Igår visade Uppdrag Granskning en dokumentär om en fjortonårig flicka som blev indragen och våldtagen på en skoltoalett av en äldre skolkamrat. Programmet börjar med att man får höra "den andra sidan" det vill säga alla rykten som florerat och påståenden om att hon skulle ha hittat på allt och ljuger. Det var en massa anonyma och röstförvrängda unga pojken som sa att hon påstått att hon skulle ha blivit misshandlat med en gummiklubba, gått sönder i underlivet, fått huvudet dunkat i handfatet. I ett par minuter vaggas jag in i påståendena, hur kan man påstå sånt och ändra sin berättelse? Sjukt!
Men jag får snart ändra åsikt och skämmas som en hund. När "Oskars" sida sagt sitt får vi veta sanningen. Oskar har blivit dömt för våldtäkten på grund av bevisning och att "Linnea", som offret kallas, berättar en entydig historia som inte ändras. Oskar har även erkänt i det tredje förhöret hos polisen. Han mamma och bror får panik och startar en internetkampanj för att rentvå honom och svärta ner den "lögnaktiga h***n". Den lilla byn Bjästa utanför Örnsköldsvik delas i två läger, de som tror på Oskar, eller rättare sagt hans mamma och bror och de som håller käft. Rykten börjar florera om att hon egentligen var kär i honom och att hon trodde att deras session inne på toan skulle leda till ett riktigt förhållande. vi får höra massor av påståenden från vuxna kvinnor från orten som hävdar att tjejen ljuger, bara vill ha en massa pengar och hämnas. Vuxna kvinnor, gott folk.
Flickans bästisar nystar och "kommer på" att hon ljuger och hittar på. Antagligen gick de in på "Oskars" brors hemsida eller mammans grupp på Facebook (den senare togs lägligt nog bort några dagar innan programmet sändes) där rena fabuleringar om bevisning och flickans berättelse finns. Som så många gånger när många människor möts i vredesmod på internet ballar saker och ting ur. Folk början komma med riktigt ondskefulla kommentarer, vissa med helt öppen identitet på Facebook, om att "Linnea" ska styckmördas, brännas på bål, våldtas "på riktigt" och etter värre hot. Folk tror på "Oskars" mamma och bror, för de är riktigt rabiata och flitiga ute på nätet. Broderns hemsida läggs ner av polisen när han lagt ut personuppgifter på offret men är strax uppe igen.
I programmet visas sedan hur "Oskar" är med på skolavslutningen medan Linnea och hennes familj flyr stan. Det ligger klipp uppe på YouTube som visas censurerade hur våldtäktsmannen delar ut blommor till sina skolkamrater under skolavslutningen tre månader efter våldtäkten. Prästen Lennart Kempe som tillät honom komma trots att han inte får vara i närheten av Linnea tillåter honom att komma till kyrkan eftersom det är "en allmän plats dit man inte kan neka någon tillträde", trots att han inte vet om Linnea kommer att närvara. Han säger att den var en fin och tyst demonstration av pojken.
Senare på kvällen våldtar Oskar en till tjej, denna gången två år äldre än han själv. Denna gången finns DNA-bevisning som räcker för att fälla honom ytterligare en gång. Denna tjej var en av dem som stöttade Oskar och hans familj mot Linneas anklagelser. Tar kompisarna och samhället förnuftet till fånga nu när det finns bevis mot Oskar? Nej, smädelsekampanjen omfattar nu även den nya "lögnerskan" och eskalerar. Man börjar påstå att beviset inte räckte för att fälla någon och att vissa vittnen inte kallades och jag vet inte vad. Prästen har ingen aaaaning om detta och utbrister "Stackars pojke.... och flickan också förstås".
Bjästaskolan där alla ungdomar gick och ungdomsgården har valt att hålla sig neutrala även efter domen. Flickan får en KIS som följer efter henne "som en fångvaktare" och pojken tvingas byta skola, men hans klasskompisar drar igång en kampanj för att få tillbaka honom till skolan. Linnea flyttar från orten eftersom hon inte orkar med hatkampanjen mot henne och har det bättre än i byhålan. Hon har jagats från orten för att hon stod upp for en obekväm sanning om en populär och snygg kille som inte kunde vara en våldtäktsman.
I december startar någon (troligen Oskars bror) en tråd på Flashback för att uppvigla de anonyma internetstyrkorna mot tjejerna. Vissa, men inte alla, sväljer betet med hull och hår, men efter att programmet sänts igår uppstår i det närmaste lynchstämning i tråden, inte helt olik den som Oskars familj satte igång. Personuppgifter, bilder, filmer och internetkonton för samtliga familjemedlemmar hittas och läggs upp i tråden. Det som är sorgligt är inte att folk lägger ut uppgifterna på nätet, utan att det är Oskars familj som själva gjort det. Fem minuter på google med rätt namn, tio minuter "fel", och vem som helst kan hitta familjen. De har namngivit sin son på internet i samband med detta och jag vet inte vad som kommer att bli av det. Flera andra bloggar har valt att namnge Oskar, men det tänker inte jag göra.
Jag tror inte att hela Bjästas befolkning stod på Oskars sida men tyvärr märks det inte om man är "neutral". Folk undviker obehagliga saker eftersom de inte vill bli indragna. Det är svårt att ta strid, vi är bekväma av oss och vill inte lägga oss i andras angelägenheter. Jag hoppas att alla, även de som inte bor i Bjästa, har lärt sig någonting nu. Jag har det, och jag är glad att jag såg hela programmet för jag skäms över att jag i början gick på lögnerna som spreds om Linnea. Som tur är hann jag inte göra någon skada med mina fördomar och det är jag väldigt glad över.
torsdag 25 mars 2010
onsdag 24 mars 2010
Svenskans vara eller icke vara i Finland del 2
Jag skrev för ungefär en månad sedan om språkdebatten i Finland där Kirsi Virtanen drog på sig finlandssvenskarnas vrede när hon bland annat kallat dem för huggormar vid Finlands barm. Konflikten mellan finsk och svensktalande har pågått länge, i stort sett ända sedan den finska nationalitetstanken på 1800-talet. Finlandssvenskarna anklagas för att inte vilja lära sig finska och vara snobbiga. Det finns en fördom i Finland om att svenska låter bögigt, vilket kan ses i följande video.
Som vi svenskar har Norgeskämt har finnarna svenneskämt som går ut på att vi är mesiga. Ungefär som de flesta svenskar kan uttala perkele, vittu och ei saa peittää så ingår jag är bög i många finnars svenskavokabulär. Om man skämtar om andra får man ta att andra skämtar om en i sin tur. Så länge inte någon på allvar tror att norrmän är dumma, finnar slåss med kniv eller att samtliga svennar är böga.
Men åter till språkdebatten. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har jag gått i en tvåspråkig skola. Klasserna var indelade efter språk och vi hade sällan gemensam undervisning, så ytterst få av oss umgicks över språk- och landsgränserna. Vi hade en klass i Pedersöre i Österbotten som vi hälsade på en gång och som också hälsade på oss. Även det var ett samarbete endast till namnet, för vi hade ingen som helst kontakt med dem resten av året. Jag tror på språkblandade skolor, men då måste eleverna uppmuntras och få umgås sinsemellan. Här i Sverige hade det fungerat bättre på dagis eftersom finska och svenska elever i skolan förväntas lära sig samhälle, historia och språk efter hemland.
Kirsi Virtanen dyker också upp i en SvD-artikel idag och där får man reda på mer om henne och familjens språkförhållanden. Hon har sina barn i svenskspråkig skola men samtidigt säger hon åt dem att inte tala svenska på nattbussen hem från stan. Om du talar svenska kan vissa finnar nämligen ta illa upp och spöa dig, jag tror nog att det i de flesta fall handlar om väldigt fulla exemplar som bara letar efter någon att bråka med. Efter hennes mindre diplomatiska uttalanden har Kirsi själv tagit emot förtalande dödshot. Där går gränsen. Hon kunde ha valt mer neutrala uttryck i sitt program, men hela grejen med programmet var att elda på debatten. Tyvärr tror jag inte att debatten behöver mera påeldning eftersom den redan är så infekterad. Ända sedan Finland blev finskt i tanken har debatten om vilket språk som ska vara det officiella rasat. Debatten är så infekterat att inga politiker egentligen vill röra i frågan. Det behövs inga fler förståsigpåare som inte kan komma med förslag på lösningar på problemet. De som lyssnade till slutet på Virtanens program skulle ha upptäckt att hon kom med radikala förslag att ta bort religionsundersvisningen (den handlar främst om kristendom som alla förväntas kunna) de första åren till förmån för språkundervisningen. Det är ett konkret förslag.
Det gör ont i mitt exilfinskhjärta att behöva erkänna att någonting är ruttet i den finska staten. Man vill ju så gärna idealisera och säga att allt är prima och kardemumma i hemlandet, men så är det ju inte. Språk är mer än ett kommunikationsmedel: det är personligt och del av en persons kulturella identitet, inte helt olikt religion. Ett annat förslag som föreningen Finlandssvensk samlings ordförande Juha Janhunen (språkprofessor) är att ta bort svenskundervisningen eller tvångssvenskan helt från de finska barnens schema. Det står inget om huruvida svenskan kommer att kunna erbjudas för de som vill läsa det eller inte. Frivillig svenska skulle vara ett bra alternativ för de som är språkintresserade. Vidare menar andra att svenskan ska få bli ett officiellt minoritetsspråk, något som kan leda till bättre skydd som en minoritet inom landet. Dessa förslag kanske skulle ta bort hatet som vissa finnar känner mot sina svensktalande landsmän. Jag hoppas det. I Sverige har svenskan klarat sig trots att det inte blev ett officiellt språk förrän så sent som förra året, men å andra sidan har det alltid varit ett majoritetsspråk här.
Som vi svenskar har Norgeskämt har finnarna svenneskämt som går ut på att vi är mesiga. Ungefär som de flesta svenskar kan uttala perkele, vittu och ei saa peittää så ingår jag är bög i många finnars svenskavokabulär. Om man skämtar om andra får man ta att andra skämtar om en i sin tur. Så länge inte någon på allvar tror att norrmän är dumma, finnar slåss med kniv eller att samtliga svennar är böga.
Men åter till språkdebatten. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har jag gått i en tvåspråkig skola. Klasserna var indelade efter språk och vi hade sällan gemensam undervisning, så ytterst få av oss umgicks över språk- och landsgränserna. Vi hade en klass i Pedersöre i Österbotten som vi hälsade på en gång och som också hälsade på oss. Även det var ett samarbete endast till namnet, för vi hade ingen som helst kontakt med dem resten av året. Jag tror på språkblandade skolor, men då måste eleverna uppmuntras och få umgås sinsemellan. Här i Sverige hade det fungerat bättre på dagis eftersom finska och svenska elever i skolan förväntas lära sig samhälle, historia och språk efter hemland.
Kirsi Virtanen dyker också upp i en SvD-artikel idag och där får man reda på mer om henne och familjens språkförhållanden. Hon har sina barn i svenskspråkig skola men samtidigt säger hon åt dem att inte tala svenska på nattbussen hem från stan. Om du talar svenska kan vissa finnar nämligen ta illa upp och spöa dig, jag tror nog att det i de flesta fall handlar om väldigt fulla exemplar som bara letar efter någon att bråka med. Efter hennes mindre diplomatiska uttalanden har Kirsi själv tagit emot förtalande dödshot. Där går gränsen. Hon kunde ha valt mer neutrala uttryck i sitt program, men hela grejen med programmet var att elda på debatten. Tyvärr tror jag inte att debatten behöver mera påeldning eftersom den redan är så infekterad. Ända sedan Finland blev finskt i tanken har debatten om vilket språk som ska vara det officiella rasat. Debatten är så infekterat att inga politiker egentligen vill röra i frågan. Det behövs inga fler förståsigpåare som inte kan komma med förslag på lösningar på problemet. De som lyssnade till slutet på Virtanens program skulle ha upptäckt att hon kom med radikala förslag att ta bort religionsundersvisningen (den handlar främst om kristendom som alla förväntas kunna) de första åren till förmån för språkundervisningen. Det är ett konkret förslag.
Det gör ont i mitt exilfinskhjärta att behöva erkänna att någonting är ruttet i den finska staten. Man vill ju så gärna idealisera och säga att allt är prima och kardemumma i hemlandet, men så är det ju inte. Språk är mer än ett kommunikationsmedel: det är personligt och del av en persons kulturella identitet, inte helt olikt religion. Ett annat förslag som föreningen Finlandssvensk samlings ordförande Juha Janhunen (språkprofessor) är att ta bort svenskundervisningen eller tvångssvenskan helt från de finska barnens schema. Det står inget om huruvida svenskan kommer att kunna erbjudas för de som vill läsa det eller inte. Frivillig svenska skulle vara ett bra alternativ för de som är språkintresserade. Vidare menar andra att svenskan ska få bli ett officiellt minoritetsspråk, något som kan leda till bättre skydd som en minoritet inom landet. Dessa förslag kanske skulle ta bort hatet som vissa finnar känner mot sina svensktalande landsmän. Jag hoppas det. I Sverige har svenskan klarat sig trots att det inte blev ett officiellt språk förrän så sent som förra året, men å andra sidan har det alltid varit ett majoritetsspråk här.
måndag 15 mars 2010
Våren kommer smygande
Efter en vinter full av svordomar och iskyla från strandade tågresenärer på söderlands alla perronger har nu våren äntligen gläntat på fönstret för att pytsa ut lite av snön och förvandla den till is istället. Jag har två par någorlunda hela vinterskor. Ett lågskaftat, vattentåligt par och ett högskaftat par i fejkmocka som nog skulle trivas bättre som tvättsvamp ute i det vilda. Nu när det börjar bli smärre hav vid alla ojämnheter vid och jag är synnerligen missunnsam gentemot mina vinterstövlars och deras frihetskamp, så har jag börjat använda de lågskorna. Igår kväll.
Nu i efterhand var det inte en så lysande idé som jag trodde att det skulle vara. Mina lågskor är väldigt hala och vandringen på en gångväg med pressad och återfrusen snö ledde till att jag drattade på ändan ganska fort. Jag har alltid undrat på varför man inte använder skridskor såhär på vårvintern när det ändå är så halt. Det går fortare än att gå och man håller sig oftast på fötterna. Alla som inte känner sig så stadiga på benen skulle kunna använda spark eller sitta på den. Å andra sidan skulle det vara lite jobbigt att bromsa i långa backar men då kanske man skulle kunna hitta på något att lägga på trottoaren som kunde stoppa ens framfart. Jag återkommer med en bättre lösning på problemet.
Troligen kommer inte mitt utopiska skrinnarsamhälle någonsin bli verklighet, men det lättar upp att tänka på det när man snubblar runt på sina blankslitna skor i snorhalkan. Tänk hur fort man skulle kunna ta sig fram, mycket säkrare än att cykla på vintern. Tänk att kunna glida fram på cykelbanorna i stan. Man skulle få massor av vardagsmotion och benmuskler, mycket mer än vid gång och cykling. Friskis och Svettis skulle kunna leda skridskoturer istället för promenader runt stan. Bas-, Medel- och Intensivturer beroende vilken kondition man har.
Jag vet att idén är löjlig och omöjlig, men jag kan inte låta bli att spinna vidare och försöka lösa de problem som skulle kunna uppstå. Jag kanske använder konceptet i någon av mina framtida böcker, vem vet? Håll utkik efter det ifall jag någonsin ger ut en bok av något slag. Jag brukar ta reda på mina påfund.
Nu i efterhand var det inte en så lysande idé som jag trodde att det skulle vara. Mina lågskor är väldigt hala och vandringen på en gångväg med pressad och återfrusen snö ledde till att jag drattade på ändan ganska fort. Jag har alltid undrat på varför man inte använder skridskor såhär på vårvintern när det ändå är så halt. Det går fortare än att gå och man håller sig oftast på fötterna. Alla som inte känner sig så stadiga på benen skulle kunna använda spark eller sitta på den. Å andra sidan skulle det vara lite jobbigt att bromsa i långa backar men då kanske man skulle kunna hitta på något att lägga på trottoaren som kunde stoppa ens framfart. Jag återkommer med en bättre lösning på problemet.
Troligen kommer inte mitt utopiska skrinnarsamhälle någonsin bli verklighet, men det lättar upp att tänka på det när man snubblar runt på sina blankslitna skor i snorhalkan. Tänk hur fort man skulle kunna ta sig fram, mycket säkrare än att cykla på vintern. Tänk att kunna glida fram på cykelbanorna i stan. Man skulle få massor av vardagsmotion och benmuskler, mycket mer än vid gång och cykling. Friskis och Svettis skulle kunna leda skridskoturer istället för promenader runt stan. Bas-, Medel- och Intensivturer beroende vilken kondition man har.
Jag vet att idén är löjlig och omöjlig, men jag kan inte låta bli att spinna vidare och försöka lösa de problem som skulle kunna uppstå. Jag kanske använder konceptet i någon av mina framtida böcker, vem vet? Håll utkik efter det ifall jag någonsin ger ut en bok av något slag. Jag brukar ta reda på mina påfund.
onsdag 24 februari 2010
Bokrea och bibliotek
Då var det dags igen. Jag höll på att glömma bort hela karusellen eftersom jag i år är extremt fattig och har inför köpstopp på nya böcker tills vidare. Lämpligt nog startar rean alltid i samband med löningen i februari så man som litteraturknarkare kan göra extra många fynd och inte känna någon ångest förrän man inser att bokhyllan inte rymmer fler utgående upplagor av Dostojevskij.
I flera år har boklådorna känt hur nätbutikerna flåsat dem i nacken, eller snarare ansiktet, genom att påbörja sin rea i förtid, en dag innan eller liknande trots att de själva skickade ut bokkataloger en vecka i förväg. I år vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut eftersom vi inte prenumererar på någon dagstidning i min korridor som dyker upp med insmugna kataloger från bokhandlarna. I år var i allafall Ica lite väl het på gröten och ville tjuvstarta sin rea dagen innan. Appappapp, tillbaka till startlinjen. Jante ser dig.
Förra året köpte jag Edith Södergrans Samlade Verk, Symbollexikonet, Khaled Hosseini Flyga drake i en halvtaskig omslagslös upplaga och ett mytologiskt lexikon, alla utom den sista inbundna. Jag har köpt de flesta inbundna böcker i mitt begynnande bibliotek till reducerat pris. Jag har nyöversättningen av f.d. Sagan om Ringen och Bilbo och lite studielitteratur inbunden som jag har betalat fullt pris för.
Förutom dessa billiga undantag dignar mina hyllor av pocketböcker. När jag började studera vid universitetet ansåg jag att pocketböcker var lite b. Boken blir sliten jättefort och om man tar den med sig utan pocketskydd. Men, sen upptäckte jag att man kunde köpa minst tre normalstora pocketböcker till priset av en inbunden bok. Jag var förstås inte sen att ändra åsikt. Nu ser mina hyllor ut därefter. Mangan är givetvis i pocket, de flesta av mina fantasyböcker inköpta på Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln är i pocket, likaså Sci-Fin och skräcklitteraturen. De flesta av pocketböckerna är köpta till ordinarie pris.
Men nu är det som sagt slut på kalaset, blir nog inga inköp på bokrean i år. Jag har dessbättre återupptäckt biblioteket och passar på att läsa lite blandat klassiker, fantasy, skönlitteratur och fackböcker. Uppsala stadsbibliotek har en förvånansvärt välsorterad fantasy/sci-fi-avdelning. Jag var förbi en sväng idag trots att jag nyligen lånat två mindre omgångar böcker och blev genast på bättre humör när jag såg att jämna rader med tjocka inbundna tegelstenar av Stephen King och tunna halvt sönderlästa pocketböcker av diverse engelska generationsförfattare i översättning.
Det är tur att biblioteket finns, annars vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har många böcker som jag inte läst i min bokhylla, men glädjen är nästan större när jag hittar ett tummat, söndervikt exemplar av en bok jag inte förväntade mig att hitta på biblioteket.
I flera år har boklådorna känt hur nätbutikerna flåsat dem i nacken, eller snarare ansiktet, genom att påbörja sin rea i förtid, en dag innan eller liknande trots att de själva skickade ut bokkataloger en vecka i förväg. I år vet jag inte riktigt hur det kommer att se ut eftersom vi inte prenumererar på någon dagstidning i min korridor som dyker upp med insmugna kataloger från bokhandlarna. I år var i allafall Ica lite väl het på gröten och ville tjuvstarta sin rea dagen innan. Appappapp, tillbaka till startlinjen. Jante ser dig.
Förra året köpte jag Edith Södergrans Samlade Verk, Symbollexikonet, Khaled Hosseini Flyga drake i en halvtaskig omslagslös upplaga och ett mytologiskt lexikon, alla utom den sista inbundna. Jag har köpt de flesta inbundna böcker i mitt begynnande bibliotek till reducerat pris. Jag har nyöversättningen av f.d. Sagan om Ringen och Bilbo och lite studielitteratur inbunden som jag har betalat fullt pris för.
Förutom dessa billiga undantag dignar mina hyllor av pocketböcker. När jag började studera vid universitetet ansåg jag att pocketböcker var lite b. Boken blir sliten jättefort och om man tar den med sig utan pocketskydd. Men, sen upptäckte jag att man kunde köpa minst tre normalstora pocketböcker till priset av en inbunden bok. Jag var förstås inte sen att ändra åsikt. Nu ser mina hyllor ut därefter. Mangan är givetvis i pocket, de flesta av mina fantasyböcker inköpta på Uppsala English Bookshop och SF-bokhandeln är i pocket, likaså Sci-Fin och skräcklitteraturen. De flesta av pocketböckerna är köpta till ordinarie pris.
Men nu är det som sagt slut på kalaset, blir nog inga inköp på bokrean i år. Jag har dessbättre återupptäckt biblioteket och passar på att läsa lite blandat klassiker, fantasy, skönlitteratur och fackböcker. Uppsala stadsbibliotek har en förvånansvärt välsorterad fantasy/sci-fi-avdelning. Jag var förbi en sväng idag trots att jag nyligen lånat två mindre omgångar böcker och blev genast på bättre humör när jag såg att jämna rader med tjocka inbundna tegelstenar av Stephen King och tunna halvt sönderlästa pocketböcker av diverse engelska generationsförfattare i översättning.
Det är tur att biblioteket finns, annars vet jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag har många böcker som jag inte läst i min bokhylla, men glädjen är nästan större när jag hittar ett tummat, söndervikt exemplar av en bok jag inte förväntade mig att hitta på biblioteket.
"I'll sue you in England!"
De engelska förtalslagarna är ökända världen över och används ofta i syfte till att tysta kritik, något de inte var menade till för början. Lagen påverkar inte bara britterna, utan nu har även utländska företag börjat stämma jobbiga kritiker i England.
Det senaste fallet handlar om skeptikern och matematikern Simon Singh som skrev en kolumn som kritiserade att kiropraktik hävdar att den kan hjälpa folk med sängvätning, sömnproblem och en rad andra mer eller mindre jobbiga problem. Så vad gör kiropraktikerna nu när bevisbördan ligger på dem? Ringer de upp honom för att förklara kiropraktik och visa upp vetenskapliga belägg för sin sak? Nej, de stämmer honom. Den enkla utvägen att tysta någon som kommer med obehagliga åsikter eller kanske sanning.
Att förneka sanningen löser inga problem och kan komma att leda till stora svårigheter och bakslag inom forskning ifall det motsäger någonting som till exempel ett företag påstår. Lagen borde ändras, och det snarast.
Visa England vad du tycker. Mer info och namnunderskrifter här:
Det senaste fallet handlar om skeptikern och matematikern Simon Singh som skrev en kolumn som kritiserade att kiropraktik hävdar att den kan hjälpa folk med sängvätning, sömnproblem och en rad andra mer eller mindre jobbiga problem. Så vad gör kiropraktikerna nu när bevisbördan ligger på dem? Ringer de upp honom för att förklara kiropraktik och visa upp vetenskapliga belägg för sin sak? Nej, de stämmer honom. Den enkla utvägen att tysta någon som kommer med obehagliga åsikter eller kanske sanning.
Att förneka sanningen löser inga problem och kan komma att leda till stora svårigheter och bakslag inom forskning ifall det motsäger någonting som till exempel ett företag påstår. Lagen borde ändras, och det snarast.
Visa England vad du tycker. Mer info och namnunderskrifter här:
måndag 22 februari 2010
Snökaos i söderland igen
Läser i tidningarna om folk som tvingas sitta på stillastående tåg utan fungerande toaletter och andas in andras cigarettrök. Samtidigt läser och hör jag hur norrlänningar, mitt eget slag, göttar sig över att vi minnsann inte har något trafikkaos. För bara någon månad sedan skulle jag ha hållit med dem till fullo, men mitt mantra är liksom rånarens i underklädesbutiken: Adopt, adapt, improve. Jag ser fram emot att få mina fördomar krossade.
I norr består kommunikationerna till stor del av bussar och taxi. De tåg som går är regionaltrafik och stannar i princip två gånger per län och går ca fem gånger om dagen. Bussar kan förvisso också frysa eller åka av vägen, men det tas med en smula mindre sensation ifall passagerarna är oskadda. Plogningen fungerar till stor del och man kan höra plogbilen köra runt mitt föräldrahem klockan tre-fyra på morgonen. Kortfattat: trafiken är till stor del vägburen och inte rälsberoende.
I söder består tre fortskaffningssätt på att åka på metallräls: Tunnelbanan, regionaltåg och pendeltåg. Många har som vana att ta tåget eftersom det går fort och har relativt många avgångar. Det är svårt att ploga räls, det säger sig självt, men det är förvånande att det efter två hundra år av tågtrafik fortfarande inte tycka ha uppfunnits något effektivt rälsplogningssystem. Sen är det ju det här med metall. Rälsen blir hala och krymper, tågens delar är också gjorda i metall och fryser fast och blir obrukbara. Alla växlar och liknande delar fastnar och går sönder. Dessutom bildar tågtrafiken en sårbar flaskhals i Stockholm där många spår går samman. En försening påverkar flera avgångar.
Tågtrafiken i övre norrland består till stor del av natttåget till Kiruna/Narvik, linjen till Östersund och malmtåg. En logisk avledning visar oss följande: tågtrafiken är inte lika tät i norrland som i söderland, en försening kan förekomma utan att det påverkar andra tåg. Och dessutom går det alltid bussar. Snabbtågen åker upp till Sundsvall, dvs halvvägs upp i landet.
Men SJ och SL är under all kritik. Varför händer det här år efter år? Är det verkligen så illa som det låter? Mycket överdrivs självlart i tidningarna för att det säljer, men inställda tåg och att folk inte får pengarna tillbaka på grund av vädret? Det skulle vara billigare i längden ifall någon forskade fram vintertåliga delar som inte blir akilleshälar när temperaturen sjunker under somrigt badväder.
Tågkaoset har dessutom blivit politik. Det har varit mycket tjat i flera år om att bygga till ett extra språk, men alliansen valde att prioritera en extra asfaltslinga runt staden istället. Ingen politiker vill ta ansvar och ingen är sen att beklaga sig över det som hänt, men vet inte riktigt vad de ska göra åt det. Nuvarande regeringen skyller på den förra, men de har själva haft fyra år på sig att göra något åt problemet vilket de tycks ha glömt bort. Men när oppositionen valfiskar med att lova satsningar till SJ, något som regeringer aaaaaldrig skulle göra, glömmer det också att de själva haft ansvar för SJ under sin långa socialdemokratiska regim. Ingen som suttit vid makten de närmaste tio åren är oskyldig, så försök inte ni heller.
En ytterligare sak som jag ärvt av min norrbottniska uppväxt är ett nästan för oss karakteriserande politikerförakt som frodas däruppe. Det har gjort mig till en skeptiker i det mesta. Det spelar ingen roll om en politiker drar åt vänster eller höger, det går inte att lita någon av dem. De vill bara ha röster för att komma till makten, men vet likväl att när de sitter i riksdagen så kommer de "viktiga" löftena ändå att prioriteras bort. Det gäller bara att välja det minst onda av de två alternativen så att de odemokratiska partierna inte får någon vågmästarroll.
Jag kan slå vad att nästa år när alla som bäst sitter och längtar efter våren och snön viner som värst runt knutarna kommer SJ, SL och Banverket stå där med byxorna nere. I den årliga cirkusen runt det snökaos som egentligen bara tillhör det klimat som vi lever i häruppe på Taigan. Men det är väl bara att vänta av ett bolag som i snitt har förseningar på 9 av 10 avgångar utan snöinverkan.
I norr består kommunikationerna till stor del av bussar och taxi. De tåg som går är regionaltrafik och stannar i princip två gånger per län och går ca fem gånger om dagen. Bussar kan förvisso också frysa eller åka av vägen, men det tas med en smula mindre sensation ifall passagerarna är oskadda. Plogningen fungerar till stor del och man kan höra plogbilen köra runt mitt föräldrahem klockan tre-fyra på morgonen. Kortfattat: trafiken är till stor del vägburen och inte rälsberoende.
I söder består tre fortskaffningssätt på att åka på metallräls: Tunnelbanan, regionaltåg och pendeltåg. Många har som vana att ta tåget eftersom det går fort och har relativt många avgångar. Det är svårt att ploga räls, det säger sig självt, men det är förvånande att det efter två hundra år av tågtrafik fortfarande inte tycka ha uppfunnits något effektivt rälsplogningssystem. Sen är det ju det här med metall. Rälsen blir hala och krymper, tågens delar är också gjorda i metall och fryser fast och blir obrukbara. Alla växlar och liknande delar fastnar och går sönder. Dessutom bildar tågtrafiken en sårbar flaskhals i Stockholm där många spår går samman. En försening påverkar flera avgångar.
Tågtrafiken i övre norrland består till stor del av natttåget till Kiruna/Narvik, linjen till Östersund och malmtåg. En logisk avledning visar oss följande: tågtrafiken är inte lika tät i norrland som i söderland, en försening kan förekomma utan att det påverkar andra tåg. Och dessutom går det alltid bussar. Snabbtågen åker upp till Sundsvall, dvs halvvägs upp i landet.
Men SJ och SL är under all kritik. Varför händer det här år efter år? Är det verkligen så illa som det låter? Mycket överdrivs självlart i tidningarna för att det säljer, men inställda tåg och att folk inte får pengarna tillbaka på grund av vädret? Det skulle vara billigare i längden ifall någon forskade fram vintertåliga delar som inte blir akilleshälar när temperaturen sjunker under somrigt badväder.
Tågkaoset har dessutom blivit politik. Det har varit mycket tjat i flera år om att bygga till ett extra språk, men alliansen valde att prioritera en extra asfaltslinga runt staden istället. Ingen politiker vill ta ansvar och ingen är sen att beklaga sig över det som hänt, men vet inte riktigt vad de ska göra åt det. Nuvarande regeringen skyller på den förra, men de har själva haft fyra år på sig att göra något åt problemet vilket de tycks ha glömt bort. Men när oppositionen valfiskar med att lova satsningar till SJ, något som regeringer aaaaaldrig skulle göra, glömmer det också att de själva haft ansvar för SJ under sin långa socialdemokratiska regim. Ingen som suttit vid makten de närmaste tio åren är oskyldig, så försök inte ni heller.
En ytterligare sak som jag ärvt av min norrbottniska uppväxt är ett nästan för oss karakteriserande politikerförakt som frodas däruppe. Det har gjort mig till en skeptiker i det mesta. Det spelar ingen roll om en politiker drar åt vänster eller höger, det går inte att lita någon av dem. De vill bara ha röster för att komma till makten, men vet likväl att när de sitter i riksdagen så kommer de "viktiga" löftena ändå att prioriteras bort. Det gäller bara att välja det minst onda av de två alternativen så att de odemokratiska partierna inte får någon vågmästarroll.
Jag kan slå vad att nästa år när alla som bäst sitter och längtar efter våren och snön viner som värst runt knutarna kommer SJ, SL och Banverket stå där med byxorna nere. I den årliga cirkusen runt det snökaos som egentligen bara tillhör det klimat som vi lever i häruppe på Taigan. Men det är väl bara att vänta av ett bolag som i snitt har förseningar på 9 av 10 avgångar utan snöinverkan.
lördag 20 februari 2010
Mitt vita, vackra vinterland
Jag tycker om vintern. Så har det inte alltid varit, det medger jag. Jag kommer ifrån Norrbotten där vintern i princip varar ett halvår och man hinner ledsna både en och två gånger innan våren ämnar dyka upp.
Men sedan jag flyttade ner hit har jag lärt mig att uppskatta vintern på ett annat sätt. Jag är inte speciellt aktiv inom vintersporter, men nu på sistone har jag börjat känna mig sugen på att åka skidor, längdskidor och slalom. På grund av smärre ekonomiska och logistiska problem kommer jag nog inte att åka skidor denna vinter, men nästa kommer jag nog att skaffa mig ett par längdskidor och ta en tur i skogsområdena.
Kanske är det en slags nostalgi från barndomen, där vintern alltid var vit och snön alltid gick att göra saker i. När jag blev äldre och slutade upp med snölekar och skidåkning blev snön mest jobbig. Den låg där och hånade en och dessa ständiga bakslag eller som vi kallade dem takatalvi (återvinter). Så fort man tror att det blir vår är snön där igen. Jag fyller år på senvintern i Norrbotten men här i söder infaller min födelsedag när våren har sparkat igång ordentligt. Skillnaden mellan dessa regioner är otroligt stor. Vintern ligger kvar däruppe i nästan två månader till efter att krokusarna börjat blomma här i Mellansverige.
Jag gillar våren här, och att den kommer så otroligt tidigt kanske är en bidragande orsak till att jag uppskattar vintern på ett helt annat sätt idag än under mina turbulenta och hatiska tonår. Det finns ett slut på vintern, så varför inte göra det bästa av den medan den pågår? Självklart finns det en hel del saker som inte är så trevligt med vinter men var ärlig nu, kära läsare. Beror inte det snarare på en slags förnekelse, snålhetstänkande och dålig förberedelse än på själva vintern? Vi kommer nog aldrig att kunna få vintern att anpassa sig efter oss, så vi får helt enkelt klä på oss mer (knäpp jackan, köp en snygg mössa och vantar och klä er i flera lager) och skaffa broddar. Det är inte bara pensionärer som kan halka på blåis.
Allt detta snökaos här nere kanske egentligen beror på att folk tror att våren kommer så fort det slutar att snöa. Alla inställda tågavgångar och tåg som fryser borde helt enkelt ta och bytas ut till något som passar vintern bättre, inte något som är tänkt att köras i Sydeuropa som sällan har vinter eller kyla under fem plusgrader. Vi ska ständigt snofsa till oss och bli sofistikerade som folk nere på kontinenten är, men det fungerar inte i det här fallet. Vi har ett kallare klimat om vintrarna. Inse det och sluta gnälla över något som inte går att göra något åt. Våren kommer snart nog.
Men sedan jag flyttade ner hit har jag lärt mig att uppskatta vintern på ett annat sätt. Jag är inte speciellt aktiv inom vintersporter, men nu på sistone har jag börjat känna mig sugen på att åka skidor, längdskidor och slalom. På grund av smärre ekonomiska och logistiska problem kommer jag nog inte att åka skidor denna vinter, men nästa kommer jag nog att skaffa mig ett par längdskidor och ta en tur i skogsområdena.
Kanske är det en slags nostalgi från barndomen, där vintern alltid var vit och snön alltid gick att göra saker i. När jag blev äldre och slutade upp med snölekar och skidåkning blev snön mest jobbig. Den låg där och hånade en och dessa ständiga bakslag eller som vi kallade dem takatalvi (återvinter). Så fort man tror att det blir vår är snön där igen. Jag fyller år på senvintern i Norrbotten men här i söder infaller min födelsedag när våren har sparkat igång ordentligt. Skillnaden mellan dessa regioner är otroligt stor. Vintern ligger kvar däruppe i nästan två månader till efter att krokusarna börjat blomma här i Mellansverige.
Jag gillar våren här, och att den kommer så otroligt tidigt kanske är en bidragande orsak till att jag uppskattar vintern på ett helt annat sätt idag än under mina turbulenta och hatiska tonår. Det finns ett slut på vintern, så varför inte göra det bästa av den medan den pågår? Självklart finns det en hel del saker som inte är så trevligt med vinter men var ärlig nu, kära läsare. Beror inte det snarare på en slags förnekelse, snålhetstänkande och dålig förberedelse än på själva vintern? Vi kommer nog aldrig att kunna få vintern att anpassa sig efter oss, så vi får helt enkelt klä på oss mer (knäpp jackan, köp en snygg mössa och vantar och klä er i flera lager) och skaffa broddar. Det är inte bara pensionärer som kan halka på blåis.
Allt detta snökaos här nere kanske egentligen beror på att folk tror att våren kommer så fort det slutar att snöa. Alla inställda tågavgångar och tåg som fryser borde helt enkelt ta och bytas ut till något som passar vintern bättre, inte något som är tänkt att köras i Sydeuropa som sällan har vinter eller kyla under fem plusgrader. Vi ska ständigt snofsa till oss och bli sofistikerade som folk nere på kontinenten är, men det fungerar inte i det här fallet. Vi har ett kallare klimat om vintrarna. Inse det och sluta gnälla över något som inte går att göra något åt. Våren kommer snart nog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)