Fixar till mina översättarsidor. En verkar väldigt lätthanterlig och föreslår lämpliga uppdrag till mig. Problemet är givetvis arvodet. Vad tar man utan att verka antingen sniken eller desperat? Går efter översättarkusinens mall som jag minns den. Hoppas att jag hittar uppdrag snart och slipper ta emot statliga allmosor inom en snar framtid. En ung, frisk, utbildad dam som jag borde vara eftertraktad på arbetsmarknaden.
Påminns återigen om att jag borde ta ut min examen och kolla om det går att lägga till en uppsats när jag återhämtat mig ifrån exjobbet. Lägger in CV:t imorgon, sen är jag redo att ragga på potentiella kunder.
Ja, jag är lite sen av mig. Min nuvarande jobbsituation gör att jag vill bli så pass ekonomiskt stabil att jag kan sluta.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Jag vill ha ett nytt jobb
Min nuvarande timanställning går ut på att jag ska serva en massa människor i deras hus. Jag har jobbat med det i ca fyra år som ett extraknäck vid sidan av studierna. Nu extraknäcker jag vid sidan av att vara arbetslös. Jag börjar verkligen ledsna.
Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.
Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.
Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.
Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.
Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.
Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.
Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.
Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.
Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.
Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.
torsdag 26 augusti 2010
När ämnena blir större än orden som ska beskriva dem
Sitter och filar på flera blogginlägg för tillfället. Jag har ett par om känsliga ämnen som jag inte bestämt mig för om jag bör lägga upp eller inte. Andra känns bara inte så dagsaktuella. Vissa ligger i malpåse.
Mina inlägg blir ofta väldigt långa och oöverskådliga vilket gör korrekturläsningen som jag helst av allt vill göra snabbt men noggrant väldigt svår. Man kan kolla på de rödlinjerade orden, men man kan ha använt ett helt rättstavat ord på fel plats. Det märker inte stavningskontrollen av.
Förutom mitt maniska länkande och korrläsande försöker jag att skriva om ämnen som berör eller intresserar mig på något sätt. Internet, böcker, aktuella händelser. Jag vill skriva så bra och rätt som möjligt för att hålla fingrarna och uttrycksförmågan i trim. Det blir en krock mellan min perfektionistiska och kreativa natur. Kanske borde jag korta mina inlägg lite eller skriva dem lite tidigare på dagen så att de verkligen kommer upp någon gång?
Mitt mål är att publicera två till tre inlägg i veckan. Det är inte alltid jag klarar av det. Jag snittar på runt ett inlägg per vecka sedan bloggen startades. Vissa veckor är jag helt enkelt mer upptagen i verkligheten än på nätet. Jag kanske inte borde övertänka så mycket som jag gör och bara skriva. Det är den främsta anledningen till att jag har en blogg.
Mina inlägg blir ofta väldigt långa och oöverskådliga vilket gör korrekturläsningen som jag helst av allt vill göra snabbt men noggrant väldigt svår. Man kan kolla på de rödlinjerade orden, men man kan ha använt ett helt rättstavat ord på fel plats. Det märker inte stavningskontrollen av.
Förutom mitt maniska länkande och korrläsande försöker jag att skriva om ämnen som berör eller intresserar mig på något sätt. Internet, böcker, aktuella händelser. Jag vill skriva så bra och rätt som möjligt för att hålla fingrarna och uttrycksförmågan i trim. Det blir en krock mellan min perfektionistiska och kreativa natur. Kanske borde jag korta mina inlägg lite eller skriva dem lite tidigare på dagen så att de verkligen kommer upp någon gång?
Mitt mål är att publicera två till tre inlägg i veckan. Det är inte alltid jag klarar av det. Jag snittar på runt ett inlägg per vecka sedan bloggen startades. Vissa veckor är jag helt enkelt mer upptagen i verkligheten än på nätet. Jag kanske inte borde övertänka så mycket som jag gör och bara skriva. Det är den främsta anledningen till att jag har en blogg.
söndag 22 augusti 2010
Bad day in the making
Varför gör man dumma saker som att vara uppe sent utan anledning dagen innan man ska vara social och trevlig på ett större event? Jag har inga svar på den frågan, för det är så som jag gör. Såg en dokumentär i går natt, ironiskt nog om just dygnsrytm och kroppens inre urverk. Kroppens behov styrs till stor del av ljus och det är det som gör att våra inre klockor går snabbare. Det var en intressant dokumentär som självklart kom med varningar om vad som händer om man går emot sin inre klocka.
Min hjärna och kropp känns inte riktigt i balans idag och jag vill helst bara gnälla, men jag håller tillbaka den impulsen. Det säger nog sig självt att jag inte borde göra mig på sämre humör genom att intala mig en massa saker som gör att dagen blir sämre. Det här är inte min dag, det är någon annans så jag får unna dem deras dag och hålla ut en dag och kanske åka hem lite tidigare idag och sova ut.
Om jag lärde mig att lägga mig i tid lite oftare skulle jag nog inte må som jag gör så ofta. All inspiration och motivation inför min träning som jag haft de senaste dagarna har gått och gömt sig. Jag hade för mycket planerat i helgen och orkade inte gå till gymmet i fredags. På måndag gör jag ett nytt försök och förhoppningsvis blir det två gympass den veckan. Och mer sömn. Slaget är inte förlorat bara för att jag missar ett pass en vecka om det inte blir en vana.
Nu ska jag göra mig i ordning inför ett buddhistiskt bröllop för en av min och pojkens gemensamma bekanta. Vår skjuts hade glömt att vi skulle med så deras bil är full med folk. Vi hade bokat plats i bilen för länge sedan, men folk är ju som bekant människor och vi är visst inte så minnesvärda (zing!). Som tur(?) är lider folket med bilen av extrem pliktkänsla så vi får åka med på något vänster. Fråga mig inte hur.
Ibland när jag ska träffa en massa folk känns det outhärdligt. Jag vill mest sitta hemma i min trygga kokong och inte behöva gå ut, men när jag väl kommer ut i världen känns det inte så farligt. Det är mest min pessimistiska livssyn som säger mig att allt kommer att gå åt helvete och inget vill egentligen ha mig på plats som spökar. Det hjälper inte när man är trött och inte orkar argumentera emot sina inre olyckskorpar. Men, men. Jag ska göra mitt bästa under de rådande omständigheterna för att inte fantisera ihop några extremare mardrömsscenarion. Och gör jag det kan jag kanske skriva ner dem och kanalisera in dem i en framtida bok.
Anteckningsboken åker med andra ord med på festen.
Min hjärna och kropp känns inte riktigt i balans idag och jag vill helst bara gnälla, men jag håller tillbaka den impulsen. Det säger nog sig självt att jag inte borde göra mig på sämre humör genom att intala mig en massa saker som gör att dagen blir sämre. Det här är inte min dag, det är någon annans så jag får unna dem deras dag och hålla ut en dag och kanske åka hem lite tidigare idag och sova ut.
Om jag lärde mig att lägga mig i tid lite oftare skulle jag nog inte må som jag gör så ofta. All inspiration och motivation inför min träning som jag haft de senaste dagarna har gått och gömt sig. Jag hade för mycket planerat i helgen och orkade inte gå till gymmet i fredags. På måndag gör jag ett nytt försök och förhoppningsvis blir det två gympass den veckan. Och mer sömn. Slaget är inte förlorat bara för att jag missar ett pass en vecka om det inte blir en vana.
Nu ska jag göra mig i ordning inför ett buddhistiskt bröllop för en av min och pojkens gemensamma bekanta. Vår skjuts hade glömt att vi skulle med så deras bil är full med folk. Vi hade bokat plats i bilen för länge sedan, men folk är ju som bekant människor och vi är visst inte så minnesvärda (zing!). Som tur(?) är lider folket med bilen av extrem pliktkänsla så vi får åka med på något vänster. Fråga mig inte hur.
Ibland när jag ska träffa en massa folk känns det outhärdligt. Jag vill mest sitta hemma i min trygga kokong och inte behöva gå ut, men när jag väl kommer ut i världen känns det inte så farligt. Det är mest min pessimistiska livssyn som säger mig att allt kommer att gå åt helvete och inget vill egentligen ha mig på plats som spökar. Det hjälper inte när man är trött och inte orkar argumentera emot sina inre olyckskorpar. Men, men. Jag ska göra mitt bästa under de rådande omständigheterna för att inte fantisera ihop några extremare mardrömsscenarion. Och gör jag det kan jag kanske skriva ner dem och kanalisera in dem i en framtida bok.
Anteckningsboken åker med andra ord med på festen.
fredag 20 augusti 2010
[out of Happy]
Vissa dagar orkar man bara ingenting, varken mentalt eller fysiskt. Sådana dagar brukar slösas bort framför datorn, på diverse LOL-sidor för att muntra upp mig eller helt enkelt genom att jag sitter och slödeppar och gör mig ännu ledsnare. Idag är en sådan dag, men jag känner att det kan bli bättre om jag orkar mig iväg till gymmet som jag missade att gå till igår. Då känns det som att dagen inte är helt kastad i sjön.
Igår satt jag mest och målade på mina Tyranider. Jag blev inspirerad av att se dem alla på plan (och av att vinna, givetvis). Idag är jag mestadels seg och tycker att världen har något emot mig. Jag försöker att inte sjunka alltför djupt som jag brukar göra genom att dra igenom hela radbandet av gamla misslyckanden. Jag försöker att påminna mig om alla positiva och träffande citat jag samlat på mig under sommaren. Det får mig inte på bättre humör, men jag känner att mitt dåliga och låga humör inte varar för evigt. Det håller mig flytande.
Jag var hos min nya jobbcoach idag. Min gamla hittade en bättre tjänst och gick vidare, vilket jag kan förstå. Den nya verkar okej och jag tror nog att vi kommer att komma överrens, men att påminnas om min hopplösa jobbsituation just nu gör inga underverk för självförtroendet. Logiken säger att jag förmodligen kommer att hitta någonting så småningom, men jag blir galen på att inte vara självständig och behöva vara beroende av statliga bidrag för att klara uppehället. Pengar betyder mer än folk vill erkänna.
Idag orkar jag bara inte tänka positivt. Det bästa jag kan åstadkomma är neutrala, gråa tankar som inte går över gränsen till någotdera. Jag vill bara lägga mig och sova tills det är imorgon och hoppas att jag inte fumlar på mitt humörslag igen. Jag ska lyssna lite på Darren Hayes sammetslena stämma och hoppas att den får mig iväg till gymmet.
onsdag 18 augusti 2010
Otur i spel?
Idag ska jag spela min första Warhammer 40K-match mot någon annan än pojkvännen. Hittills har jag mest suttit och modifierat och målat figurer. Det är väldigttrevligt, men det är det att spela också. Det som hittills har hållit mig från att spela mot andra är det faktum att jag är en ökänt dålig förlorare och har undvikit att spela mot nytt folk för att jag tappar humöret totalt. Jag vågar inte tänka på alla gånger jag brusat upp när någon har slagit mig i allt från schack till Munchkin. Jag känner mig som Odjuret i Disneyfilmen från 1992 och hör hur tekannan och ljusstaken säger åt mig att behärska mitt humör. Det här är en av mina sämsta sidor som jag hela tiden försöker att jobba med.
På senare år har jag lärt mig att hålla mig lugn och inte ta förluster på så stort allvar. Kanske har jag mognat. Kanske har jag lärt mig att inte visa att jag blir arg eller ledsen när någon slår mig i något fånigt spel. Kanske har jag spelat spel oftare än förr och tar det inte så hårt. Det är ju bara ett spel liksom. Jag har vunnit majoriteten av de matcher som jag har spelat. Hittills har pojkvännen inte lyckats vinna över mig och mina rymdödleinsekter. Jag har förlorat en match i mitt liv och jag tog inte den förlusten särskilt bra. Det matchen var sjukt lång och jag blev trött, men jag lyckades dock att inte visa mig från min värsta sida.
Spelet har flera olika arméer som man kan spela som. Det handlar om taktik och tur i tärningar. Ibland kan en person vända ett underläge till vinst eftersom tärningsguden helt plötsligt blir vekhjärtad mot. Pojken spelar genmodifierade rymdmänniskor (Space Marines), jag mina ödleinsekter med ständig hunger (Tyranider) och den jag ska möta idag spelar odöda robotar (Necrons). Han har mest spelat mot pojken och en annan i vår målar och spelgrupp som kör rymdalver (Eldar) och har bara vunnit en eller två matcher av säkert tolv.
Jag antog utmaningen som ett steg i min quest mot ett bättre jag eftersom jag avskyr att vara en osäker jävel och slav under mina egna uppfattade begränsningar. Matchen ska gå av stapeln nu vid tolv så vi får se om det blir vinst för mig som är ovan spelare eller om det blir vinst för den ovane men otursförföljde motspelaren. Jag är lite kluven just nu. En del av mig vill att han ska få vinna en endaste gång, men min tävlingsinstinkt kommer att gå ut hårt och hänsynslöst. Jag uppdaterar en kort sammanfattning om hur matchen gick senare ikväll. Vi spelar 1500 poäng vardera och det kan ta sitt lilla tag, speciellkt som vi båda inte är helt säkra på reglerna för alla våra karaktärer. Vi får se hur det går.
På senare år har jag lärt mig att hålla mig lugn och inte ta förluster på så stort allvar. Kanske har jag mognat. Kanske har jag lärt mig att inte visa att jag blir arg eller ledsen när någon slår mig i något fånigt spel. Kanske har jag spelat spel oftare än förr och tar det inte så hårt. Det är ju bara ett spel liksom. Jag har vunnit majoriteten av de matcher som jag har spelat. Hittills har pojkvännen inte lyckats vinna över mig och mina rymdödleinsekter. Jag har förlorat en match i mitt liv och jag tog inte den förlusten särskilt bra. Det matchen var sjukt lång och jag blev trött, men jag lyckades dock att inte visa mig från min värsta sida.
Spelet har flera olika arméer som man kan spela som. Det handlar om taktik och tur i tärningar. Ibland kan en person vända ett underläge till vinst eftersom tärningsguden helt plötsligt blir vekhjärtad mot. Pojken spelar genmodifierade rymdmänniskor (Space Marines), jag mina ödleinsekter med ständig hunger (Tyranider) och den jag ska möta idag spelar odöda robotar (Necrons). Han har mest spelat mot pojken och en annan i vår målar och spelgrupp som kör rymdalver (Eldar) och har bara vunnit en eller två matcher av säkert tolv.
Jag antog utmaningen som ett steg i min quest mot ett bättre jag eftersom jag avskyr att vara en osäker jävel och slav under mina egna uppfattade begränsningar. Matchen ska gå av stapeln nu vid tolv så vi får se om det blir vinst för mig som är ovan spelare eller om det blir vinst för den ovane men otursförföljde motspelaren. Jag är lite kluven just nu. En del av mig vill att han ska få vinna en endaste gång, men min tävlingsinstinkt kommer att gå ut hårt och hänsynslöst. Jag uppdaterar en kort sammanfattning om hur matchen gick senare ikväll. Vi spelar 1500 poäng vardera och det kan ta sitt lilla tag, speciellkt som vi båda inte är helt säkra på reglerna för alla våra karaktärer. Vi får se hur det går.
torsdag 12 augusti 2010
Översättningsnav på nätet
Min kusin som också är översättare tipsade mig om ett par sidor som jag kan registrera mig på och hitta potentiella arbetsgivare och kollegor på. Jag är som vanligt lite segstartad och registrerar mig nästan en vecka efter att jag fått reda på sidorna. En anledning är att jag inte haft tillräckligt med pengar på kortet och att min bankdosa stannade hemma under Finlandsvistelsen. Annars har jag inga ursäkter.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
Det skrämmer mig lite grann att söka jobb. Det är den ständigt närvarande rädslan att göra fel, att göra bort mig. Jag gillar inte att vara en osäker mes, men det kommer inte att ändras om jag inte försöker mig på någonting ute i verkligheten. Fantasier och dagdrömmar räknas inte. Det skulle vara så skönt ifall jag inte behövde känna mig som en parasit så mycket mera. Det är inget självkänslehöjare.
Väntar på besked om jobbet som biblioteksassistent. Jag har dumt nog inte vågat ringa och fråga ännu. Fan ta min blyghet. Det finns inget gulligt, romantiskt eller positivt med att nästan föredra fattigdom och elände framför ett intressant jobb. Det är destruktivt. Jag vill våga skicka ut ansökningar till trevliga förlag jag kan tänka mig att jobba för men jag fastnar direkt i formuleringen av ansökningsbrevet och presentationen. Tänk om jag som ska vara "expert" på språk stavar fel på något simpelt ord och sabbar min chans för alltid?
Vi får se om hemsidorna hjälper eller stjälper i jobbsökandet och om det blir något krångel med socialbidraget ifall jag tar små uppdrag och måste starta ett företag. Jag vet inte riktigt vad jag ger mig in på och det skrämmer mig ohyggligt mycket, men ingen annan kan göra det åt mig. Jag ska försöka tänka positivt och se det som en möjlig ljusning i jobbsökandet. Jag brottas mot min pessimism just nu, det är ju bra att jag åtminstone skrivit in mig på översättarsidorna, eller hur?
Det är en början.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)