Jag har svårt att erkänna när jag gör fel och att jag kan göra det. Det leder förmodligen till att många inlägg i mina bloggar framställer mig som en extremt duktig och präktig person som oftast ser livet som ett positivt äventyr. Jo, pyttsan. På internet väljer man vad man ska göra och till viss mån vem man vill vara.
Jag skjuter inte under stol med att jag har storslagna framtidsplaner och att jag i okänd mån är äregirig och väldigt egocentrisk, men jag försöker hålla mina förväntningar på en realistisk nivå. Förmodligen är jag påverkad av Jante-tänket. När jag var yngre ville jag inte verka för stolt över mina alster och sa med falsk blyghet "Äsch, det var väl inget" om någon kom och berömde något jag gjort. I hemlighet levde jag på berömmet och var väldigt, väldigt mycket framme när det gällde att visa upp att jag kunde. Om jag gjorde fel försökte jag dölja det, men jag är inte bra på att gömma saker och när jag i min nyfikenhet plockade sönder en dockhusmöbel för min syster och gömde den under mammas och pappas säng så hittade hon den självklart och jag fick en utskällning. Utskällningar och gräl skrämmer mig och har gjort mig än mer mån om att inte göra fel. Någonsin. För att undvika att göra fel eller att göra bort mig så är jag väldigt försiktig av mig.
Men även jag kan göra fel. Ett exempel är vad som hände i lördags. I skrivande stund vill jag inte lägga upp detaljer om det, men det var en trafikhändelse som kunde ha slutat illa. Min andra tanke var att jag kunde ha skadat någon, men min första tanke var "jaha, där rök mitt prickfria register". Jag fick inga böter, men en elak varning. Jag hade dock ursäkter för att jag inte körde så uppmärksamt som jag borde, men jag hatar att dra upp ursäkter och i vissa hotfulla situationer fryser min hjärna och mina stämband så att jag inte får fram några ljud över huvudtaget. Det var obehagligt och ännu en påminnelse om min ohälsosamma självbild.
Jag lyckades hålla ihop tills jag och E kom hem. Sen bröt jag ihop. Jag ville inte låta händelsen förstöra resten av helgen, så jag försökte att inte låta de vanliga kugghjulen rulla ostört genom att dra upp varje gång jag gjort bort mig tidigare i livet. Jag försökte spamma hjärnan med bra saker, mina "ursäkter" och det faktum att jag bara är mänsklig. Till min stora förvåning fungerade det ganska bra, det blev ingen snöbollseffekt, även om det tog väldigt mycket energi och vilja. Jag var medveten om situationen och mina känslor men lät dem inte skena iväg och associera till andra händelser som varit svåra.
Egentligen skulle jag vilja ta upp alla bra saker som hände, men det förtjänar ett eget inlägg där det inte överskuggas av mina misstag. Kanske skriver jag det senare idag, kanske direkt.
tisdag 15 juni 2010
torsdag 10 juni 2010
Inget eget företag i sikte
I förrgår var jag på NyföretagarCentrum i Uppsala. Jag fick rådet att inte starta företag innan jag har fått en stabil inkomst eftersom soc med 99.9% säkerhet drar in bidraget ifall jag startar ett. Det var inte så upplyftande besked, men jag insåg att hon hade rätt.
Kvinnan som gav mig råd undrade om jag hade något annat som jag skulle kunna sälja via företag, men jag brukar oftast bli ställd när folk frågar sådana frågor. Vad säger man? Jag tycker om att ägna mig åt att lära mig en massa onödiga och konstiga saker, målar spelfigurer, läser fantasy, sjunger och dricker te. Inget som det direkt går att tjäna pengar på. Kanske te-drickandet och sången då, för om jag dessutom var akrobat skulle jag kunna satsa på en karriär som Geisha. Tyvärr har jag inte riktigt kroppsformen för det och det skulle nog inte vara lagligt i Svea rike.
Det kändes inte kul att sitta på fel sida av ett skrivbord och höra att jag inte bör starta eget ännu, men ibland kan dåliga besked och besvikelse bli den känga i röven som jag behöver för att kunna göra något åt saker och ting. Jag fick en hel drös med papper som jag kan läsa igenom för att bättre förbereda mig på när dagen väl kommer. Jag ska inte deppa ihop över det här och försöka se till att det uppstår någonting kreativt ur det. Av någon märklig anledningen gör tanken på mötet att jag får lust att städa. Jag har en timme på mig innan husjobbet, så jag ger efter för det märkliga behovet idag.
Annars som hänt är att jag gjort en provöversättning om jag skicka in i fredags. Har inte hört ett ljud från uppdragsgivaren om det var bra eller dåligt. Jag är inte så optimistiskt angående det, men det var märkligt eftersom de fick mitt namn från någon person som jag aldrig hört talas om. Först trodde jag att det var personen som höll i min senaste arbetsintervju, men det var inte hans namn. Om det leder till fler uppdrag blir jag inte sur över det, annars är det inte mycket som jag har förlorat.
I helgen åker jag inåt landet för att hälsa på en vän. Det skulle ha blivit av förra helgen, men jag hade lyckats trippelboka mig. Rollspel, 30-årskalas och besök på annan ort. Jag gick på kalaset eftersom jag lovat att gå på det först, men det kändes ändå taskigt att avboka det andra. Det visade sig vara lika bra med resan eftersom hon visade sig vara riktigt upptagen då.
Kvinnan som gav mig råd undrade om jag hade något annat som jag skulle kunna sälja via företag, men jag brukar oftast bli ställd när folk frågar sådana frågor. Vad säger man? Jag tycker om att ägna mig åt att lära mig en massa onödiga och konstiga saker, målar spelfigurer, läser fantasy, sjunger och dricker te. Inget som det direkt går att tjäna pengar på. Kanske te-drickandet och sången då, för om jag dessutom var akrobat skulle jag kunna satsa på en karriär som Geisha. Tyvärr har jag inte riktigt kroppsformen för det och det skulle nog inte vara lagligt i Svea rike.
Det kändes inte kul att sitta på fel sida av ett skrivbord och höra att jag inte bör starta eget ännu, men ibland kan dåliga besked och besvikelse bli den känga i röven som jag behöver för att kunna göra något åt saker och ting. Jag fick en hel drös med papper som jag kan läsa igenom för att bättre förbereda mig på när dagen väl kommer. Jag ska inte deppa ihop över det här och försöka se till att det uppstår någonting kreativt ur det. Av någon märklig anledningen gör tanken på mötet att jag får lust att städa. Jag har en timme på mig innan husjobbet, så jag ger efter för det märkliga behovet idag.
Annars som hänt är att jag gjort en provöversättning om jag skicka in i fredags. Har inte hört ett ljud från uppdragsgivaren om det var bra eller dåligt. Jag är inte så optimistiskt angående det, men det var märkligt eftersom de fick mitt namn från någon person som jag aldrig hört talas om. Först trodde jag att det var personen som höll i min senaste arbetsintervju, men det var inte hans namn. Om det leder till fler uppdrag blir jag inte sur över det, annars är det inte mycket som jag har förlorat.
I helgen åker jag inåt landet för att hälsa på en vän. Det skulle ha blivit av förra helgen, men jag hade lyckats trippelboka mig. Rollspel, 30-årskalas och besök på annan ort. Jag gick på kalaset eftersom jag lovat att gå på det först, men det kändes ändå taskigt att avboka det andra. Det visade sig vara lika bra med resan eftersom hon visade sig vara riktigt upptagen då.
måndag 17 maj 2010
Företagsekonomi för nybörjaren
Idag var på informationsmöte hos skatteverket. En trevlig kvinna förklarade för mig hur man sköter det ekonomiska i ett företag. Det är mycket att ta in och mycket som jag inte är helt säker på att jag förstod rätt. Jag gick därifrån tidigt på morgonen och med fyra broschyrer som jag ska läsa igenom. Jag har en hel hög med broschyrer om företagande som jag ögnar igenom vid tillfället.
Jag borde nog sätta en deadline för när jag faktiskt gör saker och ting. Det kommer inte att gå fort och lär inte hända förrän jag känner att jag har översiktlig koll på det ekonomiska läget. Ekonomi är lite som att lära sig ett nytt språk, saker som i vardagen kallas dittan och dattan heter någonting annat med den korrekta terminologin och det gäller att ha koll på att man menar det man säger, annars kan det bli lite galet.
Ibland så överväger jag att gå en kurs i företagsekonomi för att lugna ner mig själv och få tummen ur och göra vettiga saker. Jag börjar nog med att läsa igenom alla häften jag fick och sen kanske jag har bättre koll. Det ligger hur mycket papper och häften som helst om arbetssökning, nyföretagande och ekonomi på mitt skrivbord just nu. Kanske är det läge att investera i en pärm att lägga saker i. En pärm med plastfickor som man kan ha häftena i.
Jag sov bara två timmar inatt, men det märkt inte egentligen på mig idag. Jag mår bra och har startat en ny blogg för att komma igång med min träning och leva ett lite sundare liv. Det behövs och jag ska försöka skriva ett par inlägg i veckan i den bloggen. Jag kommer nog att dela in inläggen som känns personliga och inte direkt har med litteratur, samhälle och jobb att göra där.
Jag borde nog sätta en deadline för när jag faktiskt gör saker och ting. Det kommer inte att gå fort och lär inte hända förrän jag känner att jag har översiktlig koll på det ekonomiska läget. Ekonomi är lite som att lära sig ett nytt språk, saker som i vardagen kallas dittan och dattan heter någonting annat med den korrekta terminologin och det gäller att ha koll på att man menar det man säger, annars kan det bli lite galet.
Ibland så överväger jag att gå en kurs i företagsekonomi för att lugna ner mig själv och få tummen ur och göra vettiga saker. Jag börjar nog med att läsa igenom alla häften jag fick och sen kanske jag har bättre koll. Det ligger hur mycket papper och häften som helst om arbetssökning, nyföretagande och ekonomi på mitt skrivbord just nu. Kanske är det läge att investera i en pärm att lägga saker i. En pärm med plastfickor som man kan ha häftena i.
Jag sov bara två timmar inatt, men det märkt inte egentligen på mig idag. Jag mår bra och har startat en ny blogg för att komma igång med min träning och leva ett lite sundare liv. Det behövs och jag ska försöka skriva ett par inlägg i veckan i den bloggen. Jag kommer nog att dela in inläggen som känns personliga och inte direkt har med litteratur, samhälle och jobb att göra där.
söndag 2 maj 2010
April, april!
Jag har inte skrivit någonting alls i april. Ändå har jag gjort en hel del i april, bland annat har det varit UppCon, arbetsmarknads- och starta eget-kurser, en roadtrip till Umeå och Valborgsfirande. Det jag skulle kunna skylla på är att jag inte har haft tid, men det har jag. Jag har fyra eller fem opostade inlägg i min lista som jag funderat ihop och förkastat tills vidare. Egentligen borde jag nog bara lägga upp dem och se om någon vilsen själ hittar den här bloggen.
Jag har också lagt till lite ny layout på bloggen i min favoritfärg lila. Förmodligen kommer jag att ändra på det i framtiden, om jag känner min osaliga själv rätt, men tills vidare är jag väldigt nöjd med den och den får stå.
Appropå starta eget är jag i ett slags moment 22 just nu. Jag är rädd för alla ekonomiska aspekter av företagande, jag är fruktansvärt blyg och är inte speciellt bekväm med att stå i centrum. Samtidigt kommer jag inte att kunna jobba om jag inte startar eget. Inom den närmaste tiden kommer jag att söka information om bokföring, skatter och annat roligt för att bli lite säkrare på min sak. Som översättare jobbar man på frilansbasis och till det krävs ett eget företag.
Det finns nuförtiden företag som tycks leva på folk som är osäkra på om de vill starta företag eller inte. Jag har hittat två företag som är villiga att "anställa" mig och ta hand om det ekonomiska åt mig - mot en procent av vinsten. Min skeptiska natur säger mig att det här inte riktigt är något för mig, för om jag mot all förmodan sparkar igång företaget innan sommaren kommer jag nog att ha svårt nog att klara mig på det jag får in om jag ens kommer att gå med vinst första året utan att någon annan vill tjäna pengar på mig. Så fort ekonomi och skatter kommer på tal blir jag paranoid utan anledning. Jag har nog sett ett eller sju avsnitt för mycket av Lyxfällan och är livrädd för att hamna i den situationen själv.
Mitt mål i med företaget och att arbeta är att kunna klara mig själv på att göra något jag tycker om. Jag är medveten om att jag nog kommer att behöva jobba vid sidan om med något annat innan jag blir självförsörjande som översättare (om jag någonsin blir det), det gäller bara att våga ta det första och största steget. I arbetslöshetens Sverige känns det som en avlägsen dröm, jag tänker försöka ändå. Nästa vecka tänker jag fråga AMS om de kan ge mig något slags stöd inför starten eller om jag får leva på luft och kärlek i sommar alternativt ta ett lån.
Jag har också lagt till lite ny layout på bloggen i min favoritfärg lila. Förmodligen kommer jag att ändra på det i framtiden, om jag känner min osaliga själv rätt, men tills vidare är jag väldigt nöjd med den och den får stå.
Appropå starta eget är jag i ett slags moment 22 just nu. Jag är rädd för alla ekonomiska aspekter av företagande, jag är fruktansvärt blyg och är inte speciellt bekväm med att stå i centrum. Samtidigt kommer jag inte att kunna jobba om jag inte startar eget. Inom den närmaste tiden kommer jag att söka information om bokföring, skatter och annat roligt för att bli lite säkrare på min sak. Som översättare jobbar man på frilansbasis och till det krävs ett eget företag.
Det finns nuförtiden företag som tycks leva på folk som är osäkra på om de vill starta företag eller inte. Jag har hittat två företag som är villiga att "anställa" mig och ta hand om det ekonomiska åt mig - mot en procent av vinsten. Min skeptiska natur säger mig att det här inte riktigt är något för mig, för om jag mot all förmodan sparkar igång företaget innan sommaren kommer jag nog att ha svårt nog att klara mig på det jag får in om jag ens kommer att gå med vinst första året utan att någon annan vill tjäna pengar på mig. Så fort ekonomi och skatter kommer på tal blir jag paranoid utan anledning. Jag har nog sett ett eller sju avsnitt för mycket av Lyxfällan och är livrädd för att hamna i den situationen själv.
Mitt mål i med företaget och att arbeta är att kunna klara mig själv på att göra något jag tycker om. Jag är medveten om att jag nog kommer att behöva jobba vid sidan om med något annat innan jag blir självförsörjande som översättare (om jag någonsin blir det), det gäller bara att våga ta det första och största steget. I arbetslöshetens Sverige känns det som en avlägsen dröm, jag tänker försöka ändå. Nästa vecka tänker jag fråga AMS om de kan ge mig något slags stöd inför starten eller om jag får leva på luft och kärlek i sommar alternativt ta ett lån.
torsdag 25 mars 2010
Den andra våldtäkten
Igår visade Uppdrag Granskning en dokumentär om en fjortonårig flicka som blev indragen och våldtagen på en skoltoalett av en äldre skolkamrat. Programmet börjar med att man får höra "den andra sidan" det vill säga alla rykten som florerat och påståenden om att hon skulle ha hittat på allt och ljuger. Det var en massa anonyma och röstförvrängda unga pojken som sa att hon påstått att hon skulle ha blivit misshandlat med en gummiklubba, gått sönder i underlivet, fått huvudet dunkat i handfatet. I ett par minuter vaggas jag in i påståendena, hur kan man påstå sånt och ändra sin berättelse? Sjukt!
Men jag får snart ändra åsikt och skämmas som en hund. När "Oskars" sida sagt sitt får vi veta sanningen. Oskar har blivit dömt för våldtäkten på grund av bevisning och att "Linnea", som offret kallas, berättar en entydig historia som inte ändras. Oskar har även erkänt i det tredje förhöret hos polisen. Han mamma och bror får panik och startar en internetkampanj för att rentvå honom och svärta ner den "lögnaktiga h***n". Den lilla byn Bjästa utanför Örnsköldsvik delas i två läger, de som tror på Oskar, eller rättare sagt hans mamma och bror och de som håller käft. Rykten börjar florera om att hon egentligen var kär i honom och att hon trodde att deras session inne på toan skulle leda till ett riktigt förhållande. vi får höra massor av påståenden från vuxna kvinnor från orten som hävdar att tjejen ljuger, bara vill ha en massa pengar och hämnas. Vuxna kvinnor, gott folk.
Flickans bästisar nystar och "kommer på" att hon ljuger och hittar på. Antagligen gick de in på "Oskars" brors hemsida eller mammans grupp på Facebook (den senare togs lägligt nog bort några dagar innan programmet sändes) där rena fabuleringar om bevisning och flickans berättelse finns. Som så många gånger när många människor möts i vredesmod på internet ballar saker och ting ur. Folk början komma med riktigt ondskefulla kommentarer, vissa med helt öppen identitet på Facebook, om att "Linnea" ska styckmördas, brännas på bål, våldtas "på riktigt" och etter värre hot. Folk tror på "Oskars" mamma och bror, för de är riktigt rabiata och flitiga ute på nätet. Broderns hemsida läggs ner av polisen när han lagt ut personuppgifter på offret men är strax uppe igen.
I programmet visas sedan hur "Oskar" är med på skolavslutningen medan Linnea och hennes familj flyr stan. Det ligger klipp uppe på YouTube som visas censurerade hur våldtäktsmannen delar ut blommor till sina skolkamrater under skolavslutningen tre månader efter våldtäkten. Prästen Lennart Kempe som tillät honom komma trots att han inte får vara i närheten av Linnea tillåter honom att komma till kyrkan eftersom det är "en allmän plats dit man inte kan neka någon tillträde", trots att han inte vet om Linnea kommer att närvara. Han säger att den var en fin och tyst demonstration av pojken.
Senare på kvällen våldtar Oskar en till tjej, denna gången två år äldre än han själv. Denna gången finns DNA-bevisning som räcker för att fälla honom ytterligare en gång. Denna tjej var en av dem som stöttade Oskar och hans familj mot Linneas anklagelser. Tar kompisarna och samhället förnuftet till fånga nu när det finns bevis mot Oskar? Nej, smädelsekampanjen omfattar nu även den nya "lögnerskan" och eskalerar. Man börjar påstå att beviset inte räckte för att fälla någon och att vissa vittnen inte kallades och jag vet inte vad. Prästen har ingen aaaaning om detta och utbrister "Stackars pojke.... och flickan också förstås".
Bjästaskolan där alla ungdomar gick och ungdomsgården har valt att hålla sig neutrala även efter domen. Flickan får en KIS som följer efter henne "som en fångvaktare" och pojken tvingas byta skola, men hans klasskompisar drar igång en kampanj för att få tillbaka honom till skolan. Linnea flyttar från orten eftersom hon inte orkar med hatkampanjen mot henne och har det bättre än i byhålan. Hon har jagats från orten för att hon stod upp for en obekväm sanning om en populär och snygg kille som inte kunde vara en våldtäktsman.
I december startar någon (troligen Oskars bror) en tråd på Flashback för att uppvigla de anonyma internetstyrkorna mot tjejerna. Vissa, men inte alla, sväljer betet med hull och hår, men efter att programmet sänts igår uppstår i det närmaste lynchstämning i tråden, inte helt olik den som Oskars familj satte igång. Personuppgifter, bilder, filmer och internetkonton för samtliga familjemedlemmar hittas och läggs upp i tråden. Det som är sorgligt är inte att folk lägger ut uppgifterna på nätet, utan att det är Oskars familj som själva gjort det. Fem minuter på google med rätt namn, tio minuter "fel", och vem som helst kan hitta familjen. De har namngivit sin son på internet i samband med detta och jag vet inte vad som kommer att bli av det. Flera andra bloggar har valt att namnge Oskar, men det tänker inte jag göra.
Jag tror inte att hela Bjästas befolkning stod på Oskars sida men tyvärr märks det inte om man är "neutral". Folk undviker obehagliga saker eftersom de inte vill bli indragna. Det är svårt att ta strid, vi är bekväma av oss och vill inte lägga oss i andras angelägenheter. Jag hoppas att alla, även de som inte bor i Bjästa, har lärt sig någonting nu. Jag har det, och jag är glad att jag såg hela programmet för jag skäms över att jag i början gick på lögnerna som spreds om Linnea. Som tur är hann jag inte göra någon skada med mina fördomar och det är jag väldigt glad över.
Men jag får snart ändra åsikt och skämmas som en hund. När "Oskars" sida sagt sitt får vi veta sanningen. Oskar har blivit dömt för våldtäkten på grund av bevisning och att "Linnea", som offret kallas, berättar en entydig historia som inte ändras. Oskar har även erkänt i det tredje förhöret hos polisen. Han mamma och bror får panik och startar en internetkampanj för att rentvå honom och svärta ner den "lögnaktiga h***n". Den lilla byn Bjästa utanför Örnsköldsvik delas i två läger, de som tror på Oskar, eller rättare sagt hans mamma och bror och de som håller käft. Rykten börjar florera om att hon egentligen var kär i honom och att hon trodde att deras session inne på toan skulle leda till ett riktigt förhållande. vi får höra massor av påståenden från vuxna kvinnor från orten som hävdar att tjejen ljuger, bara vill ha en massa pengar och hämnas. Vuxna kvinnor, gott folk.
Flickans bästisar nystar och "kommer på" att hon ljuger och hittar på. Antagligen gick de in på "Oskars" brors hemsida eller mammans grupp på Facebook (den senare togs lägligt nog bort några dagar innan programmet sändes) där rena fabuleringar om bevisning och flickans berättelse finns. Som så många gånger när många människor möts i vredesmod på internet ballar saker och ting ur. Folk början komma med riktigt ondskefulla kommentarer, vissa med helt öppen identitet på Facebook, om att "Linnea" ska styckmördas, brännas på bål, våldtas "på riktigt" och etter värre hot. Folk tror på "Oskars" mamma och bror, för de är riktigt rabiata och flitiga ute på nätet. Broderns hemsida läggs ner av polisen när han lagt ut personuppgifter på offret men är strax uppe igen.
I programmet visas sedan hur "Oskar" är med på skolavslutningen medan Linnea och hennes familj flyr stan. Det ligger klipp uppe på YouTube som visas censurerade hur våldtäktsmannen delar ut blommor till sina skolkamrater under skolavslutningen tre månader efter våldtäkten. Prästen Lennart Kempe som tillät honom komma trots att han inte får vara i närheten av Linnea tillåter honom att komma till kyrkan eftersom det är "en allmän plats dit man inte kan neka någon tillträde", trots att han inte vet om Linnea kommer att närvara. Han säger att den var en fin och tyst demonstration av pojken.
Senare på kvällen våldtar Oskar en till tjej, denna gången två år äldre än han själv. Denna gången finns DNA-bevisning som räcker för att fälla honom ytterligare en gång. Denna tjej var en av dem som stöttade Oskar och hans familj mot Linneas anklagelser. Tar kompisarna och samhället förnuftet till fånga nu när det finns bevis mot Oskar? Nej, smädelsekampanjen omfattar nu även den nya "lögnerskan" och eskalerar. Man börjar påstå att beviset inte räckte för att fälla någon och att vissa vittnen inte kallades och jag vet inte vad. Prästen har ingen aaaaning om detta och utbrister "Stackars pojke.... och flickan också förstås".
Bjästaskolan där alla ungdomar gick och ungdomsgården har valt att hålla sig neutrala även efter domen. Flickan får en KIS som följer efter henne "som en fångvaktare" och pojken tvingas byta skola, men hans klasskompisar drar igång en kampanj för att få tillbaka honom till skolan. Linnea flyttar från orten eftersom hon inte orkar med hatkampanjen mot henne och har det bättre än i byhålan. Hon har jagats från orten för att hon stod upp for en obekväm sanning om en populär och snygg kille som inte kunde vara en våldtäktsman.
I december startar någon (troligen Oskars bror) en tråd på Flashback för att uppvigla de anonyma internetstyrkorna mot tjejerna. Vissa, men inte alla, sväljer betet med hull och hår, men efter att programmet sänts igår uppstår i det närmaste lynchstämning i tråden, inte helt olik den som Oskars familj satte igång. Personuppgifter, bilder, filmer och internetkonton för samtliga familjemedlemmar hittas och läggs upp i tråden. Det som är sorgligt är inte att folk lägger ut uppgifterna på nätet, utan att det är Oskars familj som själva gjort det. Fem minuter på google med rätt namn, tio minuter "fel", och vem som helst kan hitta familjen. De har namngivit sin son på internet i samband med detta och jag vet inte vad som kommer att bli av det. Flera andra bloggar har valt att namnge Oskar, men det tänker inte jag göra.
Jag tror inte att hela Bjästas befolkning stod på Oskars sida men tyvärr märks det inte om man är "neutral". Folk undviker obehagliga saker eftersom de inte vill bli indragna. Det är svårt att ta strid, vi är bekväma av oss och vill inte lägga oss i andras angelägenheter. Jag hoppas att alla, även de som inte bor i Bjästa, har lärt sig någonting nu. Jag har det, och jag är glad att jag såg hela programmet för jag skäms över att jag i början gick på lögnerna som spreds om Linnea. Som tur är hann jag inte göra någon skada med mina fördomar och det är jag väldigt glad över.
onsdag 24 mars 2010
Svenskans vara eller icke vara i Finland del 2
Jag skrev för ungefär en månad sedan om språkdebatten i Finland där Kirsi Virtanen drog på sig finlandssvenskarnas vrede när hon bland annat kallat dem för huggormar vid Finlands barm. Konflikten mellan finsk och svensktalande har pågått länge, i stort sett ända sedan den finska nationalitetstanken på 1800-talet. Finlandssvenskarna anklagas för att inte vilja lära sig finska och vara snobbiga. Det finns en fördom i Finland om att svenska låter bögigt, vilket kan ses i följande video.
Som vi svenskar har Norgeskämt har finnarna svenneskämt som går ut på att vi är mesiga. Ungefär som de flesta svenskar kan uttala perkele, vittu och ei saa peittää så ingår jag är bög i många finnars svenskavokabulär. Om man skämtar om andra får man ta att andra skämtar om en i sin tur. Så länge inte någon på allvar tror att norrmän är dumma, finnar slåss med kniv eller att samtliga svennar är böga.
Men åter till språkdebatten. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har jag gått i en tvåspråkig skola. Klasserna var indelade efter språk och vi hade sällan gemensam undervisning, så ytterst få av oss umgicks över språk- och landsgränserna. Vi hade en klass i Pedersöre i Österbotten som vi hälsade på en gång och som också hälsade på oss. Även det var ett samarbete endast till namnet, för vi hade ingen som helst kontakt med dem resten av året. Jag tror på språkblandade skolor, men då måste eleverna uppmuntras och få umgås sinsemellan. Här i Sverige hade det fungerat bättre på dagis eftersom finska och svenska elever i skolan förväntas lära sig samhälle, historia och språk efter hemland.
Kirsi Virtanen dyker också upp i en SvD-artikel idag och där får man reda på mer om henne och familjens språkförhållanden. Hon har sina barn i svenskspråkig skola men samtidigt säger hon åt dem att inte tala svenska på nattbussen hem från stan. Om du talar svenska kan vissa finnar nämligen ta illa upp och spöa dig, jag tror nog att det i de flesta fall handlar om väldigt fulla exemplar som bara letar efter någon att bråka med. Efter hennes mindre diplomatiska uttalanden har Kirsi själv tagit emot förtalande dödshot. Där går gränsen. Hon kunde ha valt mer neutrala uttryck i sitt program, men hela grejen med programmet var att elda på debatten. Tyvärr tror jag inte att debatten behöver mera påeldning eftersom den redan är så infekterad. Ända sedan Finland blev finskt i tanken har debatten om vilket språk som ska vara det officiella rasat. Debatten är så infekterat att inga politiker egentligen vill röra i frågan. Det behövs inga fler förståsigpåare som inte kan komma med förslag på lösningar på problemet. De som lyssnade till slutet på Virtanens program skulle ha upptäckt att hon kom med radikala förslag att ta bort religionsundersvisningen (den handlar främst om kristendom som alla förväntas kunna) de första åren till förmån för språkundervisningen. Det är ett konkret förslag.
Det gör ont i mitt exilfinskhjärta att behöva erkänna att någonting är ruttet i den finska staten. Man vill ju så gärna idealisera och säga att allt är prima och kardemumma i hemlandet, men så är det ju inte. Språk är mer än ett kommunikationsmedel: det är personligt och del av en persons kulturella identitet, inte helt olikt religion. Ett annat förslag som föreningen Finlandssvensk samlings ordförande Juha Janhunen (språkprofessor) är att ta bort svenskundervisningen eller tvångssvenskan helt från de finska barnens schema. Det står inget om huruvida svenskan kommer att kunna erbjudas för de som vill läsa det eller inte. Frivillig svenska skulle vara ett bra alternativ för de som är språkintresserade. Vidare menar andra att svenskan ska få bli ett officiellt minoritetsspråk, något som kan leda till bättre skydd som en minoritet inom landet. Dessa förslag kanske skulle ta bort hatet som vissa finnar känner mot sina svensktalande landsmän. Jag hoppas det. I Sverige har svenskan klarat sig trots att det inte blev ett officiellt språk förrän så sent som förra året, men å andra sidan har det alltid varit ett majoritetsspråk här.
Som vi svenskar har Norgeskämt har finnarna svenneskämt som går ut på att vi är mesiga. Ungefär som de flesta svenskar kan uttala perkele, vittu och ei saa peittää så ingår jag är bög i många finnars svenskavokabulär. Om man skämtar om andra får man ta att andra skämtar om en i sin tur. Så länge inte någon på allvar tror att norrmän är dumma, finnar slåss med kniv eller att samtliga svennar är böga.
Men åter till språkdebatten. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg har jag gått i en tvåspråkig skola. Klasserna var indelade efter språk och vi hade sällan gemensam undervisning, så ytterst få av oss umgicks över språk- och landsgränserna. Vi hade en klass i Pedersöre i Österbotten som vi hälsade på en gång och som också hälsade på oss. Även det var ett samarbete endast till namnet, för vi hade ingen som helst kontakt med dem resten av året. Jag tror på språkblandade skolor, men då måste eleverna uppmuntras och få umgås sinsemellan. Här i Sverige hade det fungerat bättre på dagis eftersom finska och svenska elever i skolan förväntas lära sig samhälle, historia och språk efter hemland.
Kirsi Virtanen dyker också upp i en SvD-artikel idag och där får man reda på mer om henne och familjens språkförhållanden. Hon har sina barn i svenskspråkig skola men samtidigt säger hon åt dem att inte tala svenska på nattbussen hem från stan. Om du talar svenska kan vissa finnar nämligen ta illa upp och spöa dig, jag tror nog att det i de flesta fall handlar om väldigt fulla exemplar som bara letar efter någon att bråka med. Efter hennes mindre diplomatiska uttalanden har Kirsi själv tagit emot förtalande dödshot. Där går gränsen. Hon kunde ha valt mer neutrala uttryck i sitt program, men hela grejen med programmet var att elda på debatten. Tyvärr tror jag inte att debatten behöver mera påeldning eftersom den redan är så infekterad. Ända sedan Finland blev finskt i tanken har debatten om vilket språk som ska vara det officiella rasat. Debatten är så infekterat att inga politiker egentligen vill röra i frågan. Det behövs inga fler förståsigpåare som inte kan komma med förslag på lösningar på problemet. De som lyssnade till slutet på Virtanens program skulle ha upptäckt att hon kom med radikala förslag att ta bort religionsundersvisningen (den handlar främst om kristendom som alla förväntas kunna) de första åren till förmån för språkundervisningen. Det är ett konkret förslag.
Det gör ont i mitt exilfinskhjärta att behöva erkänna att någonting är ruttet i den finska staten. Man vill ju så gärna idealisera och säga att allt är prima och kardemumma i hemlandet, men så är det ju inte. Språk är mer än ett kommunikationsmedel: det är personligt och del av en persons kulturella identitet, inte helt olikt religion. Ett annat förslag som föreningen Finlandssvensk samlings ordförande Juha Janhunen (språkprofessor) är att ta bort svenskundervisningen eller tvångssvenskan helt från de finska barnens schema. Det står inget om huruvida svenskan kommer att kunna erbjudas för de som vill läsa det eller inte. Frivillig svenska skulle vara ett bra alternativ för de som är språkintresserade. Vidare menar andra att svenskan ska få bli ett officiellt minoritetsspråk, något som kan leda till bättre skydd som en minoritet inom landet. Dessa förslag kanske skulle ta bort hatet som vissa finnar känner mot sina svensktalande landsmän. Jag hoppas det. I Sverige har svenskan klarat sig trots att det inte blev ett officiellt språk förrän så sent som förra året, men å andra sidan har det alltid varit ett majoritetsspråk här.
måndag 15 mars 2010
Våren kommer smygande
Efter en vinter full av svordomar och iskyla från strandade tågresenärer på söderlands alla perronger har nu våren äntligen gläntat på fönstret för att pytsa ut lite av snön och förvandla den till is istället. Jag har två par någorlunda hela vinterskor. Ett lågskaftat, vattentåligt par och ett högskaftat par i fejkmocka som nog skulle trivas bättre som tvättsvamp ute i det vilda. Nu när det börjar bli smärre hav vid alla ojämnheter vid och jag är synnerligen missunnsam gentemot mina vinterstövlars och deras frihetskamp, så har jag börjat använda de lågskorna. Igår kväll.
Nu i efterhand var det inte en så lysande idé som jag trodde att det skulle vara. Mina lågskor är väldigt hala och vandringen på en gångväg med pressad och återfrusen snö ledde till att jag drattade på ändan ganska fort. Jag har alltid undrat på varför man inte använder skridskor såhär på vårvintern när det ändå är så halt. Det går fortare än att gå och man håller sig oftast på fötterna. Alla som inte känner sig så stadiga på benen skulle kunna använda spark eller sitta på den. Å andra sidan skulle det vara lite jobbigt att bromsa i långa backar men då kanske man skulle kunna hitta på något att lägga på trottoaren som kunde stoppa ens framfart. Jag återkommer med en bättre lösning på problemet.
Troligen kommer inte mitt utopiska skrinnarsamhälle någonsin bli verklighet, men det lättar upp att tänka på det när man snubblar runt på sina blankslitna skor i snorhalkan. Tänk hur fort man skulle kunna ta sig fram, mycket säkrare än att cykla på vintern. Tänk att kunna glida fram på cykelbanorna i stan. Man skulle få massor av vardagsmotion och benmuskler, mycket mer än vid gång och cykling. Friskis och Svettis skulle kunna leda skridskoturer istället för promenader runt stan. Bas-, Medel- och Intensivturer beroende vilken kondition man har.
Jag vet att idén är löjlig och omöjlig, men jag kan inte låta bli att spinna vidare och försöka lösa de problem som skulle kunna uppstå. Jag kanske använder konceptet i någon av mina framtida böcker, vem vet? Håll utkik efter det ifall jag någonsin ger ut en bok av något slag. Jag brukar ta reda på mina påfund.
Nu i efterhand var det inte en så lysande idé som jag trodde att det skulle vara. Mina lågskor är väldigt hala och vandringen på en gångväg med pressad och återfrusen snö ledde till att jag drattade på ändan ganska fort. Jag har alltid undrat på varför man inte använder skridskor såhär på vårvintern när det ändå är så halt. Det går fortare än att gå och man håller sig oftast på fötterna. Alla som inte känner sig så stadiga på benen skulle kunna använda spark eller sitta på den. Å andra sidan skulle det vara lite jobbigt att bromsa i långa backar men då kanske man skulle kunna hitta på något att lägga på trottoaren som kunde stoppa ens framfart. Jag återkommer med en bättre lösning på problemet.
Troligen kommer inte mitt utopiska skrinnarsamhälle någonsin bli verklighet, men det lättar upp att tänka på det när man snubblar runt på sina blankslitna skor i snorhalkan. Tänk hur fort man skulle kunna ta sig fram, mycket säkrare än att cykla på vintern. Tänk att kunna glida fram på cykelbanorna i stan. Man skulle få massor av vardagsmotion och benmuskler, mycket mer än vid gång och cykling. Friskis och Svettis skulle kunna leda skridskoturer istället för promenader runt stan. Bas-, Medel- och Intensivturer beroende vilken kondition man har.
Jag vet att idén är löjlig och omöjlig, men jag kan inte låta bli att spinna vidare och försöka lösa de problem som skulle kunna uppstå. Jag kanske använder konceptet i någon av mina framtida böcker, vem vet? Håll utkik efter det ifall jag någonsin ger ut en bok av något slag. Jag brukar ta reda på mina påfund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)