Klänningskatastrof avstyrd

Lyckades hitta klänning till både personalfesten i fredags och inför konserten nu på söndag. Jag vet inte om jag är mest förvånad eller glad över det senare. Jag misstänker att jag väger tokmycket mer nu än jag gjorde vid förra vårkonserten när jag hade på mig samma klänning. Jag fick med nöd och näppe på en underklänning också. 

Det kan vara så att de nya kilona lagt sig jämt runt magen eller så har det faktiskt inte ändrat så mycket i format som jag befarat. Min egen pessimistiska hållning är att klänningen har något korsettliknande egenskaper och håller in. Trots pessimism känns det ändå bra att jag har något fint att ha på mig.

Nu gäller det bara att plugga in allt latin och de andra mindre utdöda språken som kommer att bevista mina och de andras stämband på söndag. Det som inte lät bra lät jättebra idag och mycket av det mindre bra berodde på bristande textinlärning från bland annat mitt håll. På söndag ska det nog vara åtgärdat. Jag har en knepig solovers på vad jag misstänker är katalanska att plugga in.

Det kommer att bli bra, det känns bra.

Våren i den eviga ungdomens stad

Jag gillar våren. Inte nog med att jag är född i det som räknas som vårmånad i söder, nu bor jag där det faktiskt blir vår. Och fort som tusan går det, men inte lika fort som uppe i norr där våren är avklarad på en vecka. Det som jag räknar som vår är inte slasket och sanden som luktar uppkastning när den blir uppblött, utan den spröda, ljusgröna bladsprickningen som uppstår i slutet på april och börjar på maj.

När jag var liten brukade samma period sammanfalla ungefär när det blev sommarlov, första veckan i juni. Därhemma sker detta som bekant på en eftermiddag. Jag upphörs aldrig förundras över hur tidig våren faktiskt är här i Söderlandet. Det är en sak som jag uppskattar med att bo i söder. Jag får nästan Allsångsabstinens när jag tittar ut genom mitt kontorsfönster och ser Trädet (som jag inte lyckats identifiera ännu) som vajar i vinden och effektivt skuler den energibesparande svarta fasaden på huset bredvid.

Snart ska jag ut och rasta apostlahästarna en sväng.

Det jag inte riktigt gillar med våren och värmen är att man förväntas strippa av sig så mycket. Jag gillar inte riktigt att visa upp mig utan långärmat just nu. Jag svettas som en gnu på savannen och inbillar mig att mina tröjor döljer det som jag inte vill visa upp, trots att tyget stramar över valkarna jag helst skulle vilja förtränga. Det värsta är just nu att jag snart kommer att tvingas bege mig ut på staden för att inhandla vår- och sommarkläder. Av någon anledning är min garderob full med kläder jag inte vill eller längre kan använda på grund av deras storlek eller värmen. Något som jag också nojar extremt mycket över just nu är att jag inte ska rymmas i något av plaggen som ska lånas ut inför vårkonserten med kören. Jag vet att jag väger ohälsosamt mycket, men jag tycker inte om att ständigt behöva påminnas om det. Det jag inte vet är vad jag ska göra om inget passar. Jag kom med nöd och näppe ner i en klänning som en av de få andra i kören med någorlunda samma kroppstyp hade att erbjuda, och det var 12 kilo sedan.

Jag ska försöka att inte frammana några tankemonster just nu, det jag skulle kunna göra till nästa år är att själv göra en klänning av tidsenligt stuk så jag slipper skämmas och smyga när inget passar mig.

Presentation av enkäter

Det blev lite drama och gnäll när den preliminära enkätpresentationen visade upp. Vissa hävdade att det itne går att dra några slutsatser bara av ett så litet underlag. Ibland blir jag lite förbluffad över folks okunskap. Statistik visar den All statistik är egentligen bara en fingervisning på ett litet tvärsnitt av samhället, sen kan man diskutera felmarginaler och icke-representativa källor hur länge man vill. Jag har läst att folk inte kan avläsa diagram eller tolka statistik längre, vilket jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Det är extremt lätt att luras med hjälp av statistik.

Större delen av tiden satt jag mest och förfasade mig över att stavfelen som jag så omsorgsfullt rättat bort igår fortfarande fanns kvar i stapeldiagrammen. Vartenda ett. Tack och lov tror jag ingen annan gjorde det. De satt och gnällde på att högtalarna sprakade när talarna höll mikrofonen för nära munnen.

Men på det stora hela är det trevligt att se att mitt bitvis långdragna slit ger resultat.

Enkäter och statistik.

Imorgon kommer en första presentation och analys av alla data jag lagt in att göras. Inför publik. Som tur är behöver jag inte ställa mig framför folk och säga en massa saker, men det ska bli intressant att se vilka slutsatser och lösningar som de kan komma till under presentationen. Idag har jag har fått sitta och finslipa på färg och stavning i Excel som jag ärligt talat nog inte använt på tio år idag medan chefen var på ett av alla sina möten. Jag får se resultaten av mina tidvis långtråkiga inmatningar och de höga hönsen säger uppmuntrande saker om att det jag gör är viktigt och betydelsefullt trots att det är tråkigt. Det går inte att förneka att det är oerhört trevligt även om mitt jantesinne reagerar ibland. Det är så svårt att ta emot beröm, jag känner mig som jag inte har rätt eller får ta åt mig av det.

Har kollat lite på statistiken för min blogg också. Tydligen har någon hittat hit med sökorden "jag vill ge min jobbcoach sparken" samt att någon sida som enligt egen utsago säljer olagliga preparat lagligt länkar hit. Skumt. Jag blir väldigt nyfiken på om personen hittade vad hen sökte efter och om det faktiskt går. Skriv gärna en kommentar och berätta ifall du tittar in igen!

Long time, no see...

Mycket förändras när man får jobb, inte minst den tid man kan lägga på att finslipa blogginlägg. Jag har inte skrivit på tre månader, även om jag påbörjat en hel del blogginlägg om just arbetet. Men en förändring i taget kanske är vad jag klarar av på ett tag. Ibland får jag effektivitetsryck och gör en massa saker som jag skjutit upp i evigheter, men det har hittills gällt små triviala saker som att boka läkarbesök, gå till optikern eller gå och slänga grovsopor. Men åter till jobbet. Jag arbetar på ett statistiskt projekt med enkäter som kan ha viss betydelse inom kommunen, men det är lagt under sekretess eftersom jag hanterar mycket personuppgifter och därför kan jag inte diskutera så mycket kring det. Jag kommer att sitta kvar på kontoret till sista augusti, sen hoppas jag att jag har fått ett nytt jobb, alternativt kommit i kontakt med ett trevligt förlag som vill ha mig som översättare. Jag ska finslipa mina papper och funderar på när den mest taktiska tiden under de kommande tre månaderna för att skicka in ansökningar till förlag är. Det är ju semestertider snart.

Men för att återvända till nuet kan jag i allafall säga är att jag trivs på jobbet. Jag har aldrig jobbat på kontor på det här sättet., Jag hade visserligen ett kontor på extraknäcket på fastighetsskötare, men då hade jag inte andra som arbetade omkring mig och eftersom jag delade kontor med den ordinarie fastighetsskötaren kändes det aldrig riktigt som mitt kontor. Här har jag ett eget kontor med utsikt mot ett nybygge och ett träd som gått från att vara kalt till att nu ha fått löv. Löven fångar och filtrerar in vårljuset och täcker den inte alltför tilltalande fasaden till grannbygget. Det är fortfarande ganska kalt inne på rummet, jag har inga gardiner eller någonting på väggarna, men jag har krukväxter och en svart dalahäst i fönstret och lite roliga serier och fina bilder på anslagstavlan som jag har bakom ryggen.

På ett sätt är det bra för det är ändå meningen att jag ska jobba och inte mysa på rummet. Jag koncentrerar mig bättre utan att det finns en massa saker omkring mig som stör. Jag försöker hålla det städat och ordnat och har inte framme fler prylar än jag för tillfället behöver och jag försöker hålla dem samlade på olika sektioner av skrivbordet och inte sprida ut dem. Jag försöker vara effektiv och smart med min prestation och har utarbetat ett system med belöning. Jag lägger in 3-5 enkäter beroende på hur pigg och koncentrerad jag är, sen får jag läsa något på internet i någon minut, rinse and repeat. Det fungerar oftast. Jag försöker att bättra på självdisciplinen med detta och hoppas på att kunna ta med mig resultaten till mitt egna skrivande och koncentration i framtiden. Jag har redan en massa upplägg och idéer för ett framtida hemmakontor.

Även om mina arbetsuppgifter till större delen består att att sitta och knappa vid datorn så gör jag också annat här för att inte tappa motivationen och bli trött i skallen. Ibland får jag stå i receptionen och ta emot papper från folk och ibland är jag med i telefon. Hittills har jag inte pratat i telefonen mer än en gång, och då för att hjälpa någon som inte förstod svenska.

Annars är det inte så mycket som ändrats med mig. Jag har fortfarande rätt långt hår som jag planerar att klippa när jag kan bestämma mig för en frisyr som är jag. Jag försöker fortfarande komma igång och hålla igång träning, men har inte riktigt lyckats ännu. Jag försöker att äta med jämna mellanrum, jag är fortfarande i valet och kvalet om jag ska äta mellanmål innan lunch eller inte. Det kanske jag provar på och ser hur det går under någon vecka framöver. Jag till och från jobbet varje dag och tar fyra trappor upp till korridoren åtminstone en gång per dag så lite vardagsmotion får jag i allafall.

Och på tal om motion, vi har ett vilorum på jobbet som ligger ett par steg från min dörr. Därinne finns en vibrationsplatta som, en massagestol en våg och en säng. Jag har provat vibb-plattan och den gör tydligen någonting eftersom jag fått skum träningsvärk på framsidan av låren. Den växlar mellan att puttra på som en gammal motorbåt på väg in till hamn och låta som en motorsåg när den lägger i den högre växeln. Allt späck man har oavsett hur lite man nu har, dallrar som aladåb. Jag vet inte riktigt vad vitsen med skakningarna är, men kanske att aktivera muskler i ben, mage och rygg ungefär som man gör på ett corepass.

Instruktionslappen på apparaten ger råd om hur man ska stå med benen och armarna(!) för att få olika effekter. Står man men raka ben är effekten masserande, lätt böjda aktiveras ben och bakmuskler, ett ben framåt så blir det benet extra utsatt för vibrationer och ger skum träningsvärk. Det är en konstig maskin och jag är mycket förundrad över att den ens har uppfunnits. Jag kan inte låta bli att fundera på om vibrationsplattan är släkt eller vidareutvecklad av femtiotalets bandmaskin som använde en slags rem för att till synes omstrukturera sina användare.

Wee!

Med murbruk och murslev

Jag har inte skrivit så mycket intressant på länge eftersom jag försöker på allvar göra någonting åt mitt liv. Jag har länge gått omkring och känt att det är något stort och grundläggande fel med mig, att jag måste ändra på mig. Steget dit har alltid känts så stort och oöverskådligt, som att blicka mot horisonten och försöka se vad som ligger bortom den.

När jag försöker introducera nya saker i mitt liv är jag alltid väldigt entusiastisk och vill göra alla saker på en gång, få det undanstökat, men det blir bara ett fuskbygge och ett korthus. Minsta lilla motgång och det rasar ihop. Mina förändringar har fått oförskämt mycket tankearbete och för lite ansträngning. Det jag gör just nu är som sagt att försöka fixa min dygnsrytm, för jag har alltid haft mina misstankar att det är roten till det onda och det som gör att jag inte orkar göra så mycket som andra människor tycks orka. Mycket riktigt så har jag varit väldigt sömnlös de senaste månaderna. Jag har gjort en massa nonsens under nätterna istället för att sova.

Är jag uppe för länge kan jag inte somna, precis som att jag inte har någon aptit om jag gått utan mat för länge. Det hänger ihop, och ibland är lösningen så fånigt enkel att man undrar om den där magisterexamen var så välförtjänt trots allt. Utan sömn ingen ork och ingen inspiration.

Första veckan i Projekt Dygnsrytm klev jag upp innan sju de första dagarna, jag la mig inte tidigare för jag väntade på att kroppen skulle fatta att det var dags att lägga sig. Andra veckan var jag utomlands i en tidszon efter Sverige. Där klev jag upp klockan åtta eftersom solen gick upp vid den tiden. Jag gick en hel massa eftersom jag fotade omgivningar och simmade i stort sett varje dag. Detta ledde till att jag la mig nästan varje dag vid tio eller elva.

Tredje veckan, nu förra veckan gick det lite trögare igen. Jag lyckades kliva upp i tid, men sovtiderna blev lite eftersatta. Det och massor av saker som helt plötsligt skulle bli gjorda gjorde mig rätt stressad. Det visar sig bland annat i dagens hiskeliga migrän som gjort att jag inte kunna röra mig längre sträckor utan att känna som att hjärnan skvalpar ut ur huvudskålen och må illa, trots att jag tagit tabletter mot det. Idag tog jag det ganska lugnt, vilket var svårt eftersom mitt märkliga tillstånd förhindrade mig från att läsa längre texter, vilket är hur jag annars stavar avkoppling.


Nu när det börjar ljusna på arbetsmarknaden kanske jag kan göra lite roliga saker mer min ork. Och börja skriva om lite andra saker än mig själv i bloggen.

Projekt Dygnsrytm

Jag försöker ställa om mig dygn till något slags normalläge just nu. Beroende på om det är dag, helg eller om jag gör någonting speciellt den dagen så blir det uppstigning mellan 6.45 och 9.00. Hittills funkar det, men jag är inte speciellt utsövd ännu. Det tar ett tag innan hjärnan lyckas ställa om sig helt från studentlivet.

Tanken med att kliva upp tidigt är för att jag lättare ska kunna komma in i rutinerna när jag väl får ett jobb. När jag började kändes den horisonten ganska fjärran, men jag hoppas att kunna få ett jobb nu i vår. Kanske redan i mars om de intervjuer jag varit på blir till någonting. Jag hoppas och håller tummarna. Det känns mer hoppfullt nu än det har gjort under större delen av höstvintern då jag inte var på någon intervju över huvudtaget. Jag var på en intervju i Stockholm i början på hösten och den märktes så tydligt att jag verkligen inte var personen de sökte att det kändes som ett fruktansvärt slöseri med mina pengar och deras tid att jag ens tagit mig dit.

Jag var till varmare breddgrader med mor en vecka och det bättrade på min dygnsrytm och min motivation betydligt, trots att soc bestämde sig för att skära ner min månadspeng för det. Den resan ryckte upp mig mer än tre jävla jobbcoacher har gjort sammanlagt under ett år. Det är ett mycket bra tecken att jag får komma på intervjuer igen och att det känns bra under och efteråt. Jag hoppas att jag snart kan sluta vara samhällsparasit och äntligen kunna spara pengar igen och börja göra roliga saker som att resa och skaffa lägenhet. Håll tummarna.