Kommer att ta en liten paus över helgen i läsandet av Introvert Advantage eftersom jag reser bort, men jag har kommit till ett av de mer relevanta kapitlen. Jag hann inte läsa så långt eftersom jag la mig lite för sent. Det handlar om att utåtrikta sig som inåtvänd. Det ska bli intressant att läsa hur författare har tänkt sig det.
För mig funkar det ibland att inte tänka och bara göra, men tyvärr är inte det applicerbart i alla situationer. Vissa saker kräver lite mer föreberedelser och en del tankar. Tänker mycket på hur det ska gå nästa helg när det är Bokmässa och jag ska dit och försöka sälja in mina tjänster i branschen. Vågar knappt tänka på det. Hoppas på det bästa.
Nu över till något annat. Håller på att sammanställa ett inlägg som jag inte vet om jag kommer att publicera. Det handlar om min barndom och uppväxt. Ifall jag lägger upp det kommer jag inte att hänga ut folk utan ta det ur min synvinkel. Det kommer att ta tid att sammanställa och kanske kommer att flytta till ett dokument för att jag bättre ska kunna hålla koll på vad jag redan har skrivit. Tanken med inlägget är egentligen inte att jag ska dela med mig av min berättelse, den är min och jag vet inte om jag vill framstå som ett offer. Många ger ut en självbiografiska texter om just sina mobbningsupplevelser, men jag tänker inte låta en tragisk period i mitt liv bli grundbulten för mig som skribent. Det känns lite tragiskt och jag vill inte ha mina upplevelser släpande efter mig.
Jag skriver liksom jag gör i denna blogg enbart i egensyfte. Självterapi för att kanske äntligen bli av med skrivkrampen som ligger och guppar som en kork i halsen. I julas diskuterade jag och M om gångna tider. M är den av mina vänner som känt mig längst. Någonstans kom jag till insikt att om jag verkligen ville skriva professionellt så måste jag ta itu med allt jag förträngt och allt det hemska som formade mig. Min barndom var precis som så mycket annat i mitt liv en kluven upplevelse. Jag var inte bara mobboffer, jag kultiverade en fartfylld fantasi och många kreativa intressen, varav skrivandet infann sig som en naturlig del. En bit in i tonåren inträffade en del saker som utåt sett kanske inte var så dramatiska, men som slet på mig hårt. Efter det skrev jag inte på samma sätt som tidigare. Det är främst dessa händelser som jag tänkte ta itu med.
Jag har sedan jag påbörjat skrivandet av mina "memoarer" även skrivit en novell, så förmodligen hjälper det med själva skrivandet och att jag inte försöker kritiskt granska saker innan de blir klara. Så mycket skrivande lär det inte bli i helg, men jag tar med mig idéblocket och hoppas på några uns av inspiration. Ska diskutera novellen med M och T om jag kommer ihåg att ta upp det.
På tal om självutlämning så tipsar jag om Mia Skäringers tragikomiska show om sin uppväxt som ful och fet. Jag har hittills bara klarat av att se den halvvägs, men det är väldigt mycket man som tjej och kvinna kan känna igen sig i fram till dess och förmodligen en bit därefter också. Den är väldigt tänkvärd och ärlig, jag grät och förfärades och svor högt för mig själv. Programmet finns att beskåda på SVTplay fram till 10 oktober i år.
torsdag 15 september 2011
måndag 12 september 2011
Konsten att umgås och att vara ensam
Jag har alltid varit en lite egen figur, av dualistisk natur. Det mesta i mitt liv är ganska motsägelsefullt, men icke desto mindre verkligt. Ta till exempel det här med att umgås med folk. Jag tycker om mina vänner och umgås gärna, men jag har inget emot att vara ensam. Det är när saker och ting blir påtvingat och utan förvarning som det blir jobbigt.
Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.
Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.
För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.
Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.
En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.
Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.
Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.
*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.
Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.
Jag är vad man skulle kalla introvert, navelskådande och såntdärnt. Om det inte framgått av tidigare inlägg så säger jag det rent ut nu. Jag trivs bra på egen hand eller i mindre grupper av folk, har jag för mycket folk omkring mig tappar jag gnistan och koncentrationen. Vet jag att jag ska umgås med en större skara folk är jag beredd på det och inställd på att umgås och ju längre jag stannar på en fest med främmande människor desto mer bekväm blir jag. När jag är inställd på någonting är det svårt för mig att göra annat, just för att jag peppat mig själv till att göra just detta och inget annat. En sak i taget är min melodi.
Det blev fel när jag blev sjuk nyligen. Jag hade en väldigt social vecka inplanerad, men jag blev seg och snorig och kunde knappt gå utanför dörren. Aktiviteter som jag planerat fick ställas in och mitt vanliga schema stuvades om. Träning, kör, rollspel och vänner fick vänta på mitt tillfrisknande och det är lite svårt att komma i fas med det igen. Inget oövervinnerligt hinder, men väl lite stört. Och eftersom att det blev så mycket som föll bort uppstod en slags tomhet inuti. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, som om jag aldrig umgicks med mig själv i vanliga fall. Jag såg lite på film tills jag tappade koncentrationen och sen läste jag lite, men det kändes inte helt okej. Jag skulle ju egentligen ha gjort annat och det tog ett tag att ställa om. Resten av sjukhelgen förlöpte relativt smärtfritt, men just den första dagen var jag milt uttryckt lite bitter och ur balans.
För tillfället är jag på väg att avsluta en bok som heter Introvert Advantage som är skriven av en amerikansk psykolog. Den tar upp mycket som jag inte tänkt på att koppla ihop med min blyghet och bitvis självvalda isolering. Jag har lagt massor av bokmärken i de delar som kan vara bra att bläddra tillbaka till i framtiden med små bilder för att symbolisera vad stycket handlar om. Just nu är det bara remsor ur ett A5-block, men jag kanske gör det lite festligare i framtiden.
Boken skiljer mellan att vara blyg/ ha social fobi och att vara introvert. Social fobi innebär att sociala situationer ger personer en känsla av ångest och fysiskt obehag vid bara tanken på situationer medan man vid introversion blir trött eller smått obekväm i för stora och långa sociala sammanhang. Man kan givetvis vara introvert och blyg samtidigt, men man kan även vara extrovert* i samma situation, vilket måste vara oerhört motsägelsefullt och jobbigt. Är man introvert blir man stimulerad av att t ex stilla sitta och läsa en bok medan man som extrovert blir peppad av att umgås med folk och ständigt få input utifrån. Att vara utåtriktad är enligt den statistik som boken uppger vanligare, det lär går en inåtriktad person per tre utåtriktare, vilket innebär att det är norm att vara utåtriktad. Detta leder förstås till lite märkliga fördomar. Vi får ta del av patientberättelser från författarens klienter där oroliga föräldrar till introverta barn undrar hur de ska få sina barn att bli mer sociala. Att vara introvert innebär inte att man är asocial, det innebär bara att man blir överstimulerad och trött av att umgås för länge med människor och behöver tid för sig själv för att bearbeta saker.
En annan sak som boken tar upp är hur information färdas i hjärnan. Extroverta personers nervsignaler tar en genväg och hinner snabbare till målet i amygdala, medan introvertas signalerna tar den längre, sceniska vägen. Det leder till att man inte alltid hittar rätt ord när man ställs inför en rak fråga man inte är beredd på, samt att information i hjärnan lagras i långtidsminnet.
Ytterligare en sak som jag fastnade för är en möjlig förklaring till exemplet med min sjukfrånvaro ovan, att jag hade svårt att komma igen i rutiner när de avbrutits. Det ska tydligen också vara typiskt för introverta, just på grund av de längre nervbanorna. Nu svär jag inte vid den här boken som en bibel, men den har fått mig att se på mig själv och mitt beteende som mer "normalt" än tidigare. Jag har länge förundrats över mitt knasiga, motsägelsefulla beteende och hur jag reagerar på saker och ting och haft fler tunga och omöjliga krav på mig själv. Det finns så mycket som boken tar upp som jag känner igen i mig själv som jag knappt ens kommer ihåg, men jag rekommenderar att folk som känner sig som panelhönor, tysta och osociala tar sig en titt på denna bok (eller kollar på författarens hemsida innan man bestämmer sig för att köpa). Det är inget fel på dig om du inte alltid känner för att umgås med folk, det är bara så du är funtad. Förhoppningsvis så är den till stor hjälp för folk som skuldbelägger sig själva för att de inte "ids" umgås med folk hela tiden eller för att de inte orkar lika mycket som sina "mer sociala" kompisar.
Jag erkänner, jag har börjat att läsa av mina närmaste vänner för att se vilka som skulle kunna vara vilken personlighetstyp. Det är inte alltid så lätt som det verkar. Folk kan vara oerhört sociala men ändå uppskatta stora mängder egentid. Det är trots allt en glidande skala och ingen människa är helt lik en annan i beteende. Jag har inte köpt allt som står i boken, för allt känns inte relevant för mig, men det kanske stämmer in på andra.
*Åsikter går isär om det ska heta extravert eller extrovert. I Introvert Advantage skriver författaren extrovert.
Länk-o-rama:
Artikel om introversion
Författarens hemsida
Förenklat test om personlighetstyper.
lördag 3 september 2011
Sjuk
Seg och sjuk men i stort behov av saker att göra. Jag vet inte om jag brukar vara så här aktiv eller rastlös som frisk, kanske känns saker och ting jobbigare när jag drabbas av hostningar som raspar sönder halsen stup i ett? Det var meningen att jag skulle umgås med folk större delen av helgen men min hjärna har inte riktigt insett att det inte kommer att hända och går på högvarv istället.
Har gjort lite av varje: läst, skrivit, surfat, sovit, kollat på revyer med Hasse å Tage, men ingenting håller min uppmärksamhet länge nog. Jag hade tänkt läsa mer men jag vet inte hur jag ska få nog ro i själen att bara slappna av med en bok. Kanske om jag städar lite, kanske och jag tar en kort promenad ner till affären.Tiden känns oerhört lång när jag inte kan slösa bort den på något. Jag hoppas att jag blir frisk efter helgen.
Har gjort lite av varje: läst, skrivit, surfat, sovit, kollat på revyer med Hasse å Tage, men ingenting håller min uppmärksamhet länge nog. Jag hade tänkt läsa mer men jag vet inte hur jag ska få nog ro i själen att bara slappna av med en bok. Kanske om jag städar lite, kanske och jag tar en kort promenad ner till affären.Tiden känns oerhört lång när jag inte kan slösa bort den på något. Jag hoppas att jag blir frisk efter helgen.
måndag 29 augusti 2011
Färdig.
Är nu klar med enkäter och har en månad kvar av anställningen. Ingenting vettigt har gjorts idag och jag har misslyckats med att göra te. Hoppas det inte slår an tonen för resten av dagen.
fredag 19 augusti 2011
Matslarv
Gårdagen var en påminnelse över hur fel det kan gå när man inte äter på utsatt tid. Jag blir irriterad, glömsk och slarvig. Jag tränade efter jobbet och försökte fixa något som krävde mycket uppmärksamhet därefter skulle jag tvätta och hann inte laga mat. Dålig, dålig prioritering.
Tvätten blev inte torr och jag less som satan. Hängde upp det runt omkring i rummet och i morse var den inte heller torr. Ser inte fram emot att komma hem om den fortfarande är blöt. Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att sluta eller börja på topp. Ska försöka ta en tupplur idag, inta massa koffein för min stackars hjärnas blodkärl och hålla mina mattider för annars kommer det inte bli någon rolig kväll.
Eventuella stav och syftningsfel är stolt sponsrade av Betonghjärnan.
Tvätten blev inte torr och jag less som satan. Hängde upp det runt omkring i rummet och i morse var den inte heller torr. Ser inte fram emot att komma hem om den fortfarande är blöt. Vissa dagar är helt enkelt inte gjorda för att sluta eller börja på topp. Ska försöka ta en tupplur idag, inta massa koffein för min stackars hjärnas blodkärl och hålla mina mattider för annars kommer det inte bli någon rolig kväll.
Eventuella stav och syftningsfel är stolt sponsrade av Betonghjärnan.
tisdag 16 augusti 2011
Torka på enkätfronten
Det börjar ta slut med enkäter för mig att jobba med på jobbet. Försöker dryga ut för att ha något att göra på jobbet, men det är stressigt när jag inte får in enkäter från de som fyller i dem manuellt. Det saknas fortfarande två eller tre högar och snart är det slutlig deadline för mig. Jag blir rastlös av att inte kunna jobba i min takt, men det är inte så mycket att göra. Förhoppningsvis är de på gång nu i veckan, får höra mig för med de som sagt sig ha enkäter kvar.
Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.
Samtidigt känns det lite sorgligt, för slut på enkäter innebär att jag snart inte kommer att ha så mycket alls att göra. Dessutom börjar det bli dags att bege sig ut på platsbanken och alla andra hemsidor snart igen och hitta ett nytt jobb. Ser inte fram emot det, men nu är det ingen panik på taket eftersom jag är med i a-kassan om jag inte hittar något direkt.
måndag 15 augusti 2011
Done
Är åter på jobbet efter två veckors fullspäckad semester. Det blev inte så mycket vila mer än första helgen, men det är okej. Jag känner mig pigg och frisk och redo att ta itu med vardagen igen. På sätt och vis är det skönt att få in rutinerna igen, börja med kören, rollspela och hälsa på folk igen. På ett annat sätt är det lite jobbigt eftersom det börjar kännas i luften att det börjar bli kallare. Jag har inget emot kylan egentligen, men det innebär en massa kompletterande klädinköp av framförallt byxor som kommer att ta en stor del av min tid och tankeverksamhet.
I ett tidigare inlägg var jag lite kryptiskt nedstämd. Det jag inte ville nämna var en kompis som på värsta möjliga sätt försökte få mig att ta kontakt och umgås med henne. Vi är numera inte kompisar längre. Hon har sakta men säkert glidit ner på skalan från vän till kompis till bekant och slutligen var måttet var rågat när hon önskade att hon varit elakare mot mig i skolan. På detta sätt tänkte hon sig förmodligen att jag skulle må dåligt över att jag inte hört av mig och vilja umgås med henne. Hon tänkte fel. Bekantskapen har levt på lånad tid, mest för att jag varit snäll och inte vill att folk ska vara arga eller besvikna på mig, och vi har knappt någonting gemensamt längre förutom skolgången och den har jag länge försökt att förtränga och komma över.
Hon ojade sig främst över att jag inte hört av mig på fem månader. Lång tid, det erkänner jag villigt, men det krävs faktiskt två personer för att hålla kontakt. Hur kom det sig att hon väntade så länge själv? Hur kommer det sig att hela ansvaret ligger på mig? Jag har haft dåligt samvete över detta, men jag har prioriterat annat och andra framför detta, främst för att min fritid blev väldigt begränsad när jag började jobba i vintras. Så fort jag tänkte på att ta kontakt blev jag mentalt utmattad. Det tar på mina krafter att umgås med henne, till skillnad från mina andra vänner. Jag känner inte att jag får någonting ut av det, vi har inga intressen gemensamt och jag känner mig närmast som en kammarjungfru när jag är där, inte som en jämlik.
Grundskolan var ett mentalt helvete och fängelse för mig. Idag, över tio år senare, för jag fortfarande en inre strid mot osäkerhet, självhat och felriktad skuld över det som hände mig där. Den tiden känns ändå avlägsen när jag inte längre bor i samma stad eller behöver träffa personerna längre. Nu är en av de sista trådarna kapade. Jag har stött och blött detta med mina andra riktiga kompisar och familjen, mått dåligt, haft ångest och kommit till insikt. Jag är fortfarande kluven till detta, men denna kluvenhet bleknar i jämförelse med de farhågor jag hyser för vad hon kan ha gjort och sagt bakom min rygg för att hämnas.
Jag vill inte veta vad mina gamla mobbare har för sig och jag vill inte att de ska veta vad jag har gjort de senaste sju-tio åren. Det är mitt liv nu. Mina krämpor, mina duster och jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag gör det som krävs för att komma upp ur skiten som de orsakat. De har ingen rätt att få tillgång till det eller veta något om mig. Hon har haft kontakt med dem nyligen och jag är rädd att de vet saker om mig nu för att hon i vredesmod berättat för de inställsamma, nyfikna personerna.
Men det är slut nu. Äntligen. Hon kommer inte att få någon mer färsk information om mig.
I ett tidigare inlägg var jag lite kryptiskt nedstämd. Det jag inte ville nämna var en kompis som på värsta möjliga sätt försökte få mig att ta kontakt och umgås med henne. Vi är numera inte kompisar längre. Hon har sakta men säkert glidit ner på skalan från vän till kompis till bekant och slutligen var måttet var rågat när hon önskade att hon varit elakare mot mig i skolan. På detta sätt tänkte hon sig förmodligen att jag skulle må dåligt över att jag inte hört av mig och vilja umgås med henne. Hon tänkte fel. Bekantskapen har levt på lånad tid, mest för att jag varit snäll och inte vill att folk ska vara arga eller besvikna på mig, och vi har knappt någonting gemensamt längre förutom skolgången och den har jag länge försökt att förtränga och komma över.
Hon ojade sig främst över att jag inte hört av mig på fem månader. Lång tid, det erkänner jag villigt, men det krävs faktiskt två personer för att hålla kontakt. Hur kom det sig att hon väntade så länge själv? Hur kommer det sig att hela ansvaret ligger på mig? Jag har haft dåligt samvete över detta, men jag har prioriterat annat och andra framför detta, främst för att min fritid blev väldigt begränsad när jag började jobba i vintras. Så fort jag tänkte på att ta kontakt blev jag mentalt utmattad. Det tar på mina krafter att umgås med henne, till skillnad från mina andra vänner. Jag känner inte att jag får någonting ut av det, vi har inga intressen gemensamt och jag känner mig närmast som en kammarjungfru när jag är där, inte som en jämlik.
Grundskolan var ett mentalt helvete och fängelse för mig. Idag, över tio år senare, för jag fortfarande en inre strid mot osäkerhet, självhat och felriktad skuld över det som hände mig där. Den tiden känns ändå avlägsen när jag inte längre bor i samma stad eller behöver träffa personerna längre. Nu är en av de sista trådarna kapade. Jag har stött och blött detta med mina andra riktiga kompisar och familjen, mått dåligt, haft ångest och kommit till insikt. Jag är fortfarande kluven till detta, men denna kluvenhet bleknar i jämförelse med de farhågor jag hyser för vad hon kan ha gjort och sagt bakom min rygg för att hämnas.
Jag vill inte veta vad mina gamla mobbare har för sig och jag vill inte att de ska veta vad jag har gjort de senaste sju-tio åren. Det är mitt liv nu. Mina krämpor, mina duster och jag vill inte att folk ska se ner på mig för att jag gör det som krävs för att komma upp ur skiten som de orsakat. De har ingen rätt att få tillgång till det eller veta något om mig. Hon har haft kontakt med dem nyligen och jag är rädd att de vet saker om mig nu för att hon i vredesmod berättat för de inställsamma, nyfikna personerna.
Men det är slut nu. Äntligen. Hon kommer inte att få någon mer färsk information om mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)