Jag har tränat regelbundet i tre veckor nu. Det känns längre men jag kopplar förmodligen tillbaka till mina tidigare gymsessioner, det är inget som egentligen är nytt. En sak som jag har lagt märke till är att träningsvärken har förändrats. I börjar gjorde det bara ont, speciellt när jag plågat mina magmuskler och jag trodde alltid att jag hade magknip innan jag kom på att det kanske bara var träningsvärk. Jag kunde inte urskilja vad som gjorde ont. Nu känner jag inte bara att det gör ont i själva magen, utan nu känner jag att det musklerna som ömmar när jag till exempel ska böja mig eller sätta mig. Och det känns skönt.
Träningsvärk innebär att jag har gjort någonting tillräckligt ansträngande för att musklerna ska behöva bygga upp sig igen. Det låter förmodligen grymt och masochistiskt, men jag tycker om träningsvärken och att det gör ont. När magmusklerna värker gör det lite svårt att sjunga och när jag tränat biceps och triceps gör det ont att bara hålla upp saker, men det kommer att ge resultat.
Sockerfri september fortsätter. Jag har hittills inte ätit något socker och det är fortfarande tidvis väldigt jobbigt. I början var jag sötsugen konstant, jag tog omvägar förbi godishyllorna i affären, som givetvis ligger närmast kassorna, men tack och lov inte hela vägen. Det känns som om jag redan varit en månad utan, och det kan verka lite töntigt men det är jobbigt.
Igår när jag var nere på butiken för att köpa någonting ätbart eftersom jag inte hade inspiration att göra någonting komplicerat kom jag på mig själv med att gå förbi kaffebrödet och inte reagera nämnvärt annat än att registrera att ja, det är bullar och vetelängder, inget mer med det. Detsamma när jag gick förbi godishyllorna. Jag var hungrig och träningsvärken gjorde det väldigt jobbigt, men jag var inte sötsugen alls. Kanske var jag för hungrig, men vanligtvis brukar hjärnan direkt koppla in sig på godis, choklad eller bullar. Jag hedrar mitt förhastade löfte och går utan sötsaker i 19 dagar till. Det blir faktiskt lättare, men jag kommer nog fortfarande att deppa lite imorgon och övermorgon när det är söndagsfik och körfika. Ingen har frågat eller anmärkt på det på kören ännu, diskussionerna har varit för intensiva med alla nya medlemmar, men det kommer nog inte att dröja innan någon ser att jag inte äter deras fikabröd.
Första terminen i Uppsala åt jag inte godis alls. Jag var på god väg att bli vältränad, jag var vegetarian och äckligt nyttig. Men en flytt är en stor omställning och jag kom ur mina goda vanor eftersom jag kände mig väldigt ensam och har tendenser till att deppa ner mig. Ibland ser jag tillbaka på det förflytna och idealiserar det, men man kan inte gå bakåt i livet. Livet måste gå framåt och förhoppningsvis utvecklas det till det bättre.
lördag 11 september 2010
Jobb!
Jag har lyckats få ett översättningsuppdrag och nu börjar det jobbiga med att starta företag, nytt bankkonto, FA-skatt (för jag är fortfarande anställd) och deadlines, men jag måste erkänna att det känns fantastiskt. Ett tag tvivlade jag starkt på att jag någonsin skulle få jobb och minst av allt jobb inom min faktiska utbildning.
Det tar ett tag att ta sig in i översättandet igen eftersom jag inte gjort det på regelbunden basis sen jag tog examen, men det kommer nog. Jag får sitta ner och skriva och det känns mycket mera värt på ett sätt än alla "provöversättningar" som vi gjorde i skolan. Det är på riktigt och kommer att ge mig lite mer än bara läraromdömen. Givet, det är en facköversättning, men det är en början och jag klagar inte. Det är ett väldigt intressant ämne.
Efter att fått veta att jobbet var mitt blev jag mycket piggare. Jag har något vettigt att göra om dagarna och det känns inte som att jag inte har någon kontroll över min tillvaro. Jobb ger frihet och trygghet på ett annat sätt än att leva på bidrag gör. Nu hoppas jag att jag får fortsatt nya jobb efter de två månader som jag har på mig att utföra det här uppdraget, men det känns som att det är mycket lättare när jag väl kommit upp på trappans första steg. Att säga att jag känner mig pånyttfödd är väl att ta i, men det är inte långt därifrån just nu. Jag ska göra mitt bästa, mitt absolut bästa.
Det tar ett tag att ta sig in i översättandet igen eftersom jag inte gjort det på regelbunden basis sen jag tog examen, men det kommer nog. Jag får sitta ner och skriva och det känns mycket mera värt på ett sätt än alla "provöversättningar" som vi gjorde i skolan. Det är på riktigt och kommer att ge mig lite mer än bara läraromdömen. Givet, det är en facköversättning, men det är en början och jag klagar inte. Det är ett väldigt intressant ämne.
Efter att fått veta att jobbet var mitt blev jag mycket piggare. Jag har något vettigt att göra om dagarna och det känns inte som att jag inte har någon kontroll över min tillvaro. Jobb ger frihet och trygghet på ett annat sätt än att leva på bidrag gör. Nu hoppas jag att jag får fortsatt nya jobb efter de två månader som jag har på mig att utföra det här uppdraget, men det känns som att det är mycket lättare när jag väl kommit upp på trappans första steg. Att säga att jag känner mig pånyttfödd är väl att ta i, men det är inte långt därifrån just nu. Jag ska göra mitt bästa, mitt absolut bästa.
tisdag 7 september 2010
Osammanhängande och grunda nattfunderingar om Livet just nu
Av någon märklig anledning har jag övergått till att skriva och surfa på min laptop. Jag känner att den har blivit lite sur på mig när jag inte har använt den sen jag blev klar med mitt examensarbete. Just nu har jag jättemånga inlägg som väntar på att uppnå den perfektion som krävs för att passera nålsögat som är publiceringen. Det här inlägget kommer nog att bli ett undantag för att jag skriver det så sent som jag gör.
Ska alldeles strax lägga mig, men väntar på att datorn ska tänka klart om vissa uppdateringar. Jag har ställt in den att inte hämta uppdateringar automatiskt. Om den får göra som den vill hämtar den uppdateringar varenda sekund, drar ner bandvidden och kräver att jag ska starta om den tre gånger om dagen. Inte riktigt vad jag vill göra med min tid. Nu börjar datorn göra som jag vill och användas lite till det som jag tänkte mig när den köptes in: skrivandet.
Egentligen är det meningen att laptoppen ska vara min arbetsdator, men nu lever den glassigt som blogg- och surfdator istället. Det här är min andra laptop. Min förra, Lilla Blå, pensionerades när den blev blind. Dåvarande pojkvännen råkade fippla på kontakten som kopplade ihop skärmen och datorn. Jag lyckades efter mycken envishet koppla ihop sladden och datorn igen, men den används inte till mycket annat än dammsamling. Pojken, den nuvarande, brukar spela laggande datorspel på den, men det är inte alltid som datorn vill det. Lilla blå är en vresig gammal tant.
Skrivandet går väldigt trögt just nu. När jag har mycket för mig får jag mycket gjort. Det känns som att när jag ändå gör en sak kan jag lika gärna göra nästa om jag inte glömmer bort det. Det mesta fungerar bättre när jag har saker att göra. Just nu är det mest mina spikade veckoaktiviteter och möten med jobbcoachen som ger mig någon form av rutin. Det är svårt att hålla dygnsrytmen när man inte har någon egentlig anledning att ha någon. Jag försöker ändå att hålla mig på rätta sida av dygnet. Det går bra, jag har haft besök av en mycket morgonpigg person som jag fått anpassa mig efter. Det skulle nog funka om jag kunde somna tidigt också. Förmodligen blir det bättre när jag fått jobb.
Den här veckan kommer jag att fila vidare på mitt CV och personliga brev. Min jobbcoach gav mig massor av saker som jag ska ha rättat till på fredag, helst tidigare. Jag har också lite saker att fixa på timjobbet, samt en massa körrep inför ett litet framträdande i helgen. Det är ganska mycket som händer just nu, så jag hoppas att många saker blir gjorda av bara farten. En av översättarsidorna jag nämnt tidigare är i princip färdig att visas upp för allmänheten och förhoppningsvis är den representativ och visar upp mina talanger. Jag hoppas kunna ta ett par uppdrag nu under månaden.
Ska alldeles strax lägga mig, men väntar på att datorn ska tänka klart om vissa uppdateringar. Jag har ställt in den att inte hämta uppdateringar automatiskt. Om den får göra som den vill hämtar den uppdateringar varenda sekund, drar ner bandvidden och kräver att jag ska starta om den tre gånger om dagen. Inte riktigt vad jag vill göra med min tid. Nu börjar datorn göra som jag vill och användas lite till det som jag tänkte mig när den köptes in: skrivandet.
Egentligen är det meningen att laptoppen ska vara min arbetsdator, men nu lever den glassigt som blogg- och surfdator istället. Det här är min andra laptop. Min förra, Lilla Blå, pensionerades när den blev blind. Dåvarande pojkvännen råkade fippla på kontakten som kopplade ihop skärmen och datorn. Jag lyckades efter mycken envishet koppla ihop sladden och datorn igen, men den används inte till mycket annat än dammsamling. Pojken, den nuvarande, brukar spela laggande datorspel på den, men det är inte alltid som datorn vill det. Lilla blå är en vresig gammal tant.
Skrivandet går väldigt trögt just nu. När jag har mycket för mig får jag mycket gjort. Det känns som att när jag ändå gör en sak kan jag lika gärna göra nästa om jag inte glömmer bort det. Det mesta fungerar bättre när jag har saker att göra. Just nu är det mest mina spikade veckoaktiviteter och möten med jobbcoachen som ger mig någon form av rutin. Det är svårt att hålla dygnsrytmen när man inte har någon egentlig anledning att ha någon. Jag försöker ändå att hålla mig på rätta sida av dygnet. Det går bra, jag har haft besök av en mycket morgonpigg person som jag fått anpassa mig efter. Det skulle nog funka om jag kunde somna tidigt också. Förmodligen blir det bättre när jag fått jobb.
Den här veckan kommer jag att fila vidare på mitt CV och personliga brev. Min jobbcoach gav mig massor av saker som jag ska ha rättat till på fredag, helst tidigare. Jag har också lite saker att fixa på timjobbet, samt en massa körrep inför ett litet framträdande i helgen. Det är ganska mycket som händer just nu, så jag hoppas att många saker blir gjorda av bara farten. En av översättarsidorna jag nämnt tidigare är i princip färdig att visas upp för allmänheten och förhoppningsvis är den representativ och visar upp mina talanger. Jag hoppas kunna ta ett par uppdrag nu under månaden.
måndag 6 september 2010
Glee!
En vän tipsade mig om den underbara tv-serien Glee som handlar om en liten sång- och dansklubb (Glee Club) i USA. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var High School Musical i tv-serieformat och utspelade sig i Storbritannien, men det visade sig vara fel på båda punkter. Min vän och främste tipsare i allting som är se- och läsvärt krossade mina fördomar fullständigt.
Ovan syns min absoluta favoritlåt Don't Stop Believing av Journey. Den låten beskriver ungefär hela konceptet på serien. Ett gäng musikaliskt intresserade och töntstämplade tonåringar går med i den omstartade sångklubben under den entusiastiske spanskaläraren Will Shuester som tagit tyglarna efter en mindre skandal med den förre klubbledaren. Han var själv med i klubben när han gick på skolan och på den tiden var medlemmarna de hetaste av de heta. Den nutida kören är en ganska sorglig och udda syn som får slushies slängda i ansiktet av de coola kidsen på regelbunden basis.
Klubbens kärna består av fem personer. Vi har körens själutnämnda stjärna, den överambitiösa och -dramatiska Rachel som har en fantastisk röst men en riktigt hemsk personlighet; homosexuelle och modeintresserade Kurt; den rullstolsburne, bas- och gitarrspelande samt dansante(!) Artie; den blyga, stammande gothtjejen Tina och den mörkhyade och överviktiga Mercedes vars röst förmodligen kan spräcka glas. Alla befinner sig längst ner i den benhårda sociala hierarkin i skolan och överlever sina dagar genom att tänka på den dag som de kommer ut ur den döda hålan som de bor i.
I andra ringhörnan finns den självsäkra och bestämda hejaklackstränaren Sue Sylvester som blir ursinnig av att Glee med Mr Shue i spetsen kommer och tar pengar från hennes budget som bland annat går till att kemtvätta flickornas uniformer i Europa. Hon är inte alltid den vassaste kniven i lådan, men hon bryr sig inte om andra och kan ta och manipulera folk. Hon var också varit hejaklacksledare i sin ungdom och fortfarande håller formen och sörplar ständigt i sig proteindrinkar. Trots att hon tycks vara helt genomond har hon faktiskt lite svagare sidor vilket visar sig ju längre den första säsongen lider. Man lär sig att båda avsky och älska henne på samma gång. Dessutom är hennes repliker rent guld, hon säger så galna saker och med sådan övertygelse att man inte riktigt vet vad hon Skönare antagonist får man leta efter.
De populära eleverna är givetvis amerikansk fotbollspelare och hejaklacksledare. Finn Hudson är en lite bortkommen, men väldigt musikintresserad sportkille som är ihop med skolans populäraste tjej Quinn som är ordförande i kyskhetsklubben och kapten för hejaklacken.
Upplägget är onekligt likt HSM, men jag har inte orkat se på filmen eftersom den verkar rikta sig till hormonstinna tonårstjejer, vilket jag inte riktigt räknar mig som längre. Vem vet, den kan vara hur bra som helst eftersom den fått ett par uppföljare också, men min instinkt säger att det är en film som jag förmodligen kan leva utan. Men vad Glee har, och det jag tror att HSM inte har, är utveckling. Det är inte riktigt det klassiska upplägget pojke-möter-flicka även om det givetvis finns känslor med. Det är mer komplicerat och även om själva intrigen känns som tagen ur en såpa och rätt fjantig så bärs serien upp av musiken och det färgstarka persongalleriet.
Alla som har ett intresse av musik och kanske kände/känner sig bortkomna eller utanför i skolan kommer att känna igen sig och glädjas åt Glee. Jag rekommenderar den speciellt till två av mina vänner som jag vet uppfyller båda kategorierna. Om inte annat så är serien ett lyckopiller med sina underbara sång- och dansnummer och dramatiska flärd.
Sockerfri september
Min nya kollega på timjobbet utmanade mig att delta i hans och och en väns projekt Sockerfri September. Det går ut på att avgifta sig från det mesta onödiga som innehåller raffinerat socker och onyttigt tilltugg som chips och popcorn. Frukt i färsk och torkad form är tillåtet samt honung i te.
Eftersom jag också vill dra ner på mitt sockerintag nappade min hjärna på det innan jag hann säga emot. Ibland är min hjärna snabbare än jag. Efter september blir det införande av godisdag istället för att jag äter godis när jag känner för det, för det kan vara flera gånger i veckan.
Vissa människor klarar av att lagra godis. Jag gör det inte. När jag var hemma i somras köpte jag på mig alldeles för mycket godis som jag tänkte äta lite av då och då fram till jul eftersom mitt favoritgodis inte säljs i södra Sverige. Jag köpte väl ett kilo och tänkte lägga det i mindre påsar för att äta i slutet på veckan, fredag-lördag varje vecka. Men jag kom aldrig så långt. Inom loppet av två veckor var godispåsen uppäten. Utslaget på två veckor är det inte så mycket godis per dag, men det är det konstanta sockerintaget som jag inte vill veta av.
Om man äter något med mycket snabba kolhydrater (socker) istället för riktig mat med långsamma kolhydrater när blodsockret dalar blir det en snabb topp och följaktligen en snabb dal vilket leder till trötthet, irritation och oföretagsamhet. Därför måste man äta snart igen och oftast har man då godis till hands. Det finns folk som påstår att socker är beroendeframkallande och jämförbart med knark. De kommer givetvis oftast med sina egna fantastiska dieter som hör till. Mitt överskeptiska jag har lite svårt att tro att det bara är ren godhet som gör att folk skriver om sådant här. Folk som Anna Skipper, Annika Dahlqvist, Ola Mauritzon och Fredrik Paulún säljer kokböcker, böcker och vissa även en massa mat. Det är klart att de tjänar pengar på det. Det finns så mycket skit i hälsomatbranschen och alla har en egen uppfattning om vad man bör stoppa i sig.
De flesta är nog däremot rörande överens om att socker är dåligt. Det är svårt att stå emot. Lyckades igår på söndagsfikat eftersom jag informerat i förväg att jag har en månad utan socker, men det var ändå tungt. Jag tog med mig frukt. Den tog slut efter runt tio minuter och därefter satt jag mest och drack te och försökte engagera mig i diskussioner för att stå emot doften av paj och bullar. Idag kommer nästa utmaning och fika, förhoppningsvis kommer det att gå bättre, det finns mycket fler diskussioner att hänga på i och lyssna på där. Hoppas på bättre distraktioner.
Önska mig lycka till med min utmaning.
Eftersom jag också vill dra ner på mitt sockerintag nappade min hjärna på det innan jag hann säga emot. Ibland är min hjärna snabbare än jag. Efter september blir det införande av godisdag istället för att jag äter godis när jag känner för det, för det kan vara flera gånger i veckan.
Vissa människor klarar av att lagra godis. Jag gör det inte. När jag var hemma i somras köpte jag på mig alldeles för mycket godis som jag tänkte äta lite av då och då fram till jul eftersom mitt favoritgodis inte säljs i södra Sverige. Jag köpte väl ett kilo och tänkte lägga det i mindre påsar för att äta i slutet på veckan, fredag-lördag varje vecka. Men jag kom aldrig så långt. Inom loppet av två veckor var godispåsen uppäten. Utslaget på två veckor är det inte så mycket godis per dag, men det är det konstanta sockerintaget som jag inte vill veta av.
Om man äter något med mycket snabba kolhydrater (socker) istället för riktig mat med långsamma kolhydrater när blodsockret dalar blir det en snabb topp och följaktligen en snabb dal vilket leder till trötthet, irritation och oföretagsamhet. Därför måste man äta snart igen och oftast har man då godis till hands. Det finns folk som påstår att socker är beroendeframkallande och jämförbart med knark. De kommer givetvis oftast med sina egna fantastiska dieter som hör till. Mitt överskeptiska jag har lite svårt att tro att det bara är ren godhet som gör att folk skriver om sådant här. Folk som Anna Skipper, Annika Dahlqvist, Ola Mauritzon och Fredrik Paulún säljer kokböcker, böcker och vissa även en massa mat. Det är klart att de tjänar pengar på det. Det finns så mycket skit i hälsomatbranschen och alla har en egen uppfattning om vad man bör stoppa i sig.
De flesta är nog däremot rörande överens om att socker är dåligt. Det är svårt att stå emot. Lyckades igår på söndagsfikat eftersom jag informerat i förväg att jag har en månad utan socker, men det var ändå tungt. Jag tog med mig frukt. Den tog slut efter runt tio minuter och därefter satt jag mest och drack te och försökte engagera mig i diskussioner för att stå emot doften av paj och bullar. Idag kommer nästa utmaning och fika, förhoppningsvis kommer det att gå bättre, det finns mycket fler diskussioner att hänga på i och lyssna på där. Hoppas på bättre distraktioner.
Önska mig lycka till med min utmaning.
torsdag 2 september 2010
Det hänger på håret
Jag vet inte om jag skulle kalla mig varken utseendefixerad eller fåfäng, men jag är oerhört beroende av att vara nöjd med mitt hår. Jag kan se ut som fans moster uppstigen från helvetet och må bra så länge håret ligger rätt. Om mitt hår mår bra, då mår jag bra. Dagens i-landsproblem innebär att mitt hår är åt fanders.
I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.
"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.
Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.
Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.
I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.
"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.
Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.
Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.
onsdag 1 september 2010
Träning
Ny vecka, mer träning. Det blev en lite försenad start eftersom min mor kom senare än jag trodde igår och jag tänkte att jag skulle göra det allt senare tills det slutligen blev alldeles för sent. Jag siktade in mig på att träna idag istället. Att jag blev lite mer färdig med översättarsidorna gjorde att jag kände mig bättre till mods än jag gjort den senaste veckan.
Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).
Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.
Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.
Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.
Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.
Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).
Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.
Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.
Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.
Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)