Då har jag varit i Haparanda i tre veckor, med en avstickare till Umeå och besök hos barndomsvännerna. Snart är det släktträff och jag har köpt nya kläder så att jag ska känna mig mer representabel.
Det finns saker och ting som jag uppskattar med hemstaden, trots att jag inte alltid trivts här under uppväxten. Hemma i Uppsala är det bra och nära till allt utom en högst väsentlig sak: en badstrand. Eftersom min cykel är stulen och jag inte har kommit ihåg att införskaffa en ny ligger de närmsta stränderna långt borta. Här hemma har jag tillgång till tre olika vatten som går att nås med cykel och gång. Det uppskattas är det retoriska kvicksilvret hotar att spränga termometern men även vid mindre varma dagar eftersom jag badar så länge gräset är grönt och termometern visar plusgrader.
Snart ska lillasystern plockas upp och bad intas för utvärtes bruk.
Eftersom jag inte har något jobb så läser jag en hel del. Sedan jag kom hem var jag läst ut tre böcker. Två av dem idag. Jag snubblade förbi biblioteket idag och läste lite ungdomslitteratur på plats och lånade ett par böcker på finska samt en australiensisk ungdomsbok. Jag brukar komma hem med enorma boklass, så jag var återhållsam och realistisk vid detta besök. Jag vet inte hur länge ajg kommer att vara kvar i norr så det är lika bra att inte ta i alltför hårt på bokfronten. Annars kanske hälften förblir olästa. Jag blir alltid så ivrig när jag rä på ett ställe med böcker, om det så är en privat hylla eller ett offentligt ställe. Det är alltid intressant att hitta nya böcker, se vilka böcker man känner igen och om de står i någon särskilt ordning. Jag dömer inte ut folk som har hela Twilight-serien i hyllan, det ger mig en inblick i folks personlighet eller den person de kanske strävar efter att vara. Min egen hylla är väldigt blandad. Ungdomsböcker och fantasy trängs bildligt talat med klassiker och nobelpristagares verk. Mitt personliga motto är att variation förnöjer.
Jag tror att man aldrig blir för gammal för ungdomsböcker, så länge man håller sig till ordentliga översättningar eller bra skrivna sådana. Vissa böcker är pinsamma och försöker sig på ungdomsspråk som inte ens jag känner är tidsenlig. Jag har inte koll på alla koola inneord eftersom jag inte längre är fjorton, men vissa ord i vissa böcker känns som om de hör hemma för väldigt länge sedan. Ibland känns vissa böcker som ren skräckläsning när modeorden slinter. Bra påminnelse för framtida jobb. Jag hoppas att jag inte kommer att göra några värre missar själv. Jag har tyvärr inga sköna exempel att briljera med eftersom mitt anteckningsblock glömdes hemma idag. Jag hittade däremot en väldigt märkligt skriven/översatt ungdomsbok med väldigt tråkiga och korta formuleringar och väldigt sparsmakat med adjektiv eller adverb. Det var väldigt bisarr läsning.
Jag tänkte berätta lite mer om böcker och författare jag läst och tycker om i min blogg. Inläggens längd kan variera beroende på hur långa analyser jag är villig att göra.
Nu blir det jordgubbar och strax därefter bad.
torsdag 29 juli 2010
lördag 10 juli 2010
Mina läsvanor
Jag har tidigare bedyrat min kärlek till biblioteken, men det är inte alltid som jag avslutar det jag börjat läsa om jag lånat det från biblioteket. Ibland lånar jag om böcker till förbannelse utav den enkla anledningen att jag vill ha böckerna hos mig snarare än att läsa dem. Någonstans längs vägen blev jag en boksamlare. Det kanske var oundvikligt.
Det är större chans att jag läser ut en bok om den kommer ifrån mitt eget växande bibliotek. Jag läser ganska mycket just nu. De senaste två veckorna har jag läst igenom Black Powder War (den tredje Temeraireboken), Soulless, Changeless och Shadows return. Näst på tur står den tredje boken i Dexter-serien som legat på lur ett bra tag. Jag har runt 100 olästa och oavslutade böcker i mitt lilla hembibliotek. Jag läser vad jag känner för tillfället och därför finn det egentligen ingen turordning eller kö för vilka böcker som jag kommer att läsa härnäst. Jag kommer nog att läsa den senaste Nightrunner-boken i sommar också, men jag måste få smälta Shadows return först. Det känns som om livet för Alec och Seregil blir allt jävligare för varje bok som ges ut. Jag vågar inte ens tänka på vad sjätte boken kommer att utsätta dem för.
Det senaste året har jag dragit på mig ovanan att läsa om kvällen. Jag är ingen lämplig kvällsläsare för om jag läser en bra bok kan jag med lätthet sluka hundratals sidor åt gången. Jag läser lite drygt 1-2 sidor i minuten beroende på fontstorlek och antal rader per sida. De sista tvåhundra sidorna i Changeless klämde jag på runt fyra timmar. Det bådar inte gott för mina udda sovvanor och jag somnar och kliver upp allt senare på dygnet. Just nu är det okej eftersom jag inte har så mycket tider (jobb) att passa och jag kan än så länge vända tillbaka på dygnet med ren envishet om jag vill. Om jag någon gång får ett vettigt dagjobb så kommer jag att behöva anpassa mig efter det konventionella dygnet. Jag hoppas att det blir snart.
Nu ska jag försöka lägga mig igen. Senare idag blir det dags för en ny bok och ett bad. Just nu är jag för trött för att korrläsa inlägget en gång till. Stavfel skylls på att klockan är halv fem.
Det är större chans att jag läser ut en bok om den kommer ifrån mitt eget växande bibliotek. Jag läser ganska mycket just nu. De senaste två veckorna har jag läst igenom Black Powder War (den tredje Temeraireboken), Soulless, Changeless och Shadows return. Näst på tur står den tredje boken i Dexter-serien som legat på lur ett bra tag. Jag har runt 100 olästa och oavslutade böcker i mitt lilla hembibliotek. Jag läser vad jag känner för tillfället och därför finn det egentligen ingen turordning eller kö för vilka böcker som jag kommer att läsa härnäst. Jag kommer nog att läsa den senaste Nightrunner-boken i sommar också, men jag måste få smälta Shadows return först. Det känns som om livet för Alec och Seregil blir allt jävligare för varje bok som ges ut. Jag vågar inte ens tänka på vad sjätte boken kommer att utsätta dem för.
Det senaste året har jag dragit på mig ovanan att läsa om kvällen. Jag är ingen lämplig kvällsläsare för om jag läser en bra bok kan jag med lätthet sluka hundratals sidor åt gången. Jag läser lite drygt 1-2 sidor i minuten beroende på fontstorlek och antal rader per sida. De sista tvåhundra sidorna i Changeless klämde jag på runt fyra timmar. Det bådar inte gott för mina udda sovvanor och jag somnar och kliver upp allt senare på dygnet. Just nu är det okej eftersom jag inte har så mycket tider (jobb) att passa och jag kan än så länge vända tillbaka på dygnet med ren envishet om jag vill. Om jag någon gång får ett vettigt dagjobb så kommer jag att behöva anpassa mig efter det konventionella dygnet. Jag hoppas att det blir snart.
Nu ska jag försöka lägga mig igen. Senare idag blir det dags för en ny bok och ett bad. Just nu är jag för trött för att korrläsa inlägget en gång till. Stavfel skylls på att klockan är halv fem.
torsdag 8 juli 2010
Kort om dokumentärer
Jag har ingen egen tv och kollar därför mycket på SVTplay. Det jag ser på mest är dokumentärer och oftast ser jag flera på raken. För några veckor sedan såg jag en amerikansk dokumentär om en familj där den näst äldsta brodern gjorde en könskorrigering och blev en kvinna. Hon återvänder till sin hemstad i Montana för att gå på och dokumentera återträffen för sin gamla High School-klass där även hennes äldre adopterade bror gick. Han lever i det förflutna när han var cool och tuff och har stuntals svårt att acceptera sin systers transition och ovilja att kännas vid det förflutna. Brodern har en skallskada som han ådrog sig i ungdomen vilket han ofta skyller på när han tappar humöret och blir aggressiv mot andra. Det är en bitvis obehaglig dokumentär som övergår till att handla mer om brodern än om systerns kamp med sin nya och gamla identitet. Väldigt sevärd.
Dokumentärerna jag ser på är ibland rätt meningslösa men även smygintressanta. Igår tittade jag på en dokumentär om hundar, jag som inte ens är hundmänniska. Det är väldigt mycket intressant som går att hitta på SVTplay, det rekommenderas varm och det bästa av allt är att man kan kolla på programmen när man vill, så länge det är inom tre månader efter att det sänts, ibland kortare om det är en utländsk serie.
Ikväll visades en dokumentär om min gamla barndomskärlek Ismannen Ötzi. Jag kanske ser den senare idag eller imorgon eftersom pojkvännen lagt sig och jag inte vet om det finns några fungerande hörlurar i hushållet. (Det kan mycket väl vara så att jag redan har sett den. Jag tror nästan inte att jag har missat några nya rön om den mannen de senaste arton åren.)
Dokumentärerna jag ser på är ibland rätt meningslösa men även smygintressanta. Igår tittade jag på en dokumentär om hundar, jag som inte ens är hundmänniska. Det är väldigt mycket intressant som går att hitta på SVTplay, det rekommenderas varm och det bästa av allt är att man kan kolla på programmen när man vill, så länge det är inom tre månader efter att det sänts, ibland kortare om det är en utländsk serie.
Ikväll visades en dokumentär om min gamla barndomskärlek Ismannen Ötzi. Jag kanske ser den senare idag eller imorgon eftersom pojkvännen lagt sig och jag inte vet om det finns några fungerande hörlurar i hushållet. (Det kan mycket väl vara så att jag redan har sett den. Jag tror nästan inte att jag har missat några nya rön om den mannen de senaste arton åren.)
torsdag 1 juli 2010
I bounce back
Ibland måste man nå botten för att kunna ta sig upp till ytan igen. Mitt lilla extraknäck är ibland en sak som håller mig flytande. När folk behöver mig, när det är saker som jag kan påverka och bestämma över känns det bra. Jag känner mig meningsfull och viktig igen.
Imorgon ska jag lämna ut nycklar till lägenhetsnyinflyttad person nummer två. På onsdag ska jag hjälpa en gammal boende att få nytt rum i huset efter ett uppbrott med sambon som hon flyttade ut ur huset för. Det känns bra att kunna hjälpa till.
Kanske borde jag börja aktivera mig inom mina rörelser igen eller öka mina arbetstimmar på jobbet? Jag vill göra nytta, inte ruttna bort framför datorn och då kanske jag träffar lite folk igen.
Imorgon ska jag lämna ut nycklar till lägenhetsnyinflyttad person nummer två. På onsdag ska jag hjälpa en gammal boende att få nytt rum i huset efter ett uppbrott med sambon som hon flyttade ut ur huset för. Det känns bra att kunna hjälpa till.
Kanske borde jag börja aktivera mig inom mina rörelser igen eller öka mina arbetstimmar på jobbet? Jag vill göra nytta, inte ruttna bort framför datorn och då kanske jag träffar lite folk igen.
Ehum
...Och med det ur systemet känns det aningen lättare (indeed).
Ibland undrar jag om någon ens läser det jag skriver här. Min blogg ekar tommare än Tutankhamons gravkammare, trots att jag börjat ge ut adressen till folk. Kanske skriver jag om för ointressanta saker eller så kanske vill folk vara hemliga.
Eller så kanske jag borde skriva oftare.
Ibland undrar jag om någon ens läser det jag skriver här. Min blogg ekar tommare än Tutankhamons gravkammare, trots att jag börjat ge ut adressen till folk. Kanske skriver jag om för ointressanta saker eller så kanske vill folk vara hemliga.
Eller så kanske jag borde skriva oftare.
onsdag 30 juni 2010
Utseendefixering
Idag var jag och handlade kläder. Eller snarare försökte. Det brukar sällan sluta bra för min självkänsla och jag går omkring i mina gamla paltor tills de är nerslitna, vilket brukar gå rätt fort eftersom jag inte har så många. Det som jag sliter ut mest är byxor och det är ironiskt nog också det som jag har svårast att hitta.
Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.
Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.
Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.
Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.
Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.
Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.
Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.
Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.
Jag försöker träna, men motivationen tryter och det känns lönlöst. Jag har lätt att gräva ner mig själv under unkna filtar av självömkan, men jag försöker att inte dra igång någon snöbollseffekt. Klädshopping är en sak som tyvärr inte går att undvika, som jag måste lära mig att inte ta som en personlig förolämpning när konfektyrsydda plagg inte passar mig. Jag är inte skapt som en skyltdocka.
Jag har ett hatkärleks-förhållande till min kropp. Vissa delar är jag mer än nöjd med medan jag helst skulle vilja ta andra och hugga av dem med köttyxa. Min badrumsspegel visar mig inte med än övre delen av min överkropp. Det jag ser i den spegeln är de delar jag är nöjd med. Jag är kort - under medellängd men inte kortväxt - och jag kompenserar min längd med att se folk i ögonen. Jag har upptäckt att när man har ögonkontakt och inte står alltför nära så märks inte längdskillnader särskilt mycket. Jag blir alltid lika förvånad när jag upptäcker att personen i fråga är två meter eftersom jag tänkt mig dem som jämnlånga med mig.
Och jag är överviktig, jag vet inte om jag någonsin inte har varit det. Oftast förtränger jag det. Överviktiga personer uppfattas som okontrollerade, lata och dumma. Jag vill inte uppfattas som sådan men likt förbannat är det så jag uppfattar mig själv när jag mår som sämst. Spelar roll att jag har överlevt fem års eftergymnasiala studier och har en magisterexamen. Spelar roll att jag har massor av talanger och intressen. När jag mår som sämst fokuserar jag på det som jag inte kan rå för, min metabolism och min övervikt.
Min träning försvåras av att jag inte tycker om att visa upp mig alltför länge på folktäta platser, såsom ett gym. När jag bodde hemma hos föräldrarna tränade jag på ett rehabgym. Jag delade gymmet med gamlingar och personer som var på väg tillbaka från skador och sjukdomar. Gymmet låg dessutom på vägen hem från skolan och jag tränade som mest tre gånger i veckan. Jag saknar den tiden, nu när jag går på gymmet ser jag bara en massa pinnsmala fjortonåringar och biffiga män som verkar ha fötts på löpbandet eller med hantlar i händerna. Jag känner mig äcklig, att jag inte hör hemma i deras perfekta vältränade värld. Samtidigt inser jag att om jag inte kommer igång och fortsätter träningen så kommer ingenting att hända och jag kommer att se ut som jag gör för alltid.
Egentligen beskyller jag min vikt för fler saker än bara alla traumatiserande omklädningsrumsincidenter som jag varit med om. Min vikt ligger enligt mig bakom så många och så absurda saker att de egentligen inte ens förtjänas att erkännas. När jag skriver ner dem så blir det mer och mer löjligt att några extra kilon är orsaken till att jag inte får göra eller förtjänar vissa saker. Det är inkörsporten till de riktigt tunga tankarna som håller mig vaken om nätterna. Alla pinsamma och dumma saker som jag någonsin gjort ligger inbäddade i mitt underhudsfett och hånler mot mig. Absurt var ordet.
Andra gånger använder jag min vikt och mitt utseende som ursäkt att inte göra saker. Som om jag inte skulle kunna ha kul eller koncentrera mig på roliga saker bara för att jag inte ser ut som något Hollywood har kräkts ut. I skrivande stund sitter jag på fullaste allvar och funderar att skippa sommarens släktträff. Det är av andra orsaker också, som att folk ser det som en ursäkt att bli drängfulla och odrägliga, men mest för att jag inte vill visa upp mig i mitt nuvarande tillstånd. Ibland drömmer jag 0om att jag ställer upp och sjunger någonting för hela jävla släkten, kanske kompandes mig själv på piano, helt jävla perfekt så kanske de ser mig någon gång. Jag har hört att mina äldre släktingar skryter om mig och mina andra kusiner inför andra, men jag har ingen aning om vad det säger. Förmodligen att jag är den med högst utbildning av alla kusinerna, trots att jag inte har kasserat in min examen.
Vissa familjemedlemmar pikar mig mer eller mindre om min vikt när jag är hemma. Det är promenader hit, gym dit och "ska du verkligen ta en portion till?". Ibland känns det som om det enda jag är är ett fetto som inte duger till någonting. Det måste väl vara så eftersom det är det enda jag får höra när jag är hemma. Ibland har jag lekt med tanken att biffa till mig bara för att de ska hålla käften när jag är hemma men när folk tjatar på mig mår jag bara dåligt och tappar all lust jag någonsin haft. Jag blir dumrebellisk och vägrar. Jag hade aldrig riktigt någon rebellisk period i tonåren, jag var en duktig flicka som alltid gjorde rätt. Jag började till exempel inte svära förrän i sjuan, och egentligen har jag väl aldrig slutat upp med det, till mina föräldrars stora förfäran. Min konstiga motvilja att träna ordentligt kanske har någonting att göra med att för en gångs skull inte lyda mina föräldrar.
Min övervikt kanske inte beror på mat eller lathet, utan snarare en massa annat som ligger och bubblar under ytan som jag har förträngt och vänt mot mig själv? Kanske är min övervikt till viss del något slags självpåtaget straff för allt dumt jag gjort i mina dagar. Saker som jag antagligen är ensam om att fortfarande minnas.
onsdag 23 juni 2010
Sjuk och ynklig
Jag är en ganska frisk person. Jag är inte så hälsosam, men jag brukar vara rätt stolt över att jag väldigt sällan blir sjuk. Det värsta som finns är att inte kunna göra någonting. I hemlighet är jag lite rädd för att bli senil eller sjuk på ålderns höst eftersom jag inte tränar eller tar hand om min kropp så väl som den förtjänar.
När jag är sjuk får jag alltid storvulna planer på vad jag ska göra när jag frisknar till. Jag ska börja träna och laga ordentlig mat, städa mitt rum som den optidant* jag borde vara då, jag ska säga till mina nära och kära hur mycket jag tycker om dem och så vidare. Givetvis går planerna om intet eftersom jag är så trött och seg efter mina sjukdomstillstånd och då glöms planerna bort.
En positiv sak när jag är sjuk är, hör och häpna, att jag blir med kreativ. Min hjärna orkar inte slå ifrån sin "idiotiska" och osannolika infall så jag kommer ut på andra sidan av sjukdomstunneln med fräscha och nya idéer. Skit i spa och avslappningshelger - ge mig en rejäl influensa och jag har idéer att fylla fem tegelstensromaner med. Dessutom mår jag paradoxalt nog som bäst psykiskt när jag är fysiskt sjuk. Ibland känns det som att vara på semester från krav och självömkande. Det är skönt och det behövs.
Just nu är jag väl inte i den mysigaste sjukdomsfasen: orkar masa mig mellan soffan, datorn och toan men inte mer. Läser en bok om onda historiska personer och irriterar mig på sakfel och en synnerligen dålig översättning (författare?) eftersom jag tydligen är väl inläst på området från min halvgothiga ungdom. Ibland är det förvånande över hur mycket man minns om saker man läst egentligen. Hittills är det bara två personer som jag inte har känt igen sen tidigare och det är spanska inkvisitionens Tomás de Torquemada och Francisco Pizarro som fick inkariket på fall genom sin suktan efter makt och rikedomar. Boken gör en intressant analys: få av dessa maktgalna tyranner och sadister störtades utan många fick leva ut sitt liv tills de dog av naturliga skäl som sjukdom eller ålderdom. Många kom till makten för att de kunde erbjuda andra människor i maktpositioner någonting i utbyte och därför väljer många att rösta fram eller hjälpa dem till makten.
Jag har inte läst hela boken ännu, men den kommer att ta upp diktatorer som mer eller mindre är kända för att ha röstats fram demokratiskt av folk som Hitler blev. Det finns givetvis undantag. Vi får se hur resten av boken tar sig. Min analytiska förmåga är inte på topp när jag är sjuk så jag avslutar nog min tankegång här och lägger mig ner ett tag igen. Även om det är skönt att må bra i huvudet så är det jobbigt i längden för kroppen att vara sjuk. Blä.
När jag är sjuk får jag alltid storvulna planer på vad jag ska göra när jag frisknar till. Jag ska börja träna och laga ordentlig mat, städa mitt rum som den optidant* jag borde vara då, jag ska säga till mina nära och kära hur mycket jag tycker om dem och så vidare. Givetvis går planerna om intet eftersom jag är så trött och seg efter mina sjukdomstillstånd och då glöms planerna bort.
En positiv sak när jag är sjuk är, hör och häpna, att jag blir med kreativ. Min hjärna orkar inte slå ifrån sin "idiotiska" och osannolika infall så jag kommer ut på andra sidan av sjukdomstunneln med fräscha och nya idéer. Skit i spa och avslappningshelger - ge mig en rejäl influensa och jag har idéer att fylla fem tegelstensromaner med. Dessutom mår jag paradoxalt nog som bäst psykiskt när jag är fysiskt sjuk. Ibland känns det som att vara på semester från krav och självömkande. Det är skönt och det behövs.
Just nu är jag väl inte i den mysigaste sjukdomsfasen: orkar masa mig mellan soffan, datorn och toan men inte mer. Läser en bok om onda historiska personer och irriterar mig på sakfel och en synnerligen dålig översättning (författare?) eftersom jag tydligen är väl inläst på området från min halvgothiga ungdom. Ibland är det förvånande över hur mycket man minns om saker man läst egentligen. Hittills är det bara två personer som jag inte har känt igen sen tidigare och det är spanska inkvisitionens Tomás de Torquemada och Francisco Pizarro som fick inkariket på fall genom sin suktan efter makt och rikedomar. Boken gör en intressant analys: få av dessa maktgalna tyranner och sadister störtades utan många fick leva ut sitt liv tills de dog av naturliga skäl som sjukdom eller ålderdom. Många kom till makten för att de kunde erbjuda andra människor i maktpositioner någonting i utbyte och därför väljer många att rösta fram eller hjälpa dem till makten.
Jag har inte läst hela boken ännu, men den kommer att ta upp diktatorer som mer eller mindre är kända för att ha röstats fram demokratiskt av folk som Hitler blev. Det finns givetvis undantag. Vi får se hur resten av boken tar sig. Min analytiska förmåga är inte på topp när jag är sjuk så jag avslutar nog min tankegång här och lägger mig ner ett tag igen. Även om det är skönt att må bra i huvudet så är det jobbigt i längden för kroppen att vara sjuk. Blä.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)