriver även om det känns lite pinsamt.
Imorgon blir de sista 3 361 orden skrivna för att jag ska få känna att jag verkligen har avslutat NaNo. Min manglade hjärna i alla fall förtjänat sin sömn nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)