Höstdepp

Jag har inte tränat den senaste veckan. Nu är min rygg stel från höften upp till nacken och jag fryser väldigt mycket om händer och fötter. Förmodligen beror det senare på dålig blodcirkulation som i sin tur beror på för lite sömn. Tänkte gå på ett lite rörligare pass idag, men jag missade det som gick vid 12. Nu måste jag vänta till tidigast fyra om jag vill gå på något.

Det är dagens I-landsproblem, eftersom många inte går och tränar på dagarna eftersom de jobbar och därför ligger passen lite glest under dagtid. Jag brukar vanligtvis gå på gym runt tolvtiden, men jag känner att jag inte riktigt är motiverad att träna på egen hand idag. M föreslog att jag skulle ta ett bad idag eftersom det kan hjälpa stela muskler och dessutom värmer kalla kroppsdelar.

Jag var hos jobbcoachen i går och det känns fortfarande hopplöst. Jag vill inte ha någon praktik, jag vill ha ett riktigt jobb och just nu bryr jag mig inte om det ens har någon koppling till min utbildning. Jag behöver pengar och något vettigt att göra om dagarna så jag inte blir så rastlös och förslappad. Jag har hittat två jobb som jag sökt nu i veckan, ett är som personlig assistent och det andra som biblioteksassistent på ett av universitetets bibliotek. Jag hoppas att jag får napp snart.

Antalet inlägg har sjunkit drastiskt den här månaden. Förra månaden hade jag ett uppdrag och kände mig tokmotiverad till att ta världen med storm, men när det visade sig vara lögn och bedrägeri försvann orken. Jag kommer att återkomma, men det känns bara så himla typiskt att jag hoppas på någonting som visar sig vara falskt. Jag försöker att inte tänka på det så mycket eftersom det varken gör från eller till nu. Jag får lära mig mig av mina misstag och gå vidare. Problemet ligger nu i att jag inte har några pengar. Jag kan inte ta uppdrag som bara ger några hundralappar, för om jag tar jobb förlorar jag mitt socialbidrag och jag kan inte försörja mig på några hundralappar i månaden. Jag sitter åter i ett pest eller kolera-läge. Halleluja. Jag förstår inte hur folk orkar med det här i flera års tid. Jag har varit arbetslös i lite drygt ett år och känner mig redan lockad till att ge upp. Lyckligtvis så har jag saker som jag kan se fram emot under veckorna - kören, pojkvännen, söndagsfiken - och min berömda envishet så slutet är inte nära för min del.

Som en sista inflikning får mitt hår som jag är så övertygad om ser ut som skräp hela tiden kommentarer. Om att det är fint. Det känns som om någon har fått det bakvänt. Jag vet inte om det jag eller de som har rätt. Märkligt är det i alla fall.

I den bästa av världar

Jag har ett stående personligt motto: saker och ting har en tendens att falla på plats så småningom. Naturen är både vän av ordning och av kaos, men när det gäller mänskliga relationer och saker så brukar saker och ting ordna upp sig. Lägg märke till att jag inte säger till det bästa, för det är inte alltid saker och ting utvecklar sig åt det man tror är ett bra håll.

Det översättningsjobbet som jag fick gick bokstavligt talat åt helvete. Jag fick en check som såg misstänkt falsk ut och det visade den sig vara också. Dessutom förlorade jag 1125 kronor på att processa checken eftersom vårt land inte är vana att hantera checkbetalningar. Mitt hår är ett risbo av tuggummi i blött tillstånd, ett elektriskt skatbo i torrt och jag måste kapa av flera decimeter av skiten för att det ska se vettigt ut utan markanta färgskiftningar.

Jag har en tendens att gräva ner mig i misär att lägga mig under pessimistfilten och bara gråta och svära över hur orättvist och jävligt livet är mot mig, men det brukar sällan hjälpa. Det är lätt att förbanna omständigheter, sin egen eller andras dumhet och bara ge upp, men jag har aldrig riktigt varit typen som ger upp. Tyvärr är jag inte den mesta tålmodiga människan i världen. Jag är van att få saker på stört, utan att behöva vänta. Jag har börjat lära mig det här med tålamod i och med min träning. Jag ser inte resultat, ibland känns rörelserna lättare, ibland övermänskliga och ibland känner jag mig totalt bortkommen och är övertygad om att allting jag gör är fel och att ingenting någonsin kommer att bli bra igen.

Men just nu när jag egentligen borde må som sämst, jag som villigt deklarerat mina emotionella band till mitt hår och dess välmående sant min närmast fobiska rädsla att bli lurad/besviken/förlora/ha fel på något sätt överhuvudtaget, gör jag inte det. Jag kan bokstavligt talat slita av elastiska tussar av mitt hår när det är blött och jag är inte närmare en heltidsanställning eller ett översättningsuppdrag idag än jag var för ett år sedan (jag blev inofficiellt arbetslös 2 oktober förra året), och jag borde enligt konstens alla regler vara på sammanbrottets rand, men jag är de inte. Det är något förbryllande även för mig.

Det finns sol bakom varje moln, så även detta. Jag har länge funderat på att klippa mig i en speciell frisyr. Hittills har jag inte behövt det eftersom mitt hår varit i stort sett okej, men nu när håret skiftar i två helt olika färger är jag så illa tvungen. Stackars mig, verkligen. Med översättningen hade jag i princip i förväg redan berett mig på att det kanske var något fuffens med uppdragsgivaren, vissa saker var för skumma för att överses, och kunde reagera i stort sett efter noter. Man lär sig mycket med av misstag man har utfört själv och det har jag gjort nu, även om det inte var ett så stort ett. Jag har inte längre någon ursäkt att inte skicka in ansökningar till förlag. Och även om de inte har jobb till mig på stört så vet man aldrig vad som kan dyka upp i framtiden.

Att jag fortfarande är arbetslös leder visserligen till att jag även i fortsättningen måste hälsa på hos socialen varje månad för att kunna bo kvar i mitt studentrum, men det gör också att jag kan hålla igång mina träningsrutiner och mina långt framskridna planer på att komma i form och bli starkare.

Jag tror egentligen inte på någon slump eller mening. Ibland har man tur och ibland otur. Jag har haft en rejäl massa otur på sistone, en del av den självförvållad och rent sagt klantig, men man lär sig alltid någonting av sina misstag. Även om jag inte är en sjuklig optimist, utan snarare realist med dragning åt det pessimistiska hållet så får jag väl ändå lov att hoppas på saker och ting och se det lite från den ljusa sidan. När jag var fjorton föreställde jag mig att jag skulle ha skrivit och gett ut minst en bok vid det här laget. Tyvärr har jag aldrig varit så bra på realistisk planering. Men livet går vidare och förhoppningsvis mot ett ljusare håll.

Idétorka

Av någon anledning är jag inte lika skrivsugen nu när oktober har börjat som jag var i september. Kanske har det med sockerintaget att göra, men förmodligen inte. Oktober känns mest som en väntemånad och en månad som inte kommer att bära med sig någonting speciellt intressant. Kanske är det en höstdepression på gång, jag märkte när jag åkte hem ifrån Örebro och E i söndags att det var mörkt och kallt redan klockan 17 och det gjorde mig lite dyster till sinnes. Sommaren är definitivt över nu. Inga fler simturer förrän nästa år.


Jag är lite villrådig. Jag försöker att vara positiv just nu men det känns som om mitt liv inte riktigt är anpassat för framgång utan status quo. Om en till sex veckor kommer jag att veta om jag bör starta ett företag eller inte, om jag får ärligen betalt från min potentiella kund och jag klarar inte riktigt av det. Jag hatar att bli besviken, och jag hatar att bli lurad. Min stolthet kan inte riktigt erkänna att det går att lura mig, men det gör det definitivt. Jag kan inte allt och det går omöjligen att skydda sig mot allting i världen. Det skulle bara kännas riktigt surt om jag som är en väldigt försiktig och misstänksam människa av naturen går på en nit. Jag försöker intala mig att man lär sig bäst av sina misstag eftersom man då förmodligen aldrig kommer att göra om dem.

Träningen är inte riktigt igång igen. Jag har märkt att min rastlöshet kan bero på fysisk understimulans. Jag blir direkt lugn när jag känner av luften utomhus och vill bara låta mina fötter svepa iväg med mig. Tyvärr var jag ute idag när jag var hungrig, så det blev ingen längre promenad. Imorgon ska jag göra ett armpass runt lunchtid, då det är som färst folk på gymmet. På fredag går ett corepass som jag tycker om. Än är inte veckan förlorad träningsmässigt.

Örebro

I helgas* var jag och hälsade på hos E igen. Jag hade en lömsk plan att introducera henne till Glee, vilket jag hyste starka misstankar om att hon skulle tycka om. Jag införskaffade första delen av säsong ett på DVD för lättare transport och trodde inte att vi skulle ta oss längre än de tretton avsnitt som finns på skivorna. Jag hade rätt på båda punkterna. E gillade definitivt Glee (musikal-tv-serie, helloo?) och att se tretton avsnitt räckte gott och väl för en helg. Nästa gång vi ses hoppas jag ha fått tag på andra delen av säsongen.

På fredagen hälsade vi på E:s bror som skaffat katt. Två styckna var de och väldigt unga och vilda. De anföll mina knän och tår även när jag satt still och inte ens försökte leka med dem. Den ena var lite lugnare och fann till slut lite ro i fotändan av en divan. Den andra verkade överenergisk och fortsatte att härja runt långt efteråt. Katter är underbara, jag önskar att jag inom en någorlunda överskådlig framtid kommer att kunna flytta ur studentkorridoren till en lägenhet och skaffa en eller två egna hårtussar. Jag försökte lära E:s bror lite om katträning, men de smackningar om jag använde som kommandon visade sig vara lite svåra att uttala för icke-hästvana. Vi såg lite Azumanga Daioh! och spelade frågesportspelet Buzz på broderns PS3:a. Jag tror att jag vann åtminstone en gång, det blev ganska sent och mitt minne vill säga att jag vann de två gånger vi spelade. Spel-/programledaren såg ut som en mupp och pratade ytterst mälarregionalsvenska med tillhörande energisk intonation.

På lördagen hade vi Glee-maraton. Jag hade druckit på tok för mycket te på fastande mage och fick lite halsbränna och vi tog en paus i tittandet för att promenera till sjukhusapoteket eftersom det var det som var öppet på helgen och under kvällstid. Det låg en bit längre bort än jag trodde, men det var en trevlig promenad fram och tillbaka. När vi kom hem såg vi resterande avsnitt och var klara strax efter midnatt. Jag upptäckte nya detaljer i serien som jag min vana trogen inte kunde låta bli att anmärka på. Hoppas att E:s upplevelse av serien inte försämrades av mina inlägg.

Eftersom vi sett klart Glee natten innan var vi ganska lediga på söndagen. E:s bror hade fyllt år och det skulle bli familjetillställning på någon okänd tidpunkt under dagen, men vi gick ner på staden och träffade på E:s lillasyster och gick lite i affärer och fikade lite därefter. Jag var lite rädd för att inte ha något gemensamt med henne, men det visade sig (vilket jag redan visste, nu när jag tänker efter) att vi hade gemensamma intressen bland annat ridning och hästar. Jag har inte varit i närheten av ett stall på år och dagar men E:s syster rider fortfarande i ett stall utanför staden. Jag saknar pållarna. Jag kan till och med sakna de djupfrysta fingrarna man kunde få på stallet på vintern när man hämtade nytt spån till boxen eller spiltan efter mockning.

Jag fick ett signerat och (efter)dedikerat friex av en av E:s översatta böcker. Hon är översättare precis som jag, med den skillnaden att hon har fått jobb hos ett förlag och har ett par böcker under bältet nu. Det är jättekoolt att se namnet på en person som man känner under författarens namn där översättarna får cred för sitt jobb. Jag hoppas att snart få se mitt namn i tryck på papper som jag inte själv printat ut direkt från datorn. I sinom tid kommer nog jag också att översätta en bok eller kanske till och med författa en. Jag måste bara komma förbi den otroligt tröga komma-igång-fasen och hålla modet uppe till det händer.

Helgen var mycket trevlig, det är alltid lika roligt att hälsa på E, det blir bara inte så ofta nu när hon har bytt stad. Vill skriva massor av mer, men sängen kallar och jag behöver börja betala av på min gigantiska sömnskuld från den senaste veckan.

*Norrbottniska(?) för förra helgen/helgen som varit. Mycket användbart ord.

Flickan i spegeln

Jag äger ingen helkroppsspegel. Min mor och syster har pratat om det ända sen jag flyttade hemifrån. Jag är inte så brydd om att skaffa en, jag ger ett vagt svar om att jag inte har råd och fortsätter att använda spegeln i badrummet som effektivt skärmar av mig från bröstet och neråt. Nu har pojkvännen skaffat spegel och varje gång jag går på toa och passerar hallspegeln dras min blick till den. Jag vill inte, vill inte, vill inte se hur jag ser ut. Min spegelbild överensstämmer inte med min mentala självbild. Och jag blir alltid lika besviken när jag ser hur jag egentligen ser ut. Stirrar jag för länge slutar jag att känna igen mig själv.

Jag har slutat väga mig. Vikt är ingen bra indikation på hur man mår. Senaste gången jag vägde mig vägde jag mer än jag förmodligen någonsin gjort. Eftersom jag tränar så kan de nya överflödskilona lika gärna vara muskler efter som ständigt får höra ad nauseam att muskler väger mer än fett. Men det är ingen tröst. Jag har för mycket andra överflödskilon för att se dessa muskler. Jag tränar hårt, så hårt jag orkar och så ofta jag kan. Den logiskt tänkande sidan av mig vet att två månaders träning knappast ger några resultat på sex års ackumulerad övervikt, men jag kan inte låta bli att hoppas på någon lite förändring som uppmuntran att jag är på väg åt rätt håll åtminstone. Någon fåra som är insjunken någonstans. Att byxorna eller tröjärmarna inte skär in i huden.

Min vikt gör att jag känner mig ful. Kläder sitter inte som de ska på min kropp. Jag har svankrygg, men är ändå rak i ryggen och tröjor måste ständigt dras ner för att jag inte ska frysa om rygg-glipan som bildas. Det är ett ganska nytt problem som har tillkommit det senaste två åren. Jag föredrar långa tröjor, men dessa gör i sin tur att jag ser gravid ut. Jag upplever att större delen av de kläder som jag vill ha på mig bara framhäver mina valkar - alltså klär jag mig ofta "fult". Jag klär mig för att inte visa upp dessa "problemområden" och istället framhäva det som jag är nöjd med. Ofta räcker det för att jag ska må bra, men inte efter till exempel en spegelvisit. Jag tänker på allt som jag inte kan göra, ha på mig eller sådant som gör att folk måste se på mig.

Om en dag eller två kommer att sjunka in i självomedvetenheten igen och undvika spegeln, men verkligheten kommer inte att ändras på grund av det. Vissa dagar har jag funderat på att utveckla ätstörning bara för att, men den tanken avfärdas lika snabbt som den dyker upp. Så dum är jag inte, men i mina mörkaste stunder brukar det kännas som en bra idé.

Den här veckan har jag inte hunnit träna på gymmet och jag är rädd för att min kassa vecka kommer att påverka min motivation. När jag går och glömmer att ta på mig stegräknaren känns det som om promenaderna är bortkastade. Jag ser stegräknandet som en tävling och blir arg på mig själv när jag glömmer att ta på mig detta bevis för att jag faktiskt rört på mig även om jag inte lyft skrot. Jag ska försöka att ta nya tag nästa vecka och försöka ignorera den här veckans hårdträningsfrånvaro.

Skrivk(r)amp och skrivlust

De senaste åren har jag dragits med skrivkramp. Jag har massor av idéer som slinker undan som drömmar precis innan jag får något grepp om dem. Det är riktigt frustrerande. Varje gång jag ser en riktigt dålig, eller ibland halvdålig film eller läser en kass bok tänker jag att jag skulle kunna skriva någonting mycket bättre. Det är en bra början enligt Stephen King.

Medan jag inte hade så mycket det senaste året och jag har dragits med ångest eftersom jag inte haft lust att göra någonting i väntan på arbete. Ironiskt nog så får man mindre ork och lusta att göra saker ju mindre man gör. Ekvationen fungerar säkert åt andra hållet också, eftersom så många tycks bli utbrända nuförtiden. Jag har haft ångest över att jag inte riktigt har kunnat skriva någonting. Ingen magisk inspiration kommer av att man sitter på rumpan och stirrar på en datorskärm och hoppas på ett städjobb. Stephen King är en av mina förebilder när det gäller skribentyrket. King sitter och skriver sina berättelser som om det vore ett ordentligt 9-17 jobb som det heter, och hans självdisciplin tillika produktion är avundsvärd om än den senare kan variera väldigt i kvalitet.

Det finns många problem som jag behöver ta i tu med innan jag förmodligen ger ut något av mina alster. För det första måste jag bli lite tuffare, både med mig själv och gentemot mina karaktärer. Jag tycker det är jättesvårt att låta dem råka illa ut, jag är en riktig sucker för lyckliga slut, trots att jag inte alltid erkänner det. Tvetydiga och dåliga slut gör mig riktigt förbannad, men även dåliga slut kan vara bra slut på det sätt att man vet eller ser vilken riktning framtiden kommer att ta. Tvetydiga slut ger mig bara en överväldigande känsla av att ha blivit lurad.

Jag borde utnyttja mina skrivkunniga och boknördiga bekanta mer och låta dem läsa och ge omdömen på mina verk. Jag tycker inte om att bli utvärderad och det känns väldigt pinsamt att visa upp allt som pågår i mitt huvud för andra, men om man inte låter andra ta del av ens värld kan man inte bli bättre och böckerna blir inavlade och tragiska. Det är något som jag misstänker hände med Anita Blake-böckerna som bokstavligt talat ballade ur. Protagonistkvinnan hade sex och öppnade därmed portarna till helvetet där böckerna allt mer började handla om hennes sexuella erövringar och hur många ställningar hon haft med vilka övernaturliga varelser. Det är ett sätt att skriva böcker, men skillnaden mellan de första böckerna och de senaste som jag läste är maratonlång. Det är oundvikligt att tonen kan förändras när man utvecklas som författare, men på ett sätt som naturligt följer boken, man kan inte låta någon bli för allsmäktig eller het för då kommer alla att irritera sig på personen.

Men i slutändan kommer man ingenstans om man inte skriver någonting. Det är där jag har känt mest förtvivlan. Jag har inte skrivit. Inte på ett sätt som utvecklat mitt berättande. Jag har avundats andra och varit bitter större delen av tiden. Nu skriver jag i stort sett varje dag. Jag översätter, försöker att skriva någonting i bloggen varje dag och försöker läsa så mycket och varierat som jag kan. Det kanske inte kommer att bli någon bok imorgon eller ens nästa år, men en dag kommer den att komma ut. När jag är redo och har upplevt lite mer i mitt liv. Jag hoppas kunna börja på något snart. Idéerna kom ganska snart efter att jag kände att mitt liv och ekonomiska situation kanske hade nått en lösning trots allt.

Det kanske är lite ostigt att säga att det ännu är långt kvar tills min bok finns på SF-bokhandelns hyllor, men det är sant. Det tar tid att skriva sitt förstlingsverk och trots att jag har flera långt framskridna skrivprojekt som jag påbörjat när jag var i tonåren håller de nog inte idag och är förmodligen bortom räddning. Jag kommer att stycka dem hänsynslöst och göra dem lite bättre. Sen hoppas jag på att mina nya idéer blir tillräckligt många för att bli någonting eget så småningom. Det bästa är nog att inte stressa, det är det enda som jag vet inte funkar för att skriva.

Lite om idéer och kreativitet

På senare tid har jag upptäckt mannen som gör whiteboardkonst av föreläsningar. Jag gillar sättet att förmedla kunskap eftersom det ger lite underhållning som har med ämnet att göra. Han har gjort flera stycken, jag har inte hunnit se så många ännu, men de rekommenderas varmt.

Nedan finns en video som handlar om kreativitet och lite om det är så att Facebook och all tid som vi spenderar på internet håller på att ta död på vår kreativa förmåga eller inte.