Glee!

En vän tipsade mig om den underbara tv-serien Glee som handlar om en liten sång- och dansklubb (Glee Club) i USA. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var High School Musical i tv-serieformat och utspelade sig i Storbritannien, men det visade sig vara fel på båda punkter. Min vän och främste tipsare i allting som är se- och läsvärt krossade mina fördomar fullständigt.



Ovan syns min absoluta favoritlåt Don't Stop Believing av Journey. Den låten beskriver ungefär hela konceptet på serien. Ett gäng musikaliskt intresserade och töntstämplade tonåringar går med i den omstartade sångklubben under den entusiastiske spanskaläraren Will Shuester som tagit tyglarna efter en mindre skandal med den förre klubbledaren. Han var själv med i klubben när han gick på skolan och på den tiden var medlemmarna de hetaste av de heta. Den nutida kören är en ganska sorglig och udda syn som får slushies slängda i ansiktet av de coola kidsen på regelbunden basis.

Klubbens kärna består av fem personer. Vi har körens själutnämnda stjärna, den överambitiösa och -dramatiska Rachel som har en fantastisk röst men en riktigt hemsk personlighet; homosexuelle och modeintresserade Kurt; den rullstolsburne, bas- och gitarrspelande samt dansante(!) Artie; den blyga, stammande gothtjejen Tina och den mörkhyade och överviktiga Mercedes vars röst förmodligen kan spräcka glas. Alla befinner sig längst ner i den benhårda sociala hierarkin i skolan och överlever sina dagar genom att tänka på den dag som de kommer ut ur den döda hålan som de bor i.

I andra ringhörnan finns den självsäkra och bestämda hejaklackstränaren Sue Sylvester som blir ursinnig av att Glee med Mr Shue i spetsen kommer och tar pengar från hennes budget som bland annat går till att kemtvätta flickornas uniformer i Europa. Hon är inte alltid den vassaste kniven i lådan, men hon bryr sig inte om andra och kan ta och manipulera folk. Hon var också varit hejaklacksledare i sin ungdom och fortfarande håller formen och sörplar ständigt i sig proteindrinkar. Trots att hon tycks vara helt genomond har hon faktiskt lite svagare sidor vilket visar sig ju längre den första säsongen lider. Man lär sig att båda avsky och älska henne på samma gång. Dessutom är hennes repliker rent guld, hon säger så galna saker och med sådan övertygelse att man inte riktigt vet vad hon Skönare antagonist får man leta efter.

De populära eleverna är givetvis amerikansk fotbollspelare och hejaklacksledare. Finn Hudson är en lite bortkommen, men väldigt musikintresserad sportkille som är ihop med skolans populäraste tjej Quinn som är ordförande i kyskhetsklubben och kapten för hejaklacken.

Upplägget är onekligt likt HSM, men jag har inte orkat se på filmen eftersom den verkar rikta sig till hormonstinna tonårstjejer, vilket jag inte riktigt räknar mig som längre. Vem vet, den kan vara hur bra som helst eftersom den fått ett par uppföljare också, men min instinkt säger att det är en film som jag förmodligen kan leva utan. Men vad Glee har, och det jag tror att HSM inte har, är utveckling. Det är inte riktigt det klassiska upplägget pojke-möter-flicka även om det givetvis finns känslor med. Det är mer komplicerat och även om själva intrigen känns som tagen ur en såpa och rätt fjantig så bärs serien upp av musiken och det färgstarka persongalleriet.

Alla som har ett intresse av musik och kanske kände/känner sig bortkomna eller utanför i skolan kommer att känna igen sig och glädjas åt Glee. Jag rekommenderar den speciellt till två av mina vänner som jag vet uppfyller båda kategorierna. Om inte annat så är serien ett lyckopiller med sina underbara sång- och dansnummer och dramatiska flärd.

Sockerfri september

Min nya kollega på timjobbet utmanade mig att delta i hans och och en väns projekt Sockerfri September. Det går ut på att avgifta sig från det mesta onödiga som innehåller raffinerat socker och onyttigt tilltugg som chips och popcorn. Frukt i färsk och torkad form är tillåtet samt honung i te.

Eftersom jag också vill dra ner på mitt sockerintag nappade min hjärna på det innan jag hann säga emot. Ibland är min hjärna snabbare än jag. Efter september blir det införande av godisdag istället för att jag äter godis när jag känner för det, för det kan vara flera gånger i veckan.

Vissa människor klarar av att lagra godis. Jag gör det inte. När jag var hemma i somras köpte jag på mig alldeles för mycket godis som jag tänkte äta lite av då och då fram till jul eftersom mitt favoritgodis inte säljs i södra Sverige. Jag köpte väl ett kilo och tänkte lägga det i mindre påsar för att äta i slutet på veckan, fredag-lördag varje vecka. Men jag kom aldrig så långt. Inom loppet av två veckor var godispåsen uppäten. Utslaget på två veckor är det inte så mycket godis per dag, men det är det konstanta sockerintaget som jag inte vill veta av.

Om man äter något med mycket snabba kolhydrater (socker) istället för riktig mat med långsamma kolhydrater när blodsockret dalar blir det en snabb topp och följaktligen en snabb dal vilket leder till trötthet, irritation och oföretagsamhet. Därför måste man äta snart igen och oftast har man då godis till hands. Det finns folk som påstår att socker är beroendeframkallande och jämförbart med knark. De kommer givetvis oftast med sina egna fantastiska dieter som hör till. Mitt överskeptiska jag har lite svårt att tro att det bara är ren godhet som gör att folk skriver om sådant här. Folk som Anna Skipper, Annika Dahlqvist, Ola Mauritzon och Fredrik Paulún säljer kokböcker, böcker och vissa även en massa mat. Det är klart att de tjänar pengar på det. Det finns så mycket skit i hälsomatbranschen och alla har en egen uppfattning om vad man bör stoppa i sig.

De flesta är nog däremot rörande överens om att socker är dåligt. Det är svårt att stå emot. Lyckades igår på söndagsfikat eftersom jag informerat i förväg att jag har en månad utan socker, men det var ändå tungt. Jag tog med mig frukt. Den tog slut efter runt tio minuter och därefter satt jag mest och drack te och försökte engagera mig i diskussioner för att stå emot doften av paj och bullar. Idag kommer nästa utmaning och fika, förhoppningsvis kommer det att gå bättre, det finns mycket fler diskussioner att hänga på i och lyssna på där. Hoppas på bättre distraktioner.
Önska mig lycka till med min utmaning.

Det hänger på håret

Jag vet inte om jag skulle kalla mig varken utseendefixerad eller fåfäng, men jag är oerhört beroende av att vara nöjd med mitt hår. Jag kan se ut som fans moster uppstigen från helvetet och må bra så länge håret ligger rätt. Om mitt hår mår bra, då mår jag bra. Dagens i-landsproblem innebär att mitt hår är åt fanders.

I våras kom jag på snilleblixten att jag skulle bli blond. Jag blekte och blekte utan att egentligen vilja vara blond. Det var meningen att det skulle vara en milstolpe till en annan färg. Jag ignorerade glatt allas varningar om svintohår och glashår och blekte bokstavligt talat pigmenten ur mitt hår. Jag klippte mig hos en synnerligen osympatisk frisörjävel som konstaterade det jag redan visste.

"Du får inte bleka ditt hår något mera, jag ska visa varför", säger kvinnan och drar i mitt blöta hår som töjer sig som tuggummi snarare än en gitarrsträng som friskt hår ska. Jag hade god lust att säga "Nähä, menar du det? Det måste jag ha missat eftersom jag inte har tvättat håret x antal gånger sedan jag blekte det.", men jag lät bli. Jag klipper och toppar mitt hår helst själv så slipper jag kommentarer från fackfolk.

Någonstans i bakhuvuvet hade jag också tanken att det skulle vara billigare i och med att jag planerade att bada massor i somras. Min röda Directions-toning åkte ur för varje gång jag duschade och jag använde torrschampoo mellan mina en till två hårtvättar i veckan för att håret inte skulle tappa färgen. Det man är villig att göra för skönhet. I slutändan skulle det ha varit billigare att behålla det röda och ibland när jag städar eller gräver ur fickor på tröjor så hittar jag gamla röda hårstrån. Det gör ont i hjärtat varje gång. Jag saknar mitt röda hår, men ingen färg hålls kvar i mitt hår längre. Jag får stå ut med det gulblonda tills det slitna har vuxit ut.

Jag försöker komma på en frisyr som jag kan ha i väntan på att håret växer ut igen. Någonting måste jag göra eftersom jag är less på trasslet. Det kommer förmodligen att bli en A-line, något som jag alltid har velat prova på, om jag vågar. Jag har inte haft kort hår sen sjätte klass och jag minns fortfarande den hemska gång när frisörskan kapade av alldeles för mycket och jag drogs med pottfrisyr i flera månader. Minns inte om jag blev retad för det, men jag mådde skit under tiden det tog för mitt hår att växa till acceptabel längd. Jag får googla bilder på korta A-lines så att frisören inte får för sig att jag vill se ut som Lady Gaga. Jag respekterar henne, men jag kan inte bära upp alltför kort hår. Det är ett faktum.

Träning

Ny vecka, mer träning. Det blev en lite försenad start eftersom min mor kom senare än jag trodde igår och jag tänkte att jag skulle göra det allt senare tills det slutligen blev alldeles för sent. Jag siktade in mig på att träna idag istället. Att jag blev lite mer färdig med översättarsidorna gjorde att jag kände mig bättre till mods än jag gjort den senaste veckan.

Jag var på gymmet idag och genomförde ett armpass. Det tog mig 2 timmar att bli klar, förmodligen för att jag kom på den geniala idén att jag skulle anteckna vad jag gör, hur det kändes samt vilka inställningar maskinerna har när jag tycker att det är optimalt istället för att framstå som den eviga nybörjaren när jag egentligen har två års gymerfarenhet under bältet (pun intended).

Pojken kom med en annan rolig grej. Min stegräknare (eller pedometer som vi tycker om att kalla den) är försvunnen igen och jag har fått en ny hi-techvariant som kopplas ihop med en Nintendo DS. Man kan ställa in hur många steg man tänkt gå under dagen och sen mata in det i stegräknaren som ser ut som en liten vit fjärrkontroll till ett billarm. När man matar in informationen igen kan fjärren minnas när och hur mycket man gått under dagen. Pojken har DS:en med sig för tillfället och är utanför staden, men det ska bli intressant att se hur den tycker att jag rört på mig idag.

Jag fick den halvvägs till gymmet och när jag gått nästan hem tyckte den att jag hade gått de 3000 steg som den är inställd på att räkna. Jag hade den i ett skåp under mitt pass, så ingenting jag gjort där har påverkat den. Den går över från att blinka i rött till att blinka grönt. Man kan inte se hur mycket man faktiskt har gått förrän man matat in informationen från pedometern i DS:en. Spännande, spännande. Med min förra stegräknare försökte jag gå mellan 5000 - 10 000 steg per dag. Det är väldigt mycket om man sitter större delen av sin tid framför datorn.

Jag försöker hålla mig motiverad, men har insett att mitt långtida mål nog kommer att bli ännu mer skjutet in i framtiden om inte min ekonomi ordnar upp sig. Man tänker inte på hur många saker det finns som kostar förrän man har ont om pengar och måste snåla. Jag skulle enligt planen behöva en riktigt fin cykel, men jag har inte ens en fulcykel att träna på än så länge.

Om ca två veckor är det ett intropass i spinning på mitt träningscenter. Jag tänkte prova på det. Jag är fullständigt övertygad om att jag kommer att vara helt sönder efter första passet. Lillasystern spann väldigt mycket i högstadiet/gymnasiet och det var plågsamt har jag fått höra i efterhand, men man måste ju börja någonstans. Jag tål lite självplågeri så länge det är för en god sak som min framtida hälsa och mitt hägrande mål.

Gilla läget? Hell to the no.

Fixar till mina översättarsidor. En verkar väldigt lätthanterlig och föreslår lämpliga uppdrag till mig. Problemet är givetvis arvodet. Vad tar man utan att verka antingen sniken eller desperat? Går efter översättarkusinens mall som jag minns den. Hoppas att jag hittar uppdrag snart och slipper ta emot statliga allmosor inom en snar framtid. En ung, frisk, utbildad dam som jag borde vara eftertraktad på arbetsmarknaden.

Påminns återigen om att jag borde ta ut min examen och kolla om det går att lägga till en uppsats när jag återhämtat mig ifrån exjobbet. Lägger in CV:t imorgon, sen är jag redo att ragga på potentiella kunder.

Ja, jag är lite sen av mig. Min nuvarande jobbsituation gör att jag vill bli så pass ekonomiskt stabil att jag kan sluta.

Jag vill ha ett nytt jobb

Min nuvarande timanställning går ut på att jag ska serva en massa människor i deras hus. Jag har jobbat med det i ca fyra år som ett extraknäck vid sidan av studierna. Nu extraknäcker jag vid sidan av att vara arbetslös. Jag börjar verkligen ledsna.

Jobbet har gjort att min telefonosäkerhet har utvecklats till telefonhat. Jag hatar verkligen när telefonen sätter igång med sin äckliga syntetiska ringsignal (jag har ingen modern mobil) och jag hoppas varje gång att det inte är jobbet. Oftast är det föräldrarna eller pojkvännen som ringer, men hatridån som drar över mitt hjärta blir inte desto mindre förminskad.

Jag har tystnadsplikt och får inte gå in på några detaljer om vad jag har gjort, men det har gett mig intressant insyn i människans psykologi. Jag har underbara kollegor och chefer, men de som jag ska jobba för är inte alltid lika trevliga. Ibland känns det som att folk inte ser mig som en människa, att jag ska kunna ta emot all deras frustration över att någonting är sönder eller inte blir gjort på momangen.

Anledningen till att jag sökte och fick jobbet var delvis för att jag tycker om mitt studenthem och delvis för att det är trevligt att kunna lägga undan lite pengar. Dessutom fick jag ett sommarjobb. Men ju längre tid som går så känner jag att jag inte orkar längre. Jag är inte lämpad för sådana här yrken, även om jag gör mitt bästa. Jag skaffade mig en utbildning enkom för att slippa jobba inom branscher som den här. Jag gillar det skrivna ordet, jag är riktigt bra på att läsa in information, men jag är inte en människomänniska. Jag kan vara hur trevlig som helst och jag kan ta folk i viss mån, men jag trivs bäst när det kommer i mindre doser.

Det finns vissa personer som inte kan stå ut med ensamhet och tystnad. Jag kan vara tyst i flera dagar om jag inte träffar folk. Med tyst menar jag att jag inte säger någonting högt. Jag upplever att jag säger saker när jag skriver, vilket jag gör en helt del. Jag blir mycket mer verbal i skrift än i tal. Jag kan tänka efter innan jag säger saker och redigera sådant som jag inte riktigt är säker på låter bra. Det går inte att tänka på samma sätt när man ska tala. Att jag inte direkt gillar att vara diskussionens mittpunkt gör inte saken lättare. Hjärnan gå i baklås och jag kan inte gå vidare.

Just nu har jag en jobbrelaterad frustration på g. Ingenting jag gör får bort den kliande känslan av orättvisa och grumliga ilskan som gör att jag bara vill skrika tills min röst blir fulständigt obrukbar för all framtid. Jag försöker för tillfället att hitta den ilsknaste, mörkaste och mest truminfekterade musiken som jag känner till och utforskar okända djup inom Dödsmetallen. Varken trummor eller growl kan proxa min vilja att skrika rakt ut just nu. De kittlar mig på nervsträngarna och gör varken från eller till. Jag måste hitta mer utåtriktad aggromusik av avreagera mig till.

När ämnena blir större än orden som ska beskriva dem

Sitter och filar på flera blogginlägg för tillfället. Jag har ett par om känsliga ämnen som jag inte bestämt mig för om jag bör lägga upp eller inte. Andra känns bara inte så dagsaktuella. Vissa ligger i malpåse.

Mina inlägg blir ofta väldigt långa och oöverskådliga vilket gör korrekturläsningen som jag helst av allt vill göra snabbt men noggrant väldigt svår. Man kan kolla på de rödlinjerade orden, men man kan ha använt ett helt rättstavat ord på fel plats. Det märker inte stavningskontrollen av.

Förutom mitt maniska länkande och korrläsande försöker jag att skriva om ämnen som berör eller intresserar mig på något sätt. Internet, böcker, aktuella händelser. Jag vill skriva så bra och rätt som möjligt för att hålla fingrarna och uttrycksförmågan i trim. Det blir en krock mellan min perfektionistiska och kreativa natur. Kanske borde jag korta mina inlägg lite eller skriva dem lite tidigare på dagen så att de verkligen kommer upp någon gång?

Mitt mål är att publicera två till tre inlägg i veckan. Det är inte alltid jag klarar av det. Jag snittar på runt ett inlägg per vecka sedan bloggen startades. Vissa veckor är jag helt enkelt mer upptagen i verkligheten än på nätet. Jag kanske inte borde övertänka så mycket som jag gör och bara skriva. Det är den främsta anledningen till att jag har en blogg.